Kategori

Mot tyngre lyft

Träning

Mina 9 bästa tips för att våga lyfta tungt

Mina bästa råd för att våga ta plats vid de fria vikterna och lyfta tungt.

Det kanske verkar som att det alltid har varit självklart för mig att lyfta vikter. Långt ifrån. Jag kommer ihåg någon gång på gymnasiet när jag tränade på Friskis och stod på löpbandet under hela passet – precis som nu tyckte jag det var sjukt tråkigt men jag vågade inte ens gå in till styrkemaskinerna. Det var inte förrän mamma följde med mig som jag faktiskt vågade. Och det här var alltså maskinerna – att de fria vikterna kan kännas skrämmande förstår jag därför mer än väl. Speciellt med tanke på att området ofta är belägrat av snubbar som pumpar upp musklerna.

Därför delar jag här med mig av nio hyfsat konkreta tips som kan hjälpa dig att våga ta klivet in bland de fria vikterna och lyfta den där skivstången. Även män som känner sig osäkra kan såklart få hjälp av dessa råd men jag riktar mig främst mot kvinnor och icke-binära, eftersom det är från dem som jag dagligen får frågor om hur man börjar.

1. Följ kvinnor som lyfter tungt
Många är rädda för att lyfta vikter eftersom det traditionellt sett är en mansdominerad syssla. Men nu för tiden är det inte så, det finns så många kvinnor som lyfter vikter och är grymma på det. Genom att följa andra kvinnor som lyfter tungt kommer det kännas helt naturligt, och rent av självklart, att du också ska det. Några tips på personer att följa är @frkelverum, @ivweissenberg och @vredestig (och mig såklart, men det gör du förhoppningsvis redan om du läser den här bloggen).

2. Ta med dig en vän
Allt blir lättare när man är två. Ta med en vän som du känner dig bekväm med de första gången du ska testa de fria vikterna. Är hen mer van vid att lyfta vikter är det såklart perfekt, då kan du få hjälp med de vanligaste övningarna. Men även om ni båda är nybörjare kommer det med stor sannolikhet kännas lättare.

3. Eller köp en (billig) PT-timme
Om du inte har en vän du kan släpa med dig är det här ett bra alternativ. Jag vet att alla inte har råd med en personlig tränare, men jag pratar om en enda timme då du får hjälp att ta steget in bland de fria vikterna. Du behöver inte någon onödigt dyr PT som är känd från instagram för det, utan det funkar fint med en random billig. Men innan du gör det – kolla om det ingår en gratis gyminstruktion i ditt medlemskap.

4. Inse att det inte är så komplicerat
Så länge du håller dig till de vanligaste basövningarna (till exempel knäböj, bänkpress, militärpress, marklyft, chins och dips) och inte sätter dig i maskiner kommer du göra rörelser som du är gjord för. Ja, din kropp är faktiskt skapad för att kunna sitta på huk och kunna plocka upp saker från marken. Så länge du börjar med lätta vikter kommer faktiskt inget hända.

5. Kolla på filmer
Många säger att man definitivt inte ska lära sig genom youtube, utan skaffa en tränare så man får bra hjälp redan från början. Visst, hade alla haft lust och råd med en egen coach hade det varit bra men jag tycker det fungerar alldeles utmärkt att lära sig från videos. Visst, ryck och stöt är lite svårt att lära sig på egen hand från videos men övningar som knäböj, bänkpress och marklyft brukar funka fint.

6. Filma dig själv
Det bästa med alla träningsvideos är att du sedan kan filma dig själv med mobilkameran när du utför övningarna och jämföra dig med dem. Det är ett riktigt bra sätt att upptäcka om något ser konstigt ut. Men tänk på att alla inte har likadana kroppar, och det är inte säkert att du till exempel ska göra dina knäböj exakt likadant som mig. Så kolla gärna på olika videos och testa dig fram för att hitta den bästa varianten för dig.

7. Inse att folk inte kollar
Såhär är det: om vi som tränar skulle ta oss tiden att stirra på alla nybörjare hade vi inte haft tid att träna själva. Jag vet allt för väl hur det känns men i de allra flesta fallen är det faktiskt inbillning. Försök skaka av dig känslan och se på situationen rent objektivt så kommer du förmodligen märka att ingen kollar.

8. Och om de kollar – byt gym
Men visst kan stämningen skilja väldigt mycket från gym till gym, och om du har hamnat på ett gym med många skitstövlar ska du i första hand säga till personalen – men om det inte löser sig och du inte har någon bindningstid så kan det vara värt att testa andra gym. Mitt bästa tips är att kolla om du har en atletklubb i närheten. Det är ofta extremt billigt och alla som tränar där är fokuserade på att lyfta vikter – inte på att stirra på nybörjare. Där kan du också ofta får helt gratis hjälp från de allra bästa.

