Mot tyngre lyft

Därför får alla se mina lår dallra

imageIdag på gymmet på Lanzarote hörde jag att en tjej berättade för sin vän att hon inte orkade träna klart passet, hon var så varm i sina långa tights. Ja, det förstår jag – att ha på sig långa tights i 30 grader värme låter ju vansinnigt. Hennes vän frågade varför hon inte hade på sig shorts istället, och fick då svaret att hon inte kunde ha det eftersom hennes lår då dallrade för mycket. Det här fick mig först att bli ledsen – att inte ens kunna fullfölja sitt träningspass för att man inte vågar visa sina lår är ju fruktansvärt. Det gav mig också en insikt om hur jävla lite jag bryr mig om att jag går och dallrar runt med mina lår framför allas ögon.

För precis som många andra har jag hela sommaren tränat och struttat runt på stan och på krogarna med korta shorts, av anledningen att det är väldigt skönt att slippa de långa, svettiga byxorna – och så är det ju snyggt också. Och det handlar inte om att jag är omedveten om mina dallrande lår – det finns faktiskt lite extra daller efter en rätt stor viktminskning där huden inte riktigt hann med. Ändå har jag inte haft en tanke på att ta på mig långa byxor. Det tycker jag själv är rätt anmärkningsvärt, vilket i sig såklart är sorgligt – alla borde uppskatta sina lår (och alla andra kroppsdelar) oavsett hur de ser ut. Men det är dessvärre inte de signaler vårt kroppsfixerade samhälle skickar ut. För enligt de rådande normerna kan det visserligen vara snyggt med stora lår, så länge de sitter på typ Beyoncé och är helt gropfria utan något antydan till daller. Såhär obesvärad och cool är dock jag inte när det gäller alla kroppsdelar – jag har definitivt inte lyckats undkomma smalhetsfixeringen, och är också då och då obekväm med att jag är så långt ifrån normen. Men just låren får jag fasen säga är helt oproblematiska.

Så, varför är det så? Jag tror faktiskt att jag har träningen att tacka för det. För det första tror jag det kan påverka att jag filmar många av mina lyft under passen. Det gör att jag har sett det där dallret så många gånger, jag vet vilka gropar som finns och hur det rör sig när jag går. För jag tror att en stor del av osäkerheten över kroppen och eventuella gropar eller daller beror på en oro över vad andra ser, vad som sticker ut och hur folk tänker. Själv behöver jag inte undra – jag har full koll på hur det ser ut när jag går runt med superkorta shorts, och därmed har jag vant mig vid det. Jag tror också träningen har förändrat min inställning till kroppen, eftersom jag genom den har upptäckt andra saker att uppskatta min kropp för. Jag inser att mina lår inte bara finns där för utseendets skull eller för att vara släta och gropfria – de är där för att ta mig upp från böjpositionen med en tung vikt på nacken och för att lyfta 120 kilo från marken.

Målet är såklart att kunna känna såhär för hela kroppen. Att det inte ska spela någon roll att jag har bilringar på magen, för den hjälper mig hålla överkroppen rak i alla övningarna på gymmet. Eller att det inte gör något att överarmarna ser breda ut på den bilden, för de kan pressa riktigt tunga vikter över huvudet. Jag är inte riktigt där än, men jag hoppas att jag kommer hamna där någon gång – kanske när jag filmar mig själv ännu mer, när jag lyfter ännu tyngre vikter eller när jag ser andra personer visa upp sina kroppar med stolthet, trots att den inte är perfekt enligt samhällets idiotiska normer. Det tycker jag är ett mycket bättre mål än att förändra på kroppen.

Jag önskar att jag hade berättat det här för tjejen på gymmet, men eftersom jag är feg gjorde jag såklart inte det. Däremot hoppas jag att någon med liknande funderingar ska läsa detta, kliva ur tightsen och ta på sig ett par riktigt korta men sköna shorts. Vad har ni för tips för att gilla sin kropp mer, utan att behöva förändra den? Livsstilsförändringar kan såklart ofta vara hälsosamt och bra, men det pratas det tillräckligt om det så här vill jag inte se några tips på hur man ska äta eller träna tack.


Du kanske också gillar

7 Kommentarer

  • Svara
    Evelina
    7 augusti, 2016 at 16:48

    Jag uppskattar numer mina lår för att de är (relativt) starka. De har alltid varit dallriga och är fortfarande inte de långa och hårda modellben som jag alltid drömt om (dags att sluta drömma!), men de är de bästa lår jag nånsin haft. De klarar tunga djupa knäböj och kan bära mina barn. De rockar.

  • Svara
    Marie
    7 augusti, 2016 at 18:44

    Har stora dallriga lår o med åderbråck (tack barn) men skulle aldrig få för mig att ta långa byxor/tights när det är varmt. Har aldrig skämts över min kropp. Den är min o den har varit med i 46 år. Gillar folk den inte är det deras problem inte mitt.

  • Svara
    GunS
    8 augusti, 2016 at 20:29

    För nån vecka sen köpte jag korta tights, just för att det blev så innihelvitte varmt med långa. Har lite övervikt, kraftiga lår och några åderbråck men jag orkar inte gömma benen längre. Dom är starka och dom bär mig genom livet, så det så! Tack för ditt inlägg, jag behövde läsa det där.

  • Svara
    Ida
    8 augusti, 2016 at 21:34

    Mina lår dallrar precis som min mage. Men när jag tränar spelar det inte så stor roll. Shorts är det som har gällt hela sommaren under träning. Sen anser jag att om killarna jag tränar med kan vara utan tröja kan jag också vara det! Kropp som kropp! När jag tränat är jag ändå inne i det jag gör och varken ser eller bryr mig om någon annan just då! Så låt låren dallrar för de gör ju trots allt att du kan lyfta en massa! 🙂

  • Svara
    Monica
    9 augusti, 2016 at 13:40

    Hade gärna haft kjol och korta shorts men lårskavet hindrar mig, det gör ont helt enkelt. Men kortare tights när jag tränar och korta cykelbyxor när jag cyklar, det har jag!

    • Svara
      Elisabeth
      9 augusti, 2016 at 14:00

      Använd lite babypuder!

    • Svara
      Frida
      18 augusti, 2016 at 19:05

      Här kommer tipset som förändrade mitt liv: Avklippta strumpbyxor under klänning/kjol. Lårskavet är försvunnet och jag kan njuta av fina kläder igen.

    Lämna en kommentar