Övrigt

Firar 8 tumörfria år! och du behöver inte alltid vara sprudlande lycklig

Idag “firar” jag åtta tumörfria år – och med det vill jag säga att det faktiskt är okej att inte vara sprudlande lycklig hela tiden

Idag är det åtta år plus en dag som jag fick höra orden: “du har en hjärntumör”. Det är åtta år sedan jag sövdes ner och låg där på operationsbordet i åtta timmar medan min min hjärna öppnades upp och tumören opererades bort. Åtta år sedan jag vaknade upp från operationen och var lycklig för att min syn var tillbaka, och dessutom hade de bara rakat av en smal strimla av håret. På bilden ovan ser ni hur jag såg ut ungefär då. Eller jag vet inte när den är tagen, alla dagarna runt operationen är lite luddiga för mg av förklarliga skäl.

Men det är också åtta år sedan jag slutade vara en helt vanlig 17-åring, vars största problem kanske var någon kille eller ett skolämne jag tyckte var lite jobbigt. För när jag vaknade upp där i Linköping hade jag helt plötsligt blivit totalt beroende av läkemedel för att ens kunna leva. Jag skulle aldrig gå igenom en enda dag utan att vid lunchtid vilja gå och sova. Och jag skulle aldrig mer vara normalviktig.

Mycket som påminner
För att få bort tumören, som satt på hypofysen, var man nämligen tvungen att förstöra hela hypofysen. Ni som inte vet vad en hypofys är får googla men kort sagt så styr den nästan alla kroppens hormoner. Även om det rent teoretiskt går att ersätta de flesta funktionerna med läkemedel så fungerar det sällan bra i praktiken. Och visst är jag glad att det inte blev värre än det blev. Jag hade till exempel kunnat bli blind eftersom tumören var nära att spänna ut synnerven. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig deppig vid den här tiden varje år.

För det är så mycket som påminner mig om den tiden. Till exempel vädret – att snön ligger kvar men att några solstrålar ibland letar sig fram. Att det snart är Alla hjärtans dag. Och bara någon jävla stämning i luften som inte går att förklara. Och det är nog inte så himla konstigt att jag känner mig nere och att det känns lite mörkare än vad det brukar i mina tankar. För allt runt omkring mig påminner mig om hur enkelt mitt liv var en gång i tiden, om allt som hände. Om allt som förändrades.

Går inte att tänka bort
Detta skrev jag lite kortfattat i min story på instagram tidigare idag. Jag la upp en helt vanlig selfie och skrev något om att det är “åttaårsjublieum” sedan min hjärntumör opererades bort och att jag känner mig lite nere vid den här tiden på året. Efter fem minuter hade jag fått inte mindre än tio meddelanden från personer som hade lite olika tips (som jag alltså aldrig bad om). De flesta handlade om att jag skulle tänka positivt eller bara inte tänka på det alls. Någon tyckte jag skulle tänka på “hur illa det hade kunnat gå”.

Ja, det var helt enkelt en hel bunt av människor som trodde att dessa hurtiga tillrop skulle hjälpa mig. Och jag vet att de bara ville vara snälla, men efter tio minuter raderade jag storyn eftersom jag inte orkade den här typen av klyschiga tips som aldrig i livet hade fungerat, och som faktiskt förminskade min situation lite. Det går inte att tänka bort att hela ens liv förändrades exakt den här dagen för åtta år sedan. Detta fick mig också att inse hur rädda vi är för allt som inte är sprudlande lyckligt.

Okej att inte vara glad hela tiden
Men vet ni. Det är fan okej att inte vara glad hela tiden. Ibland kan livet kännas deppigt. Det kan kännas mörkt och tungt och jobbigt. Och för min del blir det i alla fall inte bättre av att försöka förtränga detta, snarare tvärtom. Jag orkar liksom inte lägga energi på att försöka få alla jobbiga tankar att försvinna genom att tvångsmässigt repetera klyschiga meningar som att “jag har kommit så långt” och “det hade kunnat vara värre”.

Ni kanske tycker att det här inlägget är sjukt deppigt, och undrar nu vad jag vill med det. Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Jag tror helt enkelt att det kan vara en bra idé att bara skriva detta. För min egen skull, för att få ur mig detta och samtidigt berätta att jag inte vill ha era värdelösa råd. Och för andras skull, för det är lätt att tro att alla andra är så glada hela tiden. Att man är ensam om att ha en jobbig period där man inte har fina tulpaner på bordet och är supertaggad inför “alla möjligheter dagen har att erbjuda” (okej den personen är jag aldrig, men ändå).

Och så kanske jag bara vill att ni ska tycka lite synd om mig. För jag är faktiskt en person som vill det ibland. Typ nu.

Obs!
Jag förstår givetvis att det finns tillfällen då det inte är bra att låta det vara när man känner sig nere. Om man är väldigt deppig i långa perioder kan det vara farligt och du bör söka hjälp. Jag förstår det mer än väl, det finns ett skäl till att jag tar antidepressiva. Jag pratar om en känsla som kommer ibland och som är hanterbar.

 


Du kanske också gillar

9 Kommentarer

  • Svara
    Linn
    12 februari, 2018 at 15:46

    Det är helt okej att inte vara sprudlande glad, lycklig, peppig, jämt. Ibland förtjänar man en medalj bara för att man vaknar. Tänker på dig ❤️❤️

  • Svara
    Sara Pehrs
    12 februari, 2018 at 17:04

    ???

  • Svara
    Karin
    12 februari, 2018 at 18:30

    ❤️

  • Svara
    Marika
    12 februari, 2018 at 18:54

    Tycker då verkligen att du har all rätt i världen att vara ledsen och nere. Ibland måste man få rulla sig i skit för att bli riktigt glad igen. Säger jag som bara blev av med ett bröst och fick ett stendito istället. Ja, jag är faktiskt arg på det ibland. Kramar Marika

  • Svara
    Birrgit
    12 februari, 2018 at 19:29

    Jag tycker synd om dig! <3

  • Svara
    Elvira
    13 februari, 2018 at 16:28

    Detta var verkligen ett så fint och bra inlägg!<3

  • Svara
    Mima
    14 februari, 2018 at 07:39

    Bra poäng du lyfter fram! Det är absolut okej att ha dåliga dagar och minst lika okej skadet vara att säga det också (inte enligt samhälmet dock). Kram

  • Svara
    Lena Karlsson
    16 februari, 2018 at 14:06

    Jag tycker synd om dig och förstår på sätt o vis hur du menar och känner.
    Tack för en bra text!
    Var rädd om dig??❤️

  • Svara
    Camilla Lärkfors
    16 februari, 2018 at 16:58

    Jag vet vad du går igenom, min tumör opererades bort för 3år sedan och satt bakom höger öga och det ÄR okej att inte vara glad hela tiden!!! Det är också svårt för andra att förstå hur det är att ha gått igenom en tumörsjukdom. Livet och känslorna åker ofta “berg och dalbana” och det är svårt att ha kontroll. Det är också jobbigt att kropp och hjärna inte fungerar som de borde göra. Efter min operation fick jag något som läkare kallar för “Hjärntrötthet” (jag är ständigt TRÖTT, klarar inte ljus, ljud, många intryck, korttidsminnet fungerar inte bl a) . Jag har varit så arg på min hjärna/ sjukdom, men det hjälper inte, nu är det så här, ingen vet om jag kan bli bättre. Jag inser att jag måste bli snäll mot mig själv!!! Jag försöker göra saker som gör mig på bättre humör, glad och emellanåt faktiskt lycklig. Jag önskar dej detsamma.
    Kram

  • Lämna en kommentar