Kroppspositivitet

Därför är det inte bara en klubba

Därför handlar det inte bara om en klubba när Kim Kardashian gör reklam för bantningsmetoder.

Jag antar att det är få av er som har missat att Kim Kardashian la upp ett inlägg på sin insta där hon gjorde reklam för en klubba som påstods minska aptiten. Det har gjort att många har blivit upprörda och hon har fått så mycket kritik att hon raderade inlägget. Men så finns det givetvis de som hävdar att “det är bara om en klubba”. Att vi gör för stor grej av det.

Så därför tänkte jag berätta för er varför det inte bara är en klubba. Varför det handlar om så mycket mer än så. Och det tänkte jag göra ur mitt perspektiv, fast vid tre helt olika tillfällen i mitt liv. För här är effekterna klubban hade kunnat ha…

…För 12-åriga Sara
Jag önskar att jag kunde säga att jag var helt oförstörd som tolvåring. Att jag inte visste något om dieter eller själv var drabbad av smalhetsidealen. Men jag hade läst VeckoRevyn och Frida sedan långt tillbaka och hade tyvärr rätt bra koll på hur jag som ung tjej borde se ut och vara redan då. Men det finns en grej som skiljer alla dessa smalhetsfixerade artiklar i VeckoRevyn från Kim Kardashians instagraminlägg. Som gör att ett enda inlägg kan vara farligare än hundratals artiklar.

Och det är att det är stor risk att Kim Kardashian hade varit min idol om jag hade varit tolv år idag. För herregud, hur otänkbart det än kan verka idag så såg jag liksom Paris Hilton som min största förebild en gång i tiden. De mest påtagliga effekterna av det var väl att jag gick runt i fula rosa plyschbyxor och ville ha en chihuhauha som hette Tinkerbell.

Men hade Paris Hilton skrivit om klubbor som dämpar aptiten hade jag med stor sannolikhet köpt det. Jag hade förmodligen inte kunnat köpa några klubbor eftersom mamma och pappa aldrig hade tillåtit det, men det hade öppnat upp mina ögon för den typen av metoder. Det är såklart inte säkert men jag tyckte trots allt det var coolt att gå runt med takeaway-muggar och stora shoppingkassar när jag var i den åldern eftersom Paris och Olsen-tvillingarna gjorde det, så jag var i högsta grad påverkbar.

Och att i den unga åldern börja mixtra med aptiten. Att så tidigt börja se på hungern som något som ska dämpas, istället för en helt naturlig signal som visar att behöver mat. Det kan aldrig ha några positiva effekter. Tack och lov så var det mycket senare jag på allvar började med det, men jag är ändå rätt säker på att det har påverkat mig både fysiskt och psykiskt. Kanske för alltid. För har du i flera år gjort allt för att dämpa hungern och helt ignorera vad den signalerar så är det svårt att börja igen. Du förlorar liksom kontakten med dina hungerskänslor.

…För 18-åriga Sara
Spolar vi fram några år så hittar vi den absolut mest ätstörda och kroppshatande Sara. En Sara som bara något år innan hade fått en hjärntumör bortopererad och som därmed har varit tvungen att börja med mediciner som fick henne att gå upp i vikt. En Sara som var beredd att göra vad som helst för att undvika det eftersom hon trodde att det värsta som fanns var att vara tjock.

Hade den här Saran fått se Kim Kardashians inlägg är det stor risk att hon faktiskt hade gått in och köpt klubborna. Jag var egentligen inte dum i huvudet, utan redan då förstod jag att det förmodligen var skitsnack. Men just då åt jag så lite och jag var så hungrig att jag ofta inte kunde sova. Ibland var jag så hungrig att jag grät. Jag var alltså desperat.

Men även om jag inte hade beställt de där klubborna – för att det eventuellt var för dyr frakt eller något – så hade inlägget fungerat som en bekräftelse. Den där bekräftelsen som jag tyckte att jag just då behövde för att fortsätta kämpa, men som jag nu i efterhand inser hade varit livsfarlig. För det hade känts som att jag var på rätt väg när jag inte åt.

Att det inte var något fel på mig när 90 procent av mina tankar kretsade kring att lyckas göra något ätbart av enbart äggvitor och kryddor för att lyckas dämpa hungern med så få kalorier som möjligt. För jag menar, det var i princip det som Kardashian gjorde. Det var bara det att hon kunde använda lite andra metoder för det. Som en klubba.

…För 25-åriga Sara
Så är vi framme vid idag. Eller ja, för några dagar sedan när jag fick se Kim Kardashians inlägg för första gången. Och jag skäms lite nu när jag skriver det här men min allra första instinkt var att jag ville ha en sådan klubba. Det var alltså min spontana reaktion, trots att jag tror mig ha brutit mig loss från det värsta kroppshatet och trots att jag förstår att det är skitsnack.

