Övrigt

Nej, jag kan inte bara för att jag vill – och det är helt okej

The sky is the limit? Skönt för dig men jag har betydligt fler hinder än så.

Idag är jag trött. Riktigt bedövande trött. Trött på det där sättet att jag vaknade på morgonen och undrade hur fan jag skulle klara den här dagen. Trött på det där sättet att jag sitter här vid lunch och undrar om jag verkligen kommer klara att vara vaken till 17 då jag slutar jobba. Och då har jag redan hunnit ta en tupplur i vilrummet.

Men jag är inte trött på det sättet du känner igen, om du inte precis som mig har en sjukdom som innebär att du lider av kronisk trötthet. Jag hade åtminstone aldrig känt mig såhär innan min hjärntumör opererades bort och jag blev totalt beroende av mediciner, som borde kompensera för den icke-fungerande delen av min hjärna i teorin men som ändå aldrig lyckas göra det helt och hållet.

Miljöombyte, stress och nervositet
Att jag är extra trött nu är inte så konstigt. Den sista tiden kan man säga att jag har pendlat mellan Växjö och Stockholm (och däremellan några besök i Kalmar för att hälsa på min hund). För här i Växjö har jag arbetet som chefredaktör att sköta, i Stockholm är det intervjuer och olika samarbeten som ska göras. Och jag klagar inte – båda dessa uppdrag är så fantastiskt roliga att göra och jag vill inte släppa något av det. I fredags fotades jag till exempel till VeckoRevyn.

Men mycket miljöombyten, stress och nervositet gör att jag blir trött. Ännu tröttare än vad jag vanligtvis är. Så när jag satt och funderade på om jag ska träna på lunchen, som jag vanligtvis gör annars, så insåg jag snabbt att det inte fanns en chans att jag skulle klara det. Istället öppnade jag instagram och stötte på ett inlägg från en känd fitnessprofil som nästan fick mig att skratta lite.

“Det finns inga ursäkter”
Med stora, snirkliga bokstäver stod det nämligen något klyschigt citat med innebörden att “du kan allt bara du vill” – och så en bild på personen i fråga som visar sin vältränade och fettfria mage. Bildtexten löd ungefär att du inte har några ursäkter till att skippa ett träningspass. Och just då kändes det ärligt talat lite hånfullt. För det spelar ingen roll hur jävla mycket jag vill något. Ibland kan jag inte det ändå.

Hade jag gjort som den här fitnessprofilen föreslog och gått och tränat oavsett hade det tvärtom kunnat vara livsfarligt, eftersom min kropp uppenbarligen inte var i skick för det. Jag har vissa begränsningar och det är okej, för jag har lärt mig att leva med det. Precis som att andra kan ha hinder i form av tid, ekonomi, psykisk ohälsa och mycket mer. Att då få höra att det är min vilja det är fel känns inte ett dugg motiverande.

Höja kortisondosen
Eller jo, det finns en sak jag hade kunnat göra. Jag tar dagligen kortison för att kompensera för att jag inte har någon naturlig kortisolproduktion. Jag behöver ännu mer kortison än vanligt när jag är stressad, och därför har jag redan höjt dosen. Men när jag är såhär trött beror det ofta på att jag behöver ännu mer. Problemet? Får jag i mig lite mer kortison än jag behöver så går jag upp i vikt. Och vad tror ni samma personer hade sagt om jag plötsligt la på mig tio kilo extra? Jo, “du kan gå ner i vikt om du bara vill”.

Så, jag tänker acceptera att jag blir trött av att flänga fram och tillbaka mellan olika städer. Och för mig är det okej om det innebär att jag inte orkar träna lika mycket. Bara du inte försöker påstå att problemet är att jag är lat eller har dålig vilja.


Du kanske också gillar

12 Kommentarer

  • Svara
    Kim
    23 januari, 2018 at 17:11

    Känner så igen mig. Fick diagnosen fibromyalgi för ett par år sen och tröttheten ibland där alltså inte att leka med. Eller smärtan i kroppen som influensa och träningsvärk. Peppar peppar så har jag än så länge inga dåliga dagar sen jag fick barn. Den obligatoriska smärtan vandrar runt i kroppen men tröttheten är än så länge bortblåst, sen är jag ju trött pga av liten människa som inte sover hela nätter. Men det är skillnad.

    Innan jag fick barn var jag så bestämd att alla kilon skulle bort innan hon var ett halv år. Se. hittade jag dig på insta och bestämde mig för att jag ska bli stark, stark i psyket och stark i kroppen. Vågen är inte måttstocken på hur jag mår! Tack för den insikten!!

  • Svara
    Sara
    24 januari, 2018 at 00:24

    Idag har jag haft migrän igen. Halva dagen spenderades under en kudde i sängen, nånstans mellan sömn och vakenhet. Det här har jag levt med i… herregud, jag räknade precis på det i år för första gången istället för att tänka ”sen jag var 13”. Det är snart 20 (!) år. Jag har levt många dagar under en kudde, många fler än jag vill räkna. Och jag har skämts över min oförmåga att inte kunna ”skaka av det” eller ”bita ihop”. För en duktig tjej klarar av ALLT hon föresätter sig och jag ÄR ju en duktig tjej! Jag skäms fortfarande, och jag snackar bort migränen. Viftar bort frågor om hur jag mår, och häver ur mig saker som ”äh, det är lugnt, jag mår bra. Nu kör vi!” Men det är inte lugnt, och vi ska inte köra. För jag kör mig själv i botten varje gång migränen kommer (vilket den gör lite när den själv känner för det). Idag var första gången på väldigt länge som jag tillät mig själv vara svag och okry, jag låg inte och hade panik över att jag var oproduktiv och en dålig kollega som ingen kan lita på (ok, lite panik hade jag, men bara lite). Jag lyssnade på vad min kropp sa, och så gjorde jag det jag kunde för att inte göra den argare och mer ledsen. För jag kommer nog alltid leva med migrän, och då måste vi komma fram till var vår gräns går. Idag gick den vid att orka lägga en ansiktsmask och prata med sambon. Imorrn? Ingen aning var gränsen går, ”the sky’s the limit” liksom.

