Kroppspositivitet

Kan fatshaming vara positivt?

Till alla (ja, det är förvånansvärt många) som tror att fatshaming kan vara motiverande.

Nej. Det är självklart svaret på frågan i rubriken. Ändå dyker frågan upp titt som tätt i olika forum och på sociala medier – vanligtvis från folk som vill berättiga sitt mobbande, och som tror att det kan motivera någon att gå ner i vikt. Ofta påstår de att de minsann kände någon som tog tag i sin träning och kost efter att ha blivit retad för sin vikt. Och jag förnekar inte att det i enstaka tillfällen kan fungera – men jag lovar att det är undantag. Och jag har forskarna på min sida.

Jag har tidigare skrivit om det här, där jag bland annat tog upp några studier som visade att personer som utsattes för fatshaming åt mer kalorier efteråt, och här om en annan studie som visade att de som utsattes för kränkande beteende för sin vikt hade en förhöjd risk för flera olika sjukdomar. Enligt forskarna bakom studien kan det bland annat bero på att de som utsätts för fatshaming i större grad undviker sociala interaktioner och läkarbesök.

Fler långvariga effekter för kvinnor

Nu har det kommit ännu en studie på ämnet – och resultaten är i samma linje. Studien, som ni kan läsa här, pågick under 15 år och visar att barn som utsätts för fatshaming har större risk att vara överviktiga som vuxna. Givetvis har man korrigerat för eventuella felkällor, som deltagarnas BMI. Man kunde också se att de kvinnliga deltagarna fick fler långvariga effekter av fatshaming.

Men så kommer ju alltid personerna som tycker att “forskning inte är gjort i verkliga världen” (vilket det oftast är). Så, här kommer istället en konkret berättelse om vad som steg för steg kan hända (och har hänt) när jag har utsätts för fatshaming.

1. Jag känner mig ful och dålig. Det kanske låter konstigt för er som tror att kroppspositivsm är något svartvitt och att man antingen gillar kroppen eller inte – men jag är bara människa och tar åt mig av fatshaming (även om jag gör det mindre på sistone efter att ha hittat så många grymma kroppspositiva kvinnor att följa och inspireras av).

2. Jag börjar räkna kalorier för att gå ner i vikt, och inser att jag måste ligga på ett enormt stort kaloriunderskott för att tappa fett eftersom jag tar kortison.

3. Så, kanske kan jag skära ner lite på kortisondosen? Jag tar egentligen kortison för att ersätta min icke-existerande kortisolproduktion, men för att jag inte ska dö (nej, jag överdriver inte) om något stressigt händer behöver jag vara på säkra sidan. Därför är min dos för hög 99 av 100 dagar – men den 100:e dagen kanske det räddar mitt liv.

4. Jag minskar dosen lite och WOHO, jag går ner i vikt! Jag orkar visserligen inte träna, men det är ett annat problem.

5. Det blir stressigt på jobbet, jag sover lite för dåligt eller något annat händer som innebär att jag hade behövt mer kortison i kroppen – detta leder till att jag kraschar. För att inte behöva åka in till sjukhuset gäller det nu att snabbt få i mig kortison i riktigt höga doser.

6. Så är jag tillbaka på ruta ett, förmodligen med några kilon extra eftersom kortisonet har fått mig att lagra in extra mycket fett och vätska och dessutom ökat hungerkänslorna. Nice.

Jag tror och hoppas att jag inte hade gjort så nu, att jag har byggt upp en bra umgängeskrets med stöttande och kroppspositiva människor och att jag dessutom uppskattar mig själv för annat än mitt utseende (till exempel det faktum att jag kan lyfta en säck som väger mer än mig själv, som ni ser på bilden).

Men även om det inte är många med exakt samma omständigheter som mig så vet jag att många påverkas på ett långt mycket värre sätt än vad mobbaren kan ana – både fysiskt och psykiskt. Så, förstår ni nu varför jag avskyr fatshaming så mycket?

 


Du kanske också gillar

Inga Kommentarer

Lämna en kommentar