Kanske har det med timingen att göra. Att det här dök upp samtidigt som resten av träningsvärlden verkar ha ballat ur av beach 2018-hets. Kombinerat med tanken på att “om till och med hon tycker att hon borde…” gjorde det att jag hade några svaga sekunder då jag faktiskt blev sugen på att beställa en sådan klubba.

Som tur är så kunde jag snabbt ta mitt förnuft till fånga. Men jag förstår allt för väl kvinnorna som inte kan det. Och det är därför det inte kan tolereras trots att det “bara handlar om en klubba”.



Övrigt

Mitt Stora Feta Lårtest: Dag 3 – Babyolja

Metoden
På grund av lite bloggstrul och mycket lathet kommer nu den tredje metoden: gammal hederlig babyolja. Det är många som har tipsat mig om detta, så det verkar vara en populär metod att ta till. Jag testade babyolja från Änglamark eftersom det var billigast på Coop men har ingen aning om det skiljer sig mycket från märke till märke.

Användarvänlighet:
Att plaska på lite olja är inte direkt svårt. Och i början känns det faktiskt riktigt behagligt. Problemet är att den där behagliga känslan försvann efter bara en halvtimme och efter ungefär två timmar var jag tvungen att ta mer olja. Nu var jag mest på kontoret och kunde lämna flaskan med babyoljan på toan och fylla på när jag ändå var där, men hade jag varit på språng hade det inte känts särskilt smidigt att släpa runt på den. Babyolja får därför inte särskilt höga poäng för användarvänligheten.

Smärta:
Som sagt så känns det faktiskt riktigt skönt och behagligt när man precis har applicerat babyoljan. Problemet är att den känslan försvann snabbt. Efter några timmar när babyoljan liksom hade torkat in kändes det tvärtom som att den gjorde mer skada än nytta. Det blev liksom strävt på något sätt?

Resultatet:
Som ni kanske förstår så ger jag inget toppbetyg till babyolja. Dock är det som sagt många av mina följare som har rekommenderat just babyolja, så kanske fungerar andra märken bättre eller så var mina lår bara ett för tufft uppdrag. Så, jag ser babyolja som en duglig nödlösning, men var beredd på att behöva fylla på så lämna för guds skull inte flaskan hemma om du ska vara ute och promenera en hel dag.



Övrigt

Mitt Stora Feta Lårtest: Dag 2 – Bandelettes

Metoden
Den första metoden jag testar är så kallade “bandelettes”, som jag har fått möjligheten att testa tack vare den fantastiska underklädesbutiken Inunder här i Växjö. Det är helt enkelt stretchiga band som du har runt låren för att undvika att de skaver mot varandra, och de finns både med och utan spets i olika färger. De jag har testat är de på bilden, det vill säga svarta med spets.

Användarvänlighet
Banden är verkligen superenkla och smidiga att använda. Materialet är riktigt skönt och tack vare de tunna silikonkanterna håller de sig på plats hela dagen. Den största fördelen jämfört med att använda trosor med långa ben är att du kan ha vilka underkläder du vill under, och det innebär även att du inte behöver stå och tvätta varje kväll.

Den enda anledningen till att de inte får full pott när det kommer till användarvänligheten är att jag vid några tillfällen märkte att det blev svettigt under kanterna, men nu är jag extremt petig. Jag förstår ju att de måste vara kantade med silikon för att hållas uppe så det var verkligen inget större problem.

Smärta
Hade jag kunnat ge lägre än noll smärtpoäng hade jag gjort det, för de här banden fungerar fantastiskt bra. De förhindrar nämligen inte bara den fruktansvärda smärtan av lårskavsår, utan gör att det faktiskt blir riktigt skönt och behagligt.


Resultatet

Bandelettes får utan tvekan full pott av mig. Det är inte bara en extremt smart lösning, utan också riktigt snygg. Det känns liksom som att jag går runt och är sexig i ett par stay-ups när jag egentligen bara försöker undvika köttiga sår.

Det är dock viktigt att du väljer rätt storlek, så om du har vägarna förbi Växjö rekommenderar jag dig att gå in till Inunder för att få hjälp med det. Bor du på något annat håll i landet kan du kontakta dem via deras facebooksida så skickar de till dig.

P.s!
Bara för att klargöra det redan från början: de flesta produkterna jag testar har jag fått skickade till mig gratis. Annars hade jag aldrig haft råd med det här testet. Dock kommer jag alltid skriva exakt vad jag tycker om produkterna, så ni behöver inte vara oroliga över att jag är köpt.



Kroppspositivitet

Därför är fat shaming ALDRIG positivt

En liten text till dig som tror att fat shaming kan ha positiva effekter.