9. Stå inte vid en spegel
Många vill spontant ställa sig vid en spegel för att se hur de lyfter, men det är något du bör undvika. När du kollar i en spegel under en övning behöver du i princip alltid vrida nacken, kolla lite upp eller något annat som gör att nacken inte är i linje med ryggraden. Det kan faktiskt vara dåligt eftersom du bör försöka hålla nacken neutral hela tiden. För det andra kommer du bli alldeles för medveten om hur du ser ut och om du inte känner dig sjukt snygg just då kommer det förmodligen vara en dålig idé. Så om du vill kolla på dina lyft är det bättre att filma, som jag tipsade om punkt sex.

P.s jag är medveten om att alla vana gymmare kommer förstå att det inte alls är tunga vikter på bilder utan massor av 2,5 och 5-kilosvikter. Men jag gillar bilden och kan nu även passa på att berätta att jag är på omslaget av Lifes klubbtidning, som du hittar i din närmaste Lifebutik.

FOTO: Gustav Gräll



Träning

Träningsvärldens 3 största problem

De tre största problemen som förstör för mig, andra som tränar och de som vill börja.

Jag älskar träning. Jag älskar att träna, att skriva om träning och att läsa om träning. Med det finns mycket jag inte gillar inom träningsvärlden – speciellt när det kommer till sociala medier. Det gör att jag inte vill kopplas ihop med den bilden av träning som förmedlas på sociala medier och som syns på gymmet eftersom jag känner att jag inte har något gemensamt med det. Här listar jag de tre sakerna som förstör för mig, för andra som tränar och för personer som funderar på att börja.

Utseendefixeringen
Jag kommer låta elak just nu men det får vara okej för jag tycker verkligen att det här är ett problem. I och med att sociala medier har blivit en så viktig plats för att hämta inspiration och kunskap så har vi fått en ny typ av träningsprofiler. Medan många är superbra på att förmedla kunskap och på att inspirera så finns det en del som blir kända på grund av deras utseende. Det behöver inte vara något fel med det – om det hade varit så att alla följare förstår det. Som det är just nu räcker det tyvärr med en vältränad kropp och låg fettprocent för att någon ska ses som en kunnig guru inom träning.

Och jag vet, nu är det bara att vänta på kommentarer om att jag är avundsjuk. Och det är jag faktiskt. Tänk vad härligt det hade varit om folk antog att jag kunde något om träning direkt när de såg mig. Tänk om jag inte hade behövt motbevisa folk varje gång bara för att de antar att någon med min kropp inte tränar. Det hade varit härligt! Nä men det är inte bara min avundsjuka som gör att jag nämner detta, utan det kan faktiskt få allvarliga konsekvenser. Jag har sett hur det tipsas om värdelösa kosttillskott (kanske beror på den sista punkten), om idiotiska dieter och träningstips som kan vara direkt farliga.

Men det finns också en allvarlig konsekvens av den här utseendefixeringen i träningsvärlden: att många tror att man måste se ut på ett särskilt sätt för att träna. Jag vet så många kvinnor som säger att de ska “komma i form” innan de börjar på gym – vilket i de flesta fallen innebär massor av situps, möjligtvis några rumpövningar och någon diet som de kanske har snappat upp hos någon träningsprofil. Oftast slutar det med att de inte börjar på gym för den där dieten var inte särskilt bra.

Är det inte hemskt att vi bokstavligt talat skrämmer bort folk från träningen eftersom vi har fått det att framstå som något man bara kan göra om man är smal och vältränad? Är det inte ett jävligt tydligt tecken på att vi måste förändra något? Efter att jag var med i Nyhetsmorgon och visade några övningar fick jag exempelvis (förutom massor av hat) hundratals meddelanden från kvinnor som berättade att de hade börjat träna på gym eftersom de insåg att de också kunde göra det om jag gjorde det. Det är alltså inte mycket mer än det som krävs.

Machoattityden
För mig som lyfter tungt har det här problemet varit ständigt närvarande – för oavsett om det handlar om styrkelyft, strongman eller tyngdlyftning verkar det finnas en särskild inställning. Bland annat används ord som “tjej” och “bög” frekvent som förolämpningar och svordomar verkar vara en tillhörande del av ett tungt lyft. Alltså, jag är inte pryd och ett enkelt “fan” eller “jävlar” har råkat råkat slinka ur mig när jag misslyckas med ett lyft (vilket för övrigt ledde till att jag riskerade att diskvalificeras från en styrkelyfttävling). Men att jämt och ständigt ta del av den här brölande machoattityden på gymmet är jäkligt irriterande och distraherande, och jag har faktiskt slutat på två gym för att jag inte orkade med det.