  • Svara
    Maja
    24 januari, 2018 at 09:26

    Det här var precis det jag behövde läsa, tack!!

  • Svara
    Linn
    24 januari, 2018 at 10:01

    Fy sicken pissig situation du har! För det är faktiskt helt okej att tycka det om sin situation ibland. Inte nog att du kämpar med en sjukdom utan du dels måste kämpa mot ett sjukt samhälle med dagligen hånfulla kommentarer, ”roliga” skämt om överviktiga etc.
    Jag är glad att du fick de utmärkerlserna du fick förra året, för som du kämpar!

  • Svara
    madeleins magazin
    24 januari, 2018 at 21:55

    Man ska bara bry sig om sig själv och sina behov när det kommer till psykiskt och fysiskt mående, tack och lov fattade jag det till slut. Människor som inte kan vara flexibla nog i sitt tankesett att förstå att alla inte har samma förutsättningar är inte värda energin. Sen spelar det ingen roll om det handlar om att du tränar för mycket, för lite, väger för mycket eller för lite. Det är bara en själv som vet hur ens livsstil påverkar ens mående ändå. Alla andra kan bara spekulera.

  • Svara
    Anna-Maria
    24 januari, 2018 at 22:06

    Jag kan verkligen relatera till det du skriver. Det som är enkelt för andra och “bara är att bita ihop” är inte samma sak om man lever med kronisk sjukdom. För min del är det endometrios, fibromyalgi och binjurebarksvikt som är de största hindren och jag kämpar med att försöka hitta en hållbar och fungerande nivå på allting. Att veta vad som är rätt och bra kortisondos varje dag kan verkligen vara ett pyssel! Vad skönt det hade varit om man hade kunnat sticka sig i fingret och få en siffra på hur det ligger… 🙂
    Behöver du öka dosen när du tränar? Du är i och för sig sjukt vältränad redan (jag är såå imponerad av dig!) så det är kanske lite andra omständigheter då. Jag, som är ganska körd i botten just nu, lyckas aldrig komma igång ens med den lättaste variant av träning utan att dippa totalt. Men nu börjar jag inse att jag nog behöver öka kortisonet ändå vid träning, trots att läkarna inte håller med om det.

  • Svara
    Julia H
    25 januari, 2018 at 13:28

    Själv har jag utmattningssyndrom sen många år som gett mig bestående kognitiva skador och ofta hjörntrötthet. Jag kan också skriva under på att man inte “kan bara man vill” “allt är möjligt” osv osv. Du är imponerande i allt du ändå fixar. Och när du lyssnar på kroppens stoppsignaler som du beskriver här då är du också imponerande och ett föredöme.

  • Svara
    Marie Karlsson
    25 januari, 2018 at 21:55

    Du skriver så klokt Sara❤️ Tänk om alla kunde ha dina insikter. Så klart är vi många som skulle vilja träna men det finns omständigheter som begränsar. Sånt man inte kan styra över alla gånger?

  • Svara
    Rebecca
    26 januari, 2018 at 14:42

    SÅ RÄTT <3 Vill också bara lägga till att även om man är en "vanlis" utan kronoiska sjukdomar så är det ÄNDÅ okej att ibland inte vara kapabel till att "bara bita ihop"! Träning ska inte vara något man ständigt måste bita ihop för att göra, utan det ska GE glädje och energi och inte ta. <3

  • Svara
    Ellenore
    27 januari, 2018 at 08:50

    Jag föfstär dig. Jag kan spendera hela dagen till sängs pga psykisk ohälsa. SSRI hjälper mot ångesten men gör mig förlamande trött. När jag skriver att jag är trött verkar vänner inte förstå hur det egentligen känns och så skriver de att “ta en kaffe” eller nåt liknande. Om det vore så enkelt så hade jag gjort det för länge sedan.

  • Svara
    Hanna
    30 januari, 2018 at 10:39

    Så bra skrivet! Man måste verkligen lyssna på sin kropp. Vi har bara fått en och den måste vi ta hand om. Det är ingen som tackar dig den dagen kroppen inte orkar längre och utmattningen är ett faktum.

  • Svara
    Anna
    11 februari, 2018 at 09:47

    Så bra skrivet. Tack. Jag lider av psykisk ohälsa i form av återkommande depressioner med ångest. Och jag medicinerar för det. Depressionen och ångesten gör mig väldigt trött. Jag behöver ofta efter en arbetsdag sova en stund. Inte för att jag är lat. Jag skulle helst av allt vilja åka och träna, sprudla av energi och orka fixa till mitt hem eller vad som. Men jag orkar inte. Jag känner mig ofta väldigt dålig när jag kryper ner i sängen för att sova. Som att jag borde skärpa mig, skulle kunna om jag bara bet i hop osv. Men det är inte så. Jag har inte kraften.
    Blir så irriterad på att normen säger att man ska kunna allt man vill. Vad är det för ett naivt sätt att se på livet? Vi har alla olika förutsättningar och de varierar under ett liv.
    Det är så viktigt att en person med ditt perspektiv får komma till tals. Så tack!

  • Lämna en kommentar