När någon skriver att jag borde gå ner i vikt eller skämtar om min fettmängd försvarar de ofta detta med att de “tänker på min hälsa”. De menar att övervikt ju är ohälsosamt och att deras kommentarer borde få mig att vilja gå ner i vikt. Vi alla andra förstår ju att detta är skitsnack och att de här personerna bara är mobbare som vill trycka ner andra.

Men för att jag ska kunna bemöta det här på ett enkelt sätt i framtiden så kommer här en liten pedagogisk lista. Med utgång från den senaste forskningen kommer jag berätta vad som händer när du utsätter någon för fat shaming. Observera att jag använder mig som ett exempel för tydlighetens skull – det är alltså inte säkert att just jag reagerar precis såhär, men kollar vi på befolkningsnivå så är det här fat shamingens effekter.

Och innan vi sätter igång: jag vill inte höra om någon som gick i din klass på mellanstadiet och som började banta och gick ner i vikt efter att ha mobbats för det. För det första så har personen förmodligen gått upp i vikt igen om det var den enda motivationen. För det andra så har alla regler undantag. Ni vet, som bekräftar regeln. Okej då kör vi, här är tre saker som händer när du utsätter mig för fat shaming:

1. Jag blir sjukare
I den här nypublicerade studien har man kommit fram till att överviktiga kvinnor som utsätts för fat shaming i högre grad undviker läkarbesök. Att detta inte direkt är något som främjar hälsan behöver jag förmodligen knappt påpeka. För jag tror att vi alla förstår att det är svårt att behandla sjukdomar i tid om en inte ens går på hälsokontroller för att upptäcka dem.

Själv undvek jag att söka hjälp för min ångest för att jag visste att det fanns en risk att jag skulle få rådet att gå ner i vikt. Jag vet nämligen att det hade kunnat innebära att min ångest blev betydligt värre. Resultatet blev att jag hamnade på psykakuten istället.

2. Jag blir tjockare
Jag förstår att det rent teoretiskt kan låta rimligt att någon som blir retad för sin övervikt kommer vilja gå ner i vikt. I praktiken fungerar det dock sällan så. I den här studien upptäckte man till exempel att de som uppgav att de dagligen utsattes för fat shaming gick upp i vikt – medan de som inte gjorde det gick ner i vikt under samma period.

Och det är inte bara elaka kommentarer som har den här effekten. Här kunde man se att barn vars föräldrar uppmuntrar till viktnedgång i större utsträckning är överviktiga när de växer upp. Dessutom har de sämre självförtroende och större risk att drabbas av ätstörningar.

3. Jag riskerar att dö i förtid
Det låter kanske dramatiskt, men det är åtminstone vad den här studien visar. För även om man försöker ta hänsyn till faktorer som kan påverka livslängden, som olika sjukdomar och BMI, så visar forskning att de som utsätts för diskriminering på grund av deras vikt har större risk att dö i förtid.

Känner du fortfarande att du gör mig en tjänst när du kommenterar något om min vikt?

P.s angående mitt stora lårtest så har jag insett att jag måste testa alla metoder ett helt dygn innan jag skriver om det. Det betyder att jag imorgon kommer betygsätta dagens produkt, så just idag får ni inget inlägg om det.



Övrigt

Mitt Stora Feta Lårtest: Dag 1

Följ med mig i jakten på den bästa metoden mot lårskavsår!

Äntligen närmar vi oss sommaren! Det betyder att vi kan skippa långa byxor och istället njuta av att lufta låren i korta shorts och kjolar… Ja, så tänkte jag de första tio minuterna. Sedan blev jag påmind om smärtan från helvetet som uppstår på insidan av låren varje sommar. Jag pratar givetvis om lårskavsår.

Det är något som extremt många lider av – och då menar jag verkligen lider – men som få pratar om. Det märkte jag inte minst när jag nämnde det på min insta och fick massvis av meddelanden från tjejer som trodde att de var ensamma om problemet. Många som drabbas tror nämligen att det är fel på dem. Att det är ett tecken på att de är för tjocka.

Och visst, mina lårskavsår har blivit betydligt värre sedan jag blev tjock men det kan också bero på att en till exempel har vältränade lårmuskler eller är kobent. Men oavsett anledning så ska du inte behöva gå runt och ha ont hela sommaren, eller sluta visa upp dina fantastiska lår. Därför tänker jag nu inleda Jakten På Den Perfekta Metoden Mot Lårskavsår (eller Mitt Stora Feta Lårtest, som inte beskriver det särskilt bra men som låter mycket bättre).

Så framöver kommer jag varje dag testa en ny metod eller produkt mot lårskavsår. Det kan vara allt från gamla husmorsknep till produkter som är specialdesignade för ändamålet. Jag vet inte riktigt hur länge det kommer pågå eftersom det beror rätt mycket på hur många olika produkter jag testar, men jag kommer uppdatera här varje dag.

