Mot tyngre lyft

Att träna med en kronisk sjukdom

Det är många som undrar hur jag klarar av att träna såhär mycket. Och ja, jag är själv förvånad. Det trodde inte jag heller när jag fick veta att jag hade en kronisk sjukdom och skulle behöva ta medicin hela livet för att ens överleva.

För fem år sedan opererade jag nämligen bort en hjärntumör. Den var godartad, men för att ta bort den var man tvungen att ta bort min hypofys. Hypofysen producerar bland annat tillväxthormon, östrogen, testosteron och sköldkörtel, och jag har alltså ingen som helst produktion av det utan måste ersätta allt med mediciner.

Det är också därför jag tar kortison. Friska människor har kortisol naturligt i kroppen som utsöndras under stress och träning till exempel, men jag har inte det. De flesta känner nog till kortisons hemska biverkningar, och ja, på grund av kortisonet kommer jag antagligen aldrig bli smal och jag kommer nog ha oförklarlig värk i delar av kroppen under resten av mitt liv. Samtidigt har kortisonet räddat míg, utan det skulle jag bokstavligt talat dö inom två dagar.

I princip alla som får den här sjukdomen drabbas av kronisk trötthet. Ja, teoretiskt sätt borde det vara enkelt att ersätta alla hormoner med medicin men så funkar det inte rent praktiskt. I verkligheten skiftar hormonerna från dag till dag, medan jag tar samma dos varje dag. Vissa dagar funkar det bra, andra dagar blir det helt fel balans och jag blir totalt utslagen, men alla dagar är jag tröttare än de som är friska.

Så, hur kommer det sig att jag kan träna så mycket även om jag är så trött? Jag har anpassat träningen och lärt mig vad som fungerar för mig. Många reagerar på att jag tränar så ofta, men det är för att jag blir för trött om jag tränar i mer än en timma. Därför tränar jag två korta pass om dagen istället. Om jag tränar länge eller tävlar måste jag ta extra kortison, annars blir det för mycket stress för min kropp.

Observera att det inte är meningen att det här ska vara något “alla kan om de bara kämpar”-inlägg. För jag har trots allt det här haft tur. Jag behöver bara sova en gång om dagen, medan många andra med den här sjukdomen måste sova fem gånger om dagen. Och medan jag klarar av att jobba heltid så är många förtidspensionerade på grund av den här sjukdomen. Det jag vill säga är väl att alla har olika förutsättningar – om en person inte tränar betyder det inte att hen automatiskt är lat och om någon är tjock betyder det inte nödvändigtvis att hen är ohälsosam. De flesta gör nog det de kan.


Du kanske också gillar

1 Comments

  • Svara
    Christian Fabien
    2 mars, 2016 at 22:18

    Hej Sara. Oj vad jag känner igen mig själv i din beskrivning- att leva utan hypofys och anpassa träningen efter sin kropp. Kul att hitta din blogg här. Lycka till! Hälsningar Christian .

  • Lämna en kommentar