Och nej, det kommer inte vara något vetenskapligt test eftersom det är hyfsat omöjligt för mig att standardisera väderförhållanden och all aktivitet. Men jag tänker se till att gå ungefär lika många steg varje dag och jag kommer bara använda kjol eller klänning. Då kör vi igång med dag 1:

Metoden
Jag tänkte att vi kan se dag 1 som något slags utgångsläge och därför är dagens metod: ingenting. Jag har helt enkelt låtit mina lår gnuggas mot varandra hur mycket de har velat utan något som helst skydd.

Användarvänlighet
Ja, under den här kategorin är det då meningen att jag ska recensera hur smidigt, enkelt och bekvämt det har att använda just den här metoden. Och jag kan ju inte säga att det är särskilt krångligt att låta bli att använda något, så idag får metoden maxpoäng på bekvämlighetsfronten:

Smärta
Värre är det när vi kommer till den här delen, där jag på något sätt ska försöka rangordna smärtan på insidan av låren. Här är alltså högt poäng dåligt, vilket jag nu inser kan bli förvirrande men jag tror vi klarar det. Att jag har gett den här metoden 5 av 5 smärtpoäng innebär alltså att det gör så förbannat ont just nu. Jag behöver just nu kissa men pallar inte eftersom jag antingen behöver gå så det ser ut som att jag har bajsat på mig eller så kommer mina såriga lår nudda varandra. Att jag har använt den här metoden – det vill säga ingenting – hela helgen har väl också spelat in.


Resultatet

Föga förvånande ger jag alltså 0 poäng till att inte göra någonting åt lårskavsåren. Det är en värdelös metod. Testa inte den. Kolla tillbaka här imorgon för att läsa om någon metod som förhoppningsvis är bättre.



Kroppspositivitet

Mina 5 bästa tips för att bli av med matångesten

Mina bästa tips för att sluta känna skuld, skam och ångest i samband med mat.

Har du någonsin känt ångest över något du har ätit? Jag kan nästan garantera att svaret är ja. I dagens samhälle är det nästan en självklarhet att var och varannan ska gå runt och känna skuld över vad de har ätit. Varför skulle annars företag göra reklam för sina produkter genom att beskriva dem som “guilt-free”? Och varför skulle det annars existera så många träningsappar vars syfte är att visa hur långt du behöver gå för att förbränna något du har ätit?

Jag skulle ljuga om jag sa att jag är helt fri från matångest idag, men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har trots allt gått från att väga varenda livsmedel på matvågen och utesluta typ allt förutom kvarg, kyckling och grönsaker till att för det mesta njuta av vad jag äter. Och med det har livet blivit rätt mycket enklare, och inte minst godare. Att jag inte går runt och tänker på vad jag åt igår, eller funderar på vad jag ska göra när det bjuds på mat på en fest nästa helg, innebär också att jag kan lägga mer tid och energi på vettigare saker.

Så mina bästa tips för att bli av med matångesten kommer här nedan, men jag vill först bara säga en grej: om du känner att dina tankar kring mat tar över ditt liv finns det hjälp att få. Här kan du läsa mer om var du kan vända dig för att få hjälp med ätstörningar.

1. Rensa på sociala medier
Jag vet, jag är supertjatig när det kommer till den här punkten men det är både så extremt viktigt och enkelt. Du kanske har en jättegullig vän men om hen bara lägger upp bilder på sina tråkiga matlådor och du mår dåligt av det så har du all rätt att avfölja. Nu. Direkt. Och du behöver inte förklara dig. Det behöver inte ens finnas rimliga anledningar till att sluta följa någon eftersom vi alla triggas av olika saker.

Det finns till exempel massor av grymma styrkelyftare som jag ofta får inspiration av, men så börjar de följa en diet för att passa in i en viktklass och lägger upp bilder där de står på vågen eller på deras tallrikar med kyckling och ris. Jag förstår liksom att de här personerna gör det för idrottens skull, men jag kan inte hantera det just nu och skonar mig helt enkelt från det genom att avfölja dem.

2. Sluta se mat som onyttigt eller nyttigt
Världen är sällan svartvit och det gäller även maten. Därför går det inte att dela in maten i två kategorier, utan vi skulle snarare behöva 20 olika. Dessa kategorier ser olika ut från person till person och beroende på var du är i livet kan ett livsmedel dessutom hoppa runt bland de olika kategorierna. För visst, den där grönkålen kanske ger dig mest näring i förhållande till energimängd. Men jag kan slå vad om att glassen bidrar med mer livsglädje.

På samma sätt är det i teorin oftast vettigast att laga sin mat från grunden. I praktiken kan det dock vara katastrof för din hälsa om det innebär att du måste stressa hela eftermiddagen för att hinna handla och ställa dig och laga någon nyttig maträtt. För jodå, vi vet med stor säkerhet att stress är direkt skadligt för hälsan. Hade du hämtat med dig lite snabbmat hade du kunnat spara flera timmar. Du kanske hade kunnat lägga den tiden på att träna eller gå och lägga dig tidigt, eller varför inte bara slappa framför tv:n?

3. Träna aldrig för att kompensera för det du har ätit
Du har förmodligen också sett tabeller över hur långt du måste springa för att bränna en hamburgare eller vad det nu kan vara. Det finns till och med hela appar dedikerade för just detta ändamål och det vet jag eftersom jag själv har använt dem. Men hur logiskt det än kan låta så finns det två allvarliga bieffekter av detta: 1. att maten ses som ett brott och 2. att träningen ses som ett straff. Detta bäddar inte direkt för en bra relation till kosten och träningen.

För att inte tala om att de där siffrorna endast är extremt grova uppskattningar. Våra kroppar är alldeles för smarta, vilket exempelvis den här studien visar. Där kunde man nämligen se att de som gick mest faktiskt inte förbrände flest kalorier, utan kroppen började spara på energin så småningom. Det finns alltså många goda skäl till varför du ska sluta se på träning som någon slags kompensation för det du har ätit, och istället ägna dig åt någon typ av fysisk aktivitet du faktiskt tycker är kul (men undvik pulsklocka och andra prylar som mäter kalorier i början för det kan vara svårt att ta sig ur de tankarna).

4. Sluta förbjuda livsmedel
I slutändan är vi alla små barn som vill ha det vi inte kan få. Om du bestämmer dig för att du absolut inte får äta chips den här månaden kommer du med stor sannolikhet tänka extra mycket på chips. Och när du väl tillåter dig att äta chips det där tillfället om året kommer du förmodligen äta betydligt mer än om du hade ätit det när du känner för det. Det blir en känsla av att “passa på” när en har chansen.

Och som jag tog upp i punkt två är kost och näring inte svartvitt. Det finns därför ingen mening för dig att helt utesluta något livsmedel som du tål. För i slutändan är det stor risk att du står där och har uteslutit allt gott (det vill säga socker, gluten, mejerier och tillsatser). Det kan inte bara leda till att du drabbas av brister, utan kommer med all säkerhet innebära ett stört förhållande till maten.

5. Läs på
För mig har det här varit en jätteviktig punkt, eftersom en stor del av vår matångest faktiskt är helt grundlös. Om du faktiskt tar dig tiden att läsa mer om det vi äter och hur kroppen fungerar kommer du inse att du inte behöver må dåligt om du äter efter 18, att E-nummer inte är dåligt och att kladdkaka kan vara det hälsosammaste som finns ibland. Ja, det handlar helt enkelt om att skapa en egen uppfattning istället för att lyssna på bloggare och sociala medier-profiler (som förmodligen ändå vill tjäna pengar på dig).



Hälsa

3 saker jag vill att du ska veta om psykisk ohälsa

Några viktiga saker jag tycker att alla borde veta om psykisk hälsa.

Som ni alla förmodligen vet så fick jag en så stark ångest-attack att jag hamnade på psykakuten förra veckan. Om du mot förmodan har missat det så har jag skrivit mer här. Jag har under hela tiden varit väldigt öppen med detta på sociala medier, vilket har fått mig att inse hur mycket okunskap det finns kring psykisk ohälsa. Fördomar och myter som florerar och innebär att många som mår dåligt inte får det stöd den behöver, eller kanske rent av får farliga råd.

Den här listan är långt ifrån fullständig, jag hade säkert kunnat skriva 100 punkter. Men jag är alldeles för trött, lat och upptagen för det, så här kommer istället de tre viktigaste sakerna du ska veta om psykisk ohälsa:

1. Alla är inte likadana
När det kommer till psykisk ohälsa så finns det inte bara massor av olika diagnoser, utan en och samma diagnos kan dessutom påverka olika individer på hela olika sätt. Det innebär att det som fungerar mot min ångest inte nödvändigtvis fungerar för någon annan.

Jag får till exempel mängder av meddelanden från personer som tycker att jag ska logga ut från instagram och vara helt utan min mobil. Jag förstår att de vill väl och jag har såklart också hört alla lyckliga berättelser om personer som genomför någon slags digital detox och plötsligt blir av med ångest, depression och allt vad det kan vara.

Ända sedan jag lärde mig skriva har jag älskat att göra det, och det är till stor del precis vad jag gör på mina sociala medier. Att jag under tiden får möjligheten att diskutera med följare som har varit i liknande situationer innebär att det snarare fungerar som någon slags terapi. För någon hade det här varit rent idiotiskt, för mig känns det som det enda rimliga.

På samma sätt mår vissa bäst av att vara bland vänner medan andra helst ligger hemma själva. Någon behöver träna varje dag, en annan får en ångestattack av tanken på träning. Några kommer må bäst av samtalsterapi medan några får bäst hjälp av läkemedel. Ni kanske förstår var jag vill komma, huvudpoängen är: bara för att du mådde bättre av att äta på något särskilt vis eller undvika internet helt eller något så innebär det absolut inte att det automatiskt fungerar för någon annan.

2. Ta inte för givet att jag skäms
Jag har varit i min hemstad Kalmar och vilat upp mig sedan ångest-incidenten, och det har gjort mig extremt medveten om att många tror att psykisk hälsa är något en borde skämmas över. Framför allt har det märkts när jag har träffat bekanta eller personer som jag vet läser det jag skriver.

Jag märker att de vill fråga “hur är det?” för det brukar man ju göra, men de är rädda för svaret (ni kan vara lugna, står vi där på Ica kommer jag bara svara typ “det funkar”). Om jag själv tar upp incidenten uppstår en tystnad, eller så kanske någon byter ämne. Jag antar att många är rädda för att säga fel saker, eller för ämnet överlag.

Men vet ni, det är precis det här som är så farligt. Vi måste prata mer om psykisk ohälsa. Faktiskt jättemycket mer. Så nästa gång jag nämner att jag hamnade på psykakuten vill jag inte att du börjar prata om regnet. Fråga istället hur det kändes, vad som hände eller hur jag mår nu. Till exempel.

3. Det känns på riktigt
Visst, det heter psykisk ohälsa. Det innebär dock inte att det inte känns på riktigt. Tvärtom så känns det extremt mycket rent fysiskt. När jag får  mycket ångest tror jag att jag håller på att få en hjärtattack. Att jag kanske dör. För jag kan inte andas och pulsen är skyhög utan anledning och jag mår illa och behöver kräkas.

Därför känns det som ett stort hån när någon kommer och säger att “det bara är att tänka bort det”. Det är faktiskt riktigt jävla svårt att “tänka positivt” när en lägger all kraft på att försöker få några, om än väldigt korta och ytliga, andetag.

 



Övrigt

Därför hamnade jag på psykakuten igår

Jag får så många frågor om vad som hände igår när jag fick så stark ångest att jag hamnade på psykakuten – här får du veta allt.

Igår hamnade på psykakuten. Herregud, det känns fortfarande overkligt när jag skriver det. Det berodde på ångest, som jag har lidit av ett rätt bra tag. Det var inte den där molande känsla av ångest jag så ofta har, utan något helt annorlunda.

Der började redan när jag vaknade på morgonen med lite svaga knän och en klump i halsen. Men istället för att stanna hemma och typ andas så bestämde jag mig för att dra till jobbet ändå, vi har trots allt snart deadline.

Jobbade effektivt
Och jag jobbade. Jobbade extra effektivt, liksom i förebyggande syfte eftersom jag märkte hur ångesten blev värre. Jag kände ju att det fanns en risk att jag skulle behöva vara borta från jobbet någon timme den dagen för att typ andas bort ångesten.

Runt 11-tiden blev det riktigt illa. Jag fick ett starkt tryck över bröstet, kunde knappt andas och hela jag var darrig och svag. Planen var då att åka hem och vila men just då mådde jag så dåligt att jag inte ens visste om jag klarade att vara ensam.

Enda alternativet
Det enda alternativet i det här skicket var psykakuten. Väl där lugnades jag av fantastisk personal. Fick hjälp att gå vidare och lite tips. Framför allt pratade vi mycket. Om vad jag känner och varför jag gör det.

Jag blev så pass bättre samma dag att pappa kunde hämta mig. Så igår och idag har jag umgåtts med min hund och mina föräldrar, vilket verkar vara det perfekta recept mot ångest.

Långt från frisk
Observera dock att jag är långt ifrån “frisk”. Jag är extremt trött efter allt som hände och så är jag allmänt riktigt chockad. Jag trodde nämligen jag hade haft rejäla ångestattacker innan, men det var inget i närheten av det.

Tänk er bara känslan av att inte kunna andas, att pulsen är skyhög, hela du darrar och knän som viker sig. Även om det är psykiskt i grunden så yttrar det sig i en högst fysisk känsla, där det faktiskt känns som att man kan dö. Bara tanken av att drabbas av det igen ger mig idiotiskt nog ångest.

Välbehövlig läxa
Men redan nästa vecka ska jag komma och prata med en läkare, och det känns skönt att något börjar hända på den fronten. Och så har jag fått lära mig en jävligt smärtsam men välbehövlig läxa: att lyssna på min kropp. Annars går jag sannolikt in i väggen så småningom.



Övrigt

3 träningsmyter du förmodligen har gått på om du följer många fitnessprofiler

Följer du många fitnessprofiler på instagram? Då kan du ha gått på de här myterna.

Instagram är fylld av kvinnor som antingen tävlar i fitness eller tränar på ett liknande sätt, och en stor del av dem har mååånga följare. Därför är det inte så svårt att gissa mig till att många av er följer en del av dem. Men på många av dessa konton sprids en något skev bild av verkligheten, och framför allt träning. Därför tänkte jag dela med mig av tre myter som du kanske har gått på om du får mycket av din träningsinspiration från den typen av konton.

Men innan jag går in på punkterna måste jag klargöra en sak eftersom jag annars kommer få kommentarsfältet fyllt av kommentarer om hur elak och avundsjuk jag är: för det första pratar jag inte om en enda fitnessprofil, jag pratar om hela fenomenet och givetvis är inte alla likadana. Och avundsjuk? Jodå, lite. Hade varit skönt om det räckte att jag visade min stjärt för att mina följare skulle anta att jag kunde allt om träning.

Nåja, varsågoda – här är tre träningsmyter du förmodligen har gått på om du följer många fitnessprofiler:

1. Att kosttillskott är jätteviktiga för resultat
Jag säger inte att kosttillskott i allmänhet är dåligt. Det finns en del som har bra vetenskapligt underlag – exempelvis proteinpulver, kreatin och koffein. I övrigt är det mesta du ser på instagram hos diverse träningsprofiler skräp. Och att de själva påstår att de har fått så fantastiska resultat sedan de började använda ett tillskott är inte tillräckligt med bevis.

Det kanske också är så att hen i samband med det började sova bättre och därför kunde presentera? Eller att hen ändrade sitt träningsschema pyttelite? För även om hen faktiskt tror sig ha presterat bättre/blivit piggare/gått ner i vikt av just det tillskottet är det så extremt svårt att avgöra om det stämmer eller om det är placebo. Eller så är personen medveten om att absolut ingenting hände men har fått betalt för att berätta motsatsen.

Det kan också vara värt att tillägga att inte ens kosttillskotten som faktiskt har en vetenskapligt bevisad effekt är några mirakelmedel. Det är möjligtvis något som skulle kunna ge en viss effekt på ett långsiktigt perspektiv. Med det sagt använder jag själv både proteinpulver och koffein (inte minst för att proteinshakes är bra som mellanmål och energidryck är gott).

2. Att kvinnor och män ska träna på olika sätt
Kollar vi på de största manliga respektive kvinnliga träningskonton där ute så är det en extremt stor skillnad på träningen. Och det finns såklart en del förklarliga skäl till det. Just nu när Kardashian-stjärten är trendig vill många kvinnor bygga rumpmuskler medan männen gärna pumpar upp överkroppen lagom till stranden.

Men förutom att det är olika muskelgrupper som det fokuseras på så verkar träningen vara så annorlunda uppbyggd. Mer specifikt: kvinnor verkar i betydligt större utsträckning lägga upp sin träning kring 50000 repetitioner av små isolerande övningar som antingen genomförs med gummiband, kabelmaskin eller genom att man står på fel håll i en maskin medan männen använder mer traditionella basövningar.

Och du får såklart träna hur fan du vill, och detsamma gäller alla profiler. Jag vill bara berätta att du inte behöver göra 5749 varianter av höftlyft för att få en stark rumpa. Du kan också göra typ 20 tunga marklyft. Och möjligtvis några utfall. Om du tycker det är skojigare alltså (för det gör jag).

3. Att man ska vara snygg på gymmet
Jag är inte den som påstår att “no pain, no gain” – men jag hoppas att ni förstår att det inte är realistiskt för de allra flesta att se ut sådär som profilerna gör i sina träningsvideos- eller bilder. Där de är fullt sminkade, håret är på plats, rumpan putar mer än någonsin och de ser allmänt oberörda ut. För vet du. Om du alltid ser ut så när du tränar gör du faktiskt fel (och har med stor sannolikhet rätt tråkigt på köpet).

För all del – sminka dig hur mycket du vill inför träningen men var beredd på att du kanske ser ut som en clown i slutet av passet när svetten har runnit. Och fixa gärna en snygg frisyr men var medveten om att håret med stor sannolikhet hänger i svettiga stripor efter några övningar. Och om du drar på dig ett par superkorta shorts på gymmet är det ingen som blir gladare än mig – och ta gärna ett kort eller två när du marklyfter.

MEN om din rumpa inte ser ut som en förruttnad apelsin när du gör det så gör du fel. Extremt få rumpor kan vara släta och putiga även när de tar i för kung och fosterland. På bilden ovan ser du till exempel en exemplarisk lyftarstjärt. Och japp, jag använder mig själv som ett bra exempel för skrynkliga men starka rumpor är min grej.



Övrigt

Alla är vi hycklare och det är okej

Jag är en hycklare, och vet ni? Det är helt okej.

Senast idag fick jag höra att jag är en hycklare. Anledningen var att jag hade erkänt att jag tvekade innan jag la upp en dansvideo, eftersom min mage syntes mer än den brukar. Och med tanke på att jag så ofta pratar om självkärlek och kroppsacceptans tyckte personen i fråga att det var hyckleri.

Det är inte första gången jag får höra det, och jag vet fler som ibland kallas det. Gemensamt för dessa personer är att alla kämpar för att förändra vårt samhälle till det bättre genom att till exempel engagera sig inom kroppsaktivism, feminism eller kanske miljöfrågor.

Men vad är egentligen en hycklare? Ja, en snabb googling ger mig följande beskrivning: Att inte leva som man lär. Och om det är definitionen av en hycklare så är jag faktiskt beredd att hålla med. Jag är en hycklare och förmodligen du med, och alla du ser upp till. Och det är okej.

Långt från att acceptera kroppen fullt ut
För enligt den definitionen är jag ju en hycklare när jag berättar för er hur livsviktigt det är att acceptera sin kropp, samtidigt som jag är rätt långt från att acceptera min fullt ut i alla lägen. Bilden ovan la jag till exempel inte upp först eftersom jag tyckte att mina lår var för gropiga. Ja, samma lår som jag inte har några problem att dallra med i slow motion.

Jag är också en hycklare när jag uppmanar er till att strunta i vad siffrorna på vågen visar, samtidigt som det är få saker som ger mig så mycket ångest som en våg. Jag delar också gärna med mig av mina bästa tips på hur jag slutade få dåligt samvete av mat och säger ofta att du inte ska förbjuda dig från att äta något. Men jag kan också sitta där på söndagkvällen och tänka att jag ska låta bli att äta något den här veckan, eller kanske till och med följa en diet.

Dömer andra efter utseendet
Men det är inte bara när det kommer till kroppen och maten som jag säger något men gör något annat. När det kommer till träningen gör jag också ofta det. Jag skriver ofta om hur viktigt det är med tekniken och att inte maxa vid varje pass, men egentligen är den enda träningen jag älskar den med maxtunga vikter där tekniken inte är helt hundra.

För att inte tala om hur ofta jag pratar om utseendefixeringen som något negativt. Att vi ska bry oss mindre om hur vi och andra ser ut, och fokusera mer på insidan. Men om jag ska vara helt ärlig så tänker jag extremt mycket på hur jag ser ut. Och ännu värre – jag dömer andra baserat på deras utseende. Säkert varje dag. Utan att jag vill det, men det sker som av en reflex.

Inte tillräckligt stark
Och allt det här är okej. Att jag inte lever precis så som jag lär är rätt naturligt med tanke på det samhälle vi lever i. När alla vi ser i medier är smala, när sociala medier svämmar över av mathets och extremt många i min umgängeskrets diskuterar olika dieter kan jag inte vara helt oberörd. Jag påverkas givetvis eftersom jag helt enkelt inte är tillräckligt stark för att stå emot alla dessa normer och värderingar.

På samma sätt kommer någon som kämpar för miljön inte kunna leva helt miljövänligt. Samhället är liksom inte anpassat efter det, och därför är det omöjligt att aldrig konsumera något som förstör miljön eller göra något som bidrar till växthuseffekten. Någon som kämpar för feminism kommer inte heller kunna leva helt feministiskt i alla avseenden, om hen inte väljer att isolera sig helt från samhället.

Ouppnåeligt
Så länge vi är öppna med detta är det inget fel. Det kanske till och med kan vara värdefullt att ni förstår att vi som för den kroppspositiva kampen inte helt och håller lever som vi lär. Tror ni att vi är helt fria från kroppsnojor och komplex är det nog stor risk att det kommer kännas ouppnåeligt för många av er, och kanske ger någon upp på vägen eftersom det känns som att ni aldrig kommer nå dit.

Därför tycker jag att även du ska prata om kroppspositivism och uppmana till självkärlek. Ja, även om du fortfarande är i bantningsträsket och hatar dig själv. För hade det bara varit övermänskliga gurus som fick leda den här kampen kommer ingen föra den.

P.s
På tal om hyckleri ska jag på Talmannens vårmiddag ikväll. Där kommer jag definitivt sitta och försöka ha det trevligt med personer jag inte alls delar samma värderingar med. Det är också okej. Mest ville jag bara berätta att jag ska på fancy tillställning i riksdagen.