Men det är inte bara på atletklubbarna jag stöter på detta. Den här machoattityden existerar överallt inom träningsvärlden, där den som känner mest smärta och nästan lyckas plåga sig själv allra mest är den bästa. Ett tydligt tecken på det är att det är rätt vanligt att kalla varandra för “krigare” i träningssammanhang. Och så har vi de superklyschiga citaten som – tro det eller ej – fortfarande används. Vad säger egentligen “no pain, no gain” och “train insane or remain the same” om hur träningen ska kännas? Det är faktiskt varken coolt eller effektivt att träna som en galning och ignorera kroppens smärtsignaler.

Det kanske känns häftigt i början, men så småningom kommer det med stor sannolikhet kännas allt för påfrestande – både fysiskt och psykiskt – och du börjar skippa pass. Om du mot förmodan fortsätter träna på det viset är det stor risk att du blir övertränad och bränner ut dig. För att inte tala om de på utsidan; tror du att någon blir peppad att börja om de hör att passen känns som krig och gör ont? Och tror du någon som testar ett gym fortsätter gå dit om det är fullt av brölande män som skriker könsord vid varje lyft?

Nej, med stor sannolikhet inte. Så slutsatsen är att det finns mycket att vinna på att minska machoattityden inom träningsvärlden. Hur ska man gå till väga? Ja, om du är en brölande man så kan du försöka minska på det (men det kommer du förmodligen inte, utan du kommer bara bli arg för att jag vill att du ska anpassa dig efter andra). Vi andra kan försöka hjälpa till genom att prata med gymägare när det blir för jobbigt, och försöka väga upp den här skeva bilden av träning som många sprider genom att visa att träning kan vara kul, behagligt och motsatsen till ett krig.

Girigheten
Det är inget fel med att tjäna pengar. Tvärtom tycker jag att de som lägger mycket tid och har goda kunskaper inom träning ska få bra betalt. Jag har själv inga problem att betala mycket pengar för att träna på ett bra gym och mina föreläsningar är inte gratis. Så mitt problem handlar inte om att många inom träningsvärlden vill tjäna pengar, för det är helt naturligt och så ska det vara. Problemet är att det finns så många som vill tjäna pengar på bekostnad av andra när det kommer till träning. Jag har själv tagit del av kostscheman som personer har köpt till skrämmande höga priser, och som har varit långt ifrån individanpassade. Tvärtom har det ibland snarare känts rent olämpligt eftersom man varken har tagit hänsyn till nuvarande status eller mål.

Vi har också personliga tränare som får träning att framstå som något oerhört komplicerat på sociala medier, så att folk helt enkelt inte vågar träna själva utan tror att de måste anställa en PT. Jag kan såklart inte vara säker på om det är en medveten strategi i alla fall, eller om det bara handlar om okunskap, men jag har hört från hyfsat säkra källor att åtminstone två kända personliga tränare gör detta med flit. Resultatet? De får kanske några fler klienter, men desto fler blir rädda för att träna eftersom de tror att de kan bryta ryggen om de inte håller den i precis rätt position hela tiden.

Här kan vi också räkna in de många träningsprofilerna som gärna berättar hur bra ett särskilt kosttillskott har fungerat för dem – och alla följarna köper såklart det rakt av eftersom de vill bli lika starka/vältränade/smala. Det de inte vet är att dessa tillskott i många fall inte har några vetenskapligt bevisade effekter över huvud taget – tvärtom kan det vara negativt. Ett extremt populärt kosttillskott som ofta påstås vara bra för att bygga muskler och gå ner i vikt av dessa profiler har faktiskt visat sig öka fettinlagringen i flera studier.

Men om det funkade för den där personen med massor av följare så är det väl bevis nog? Nja. I många fall tror kanske träningsprofilerna att de här tillskotten har hjälpt dem att få resultat, energi, fokus eller vad det nu kan vara (placebo är kraftfullt). Men lika ofta handlar det snarare om att personerna har fått betalt för att säga det – kanske bara i form av ännu mer tillskott, men det innebär ändå att de har lurat deras (ofta unga) följare på pengar hela i onödan.

End of rant
Nu kommer jag med stor sannolikhet få höra att jag bara är bitter. Det är jag ibland men just det här handlar inte om det. Det handlar om att jag älskar träning och jag vill att fler ska få uppleva den fantastiska träningsglädjen. Men så länge träning framstår som något svårt och dyrt, som gör ont och som bara är till för vissa särskilda kroppar kommer det aldrig hända.



Träning

Den kompletta guiden till kettlebellsvingen

Varje gång jag lägger upp en video där jag svingar en kettlebell får jag massor av frågor – därför har jag samlat allt du behöver veta om kettlebellsvingen här.

Vad?
Först ska jag kanske börja med att klargöra vad det är jag kommer prata om för övning. Det är alltså inte den amerikanska svingen, även kallad crossfitsvingen, som jag ska visa. Enligt mig är det en helt annan rörelse som jag inte ser särskilt mycket nytta med, men det kan vi gå in djupare på en annan gång. Övningen jag pratar om kallas också för rysk sving, och den största skillnaden är egentligen att kettlebellen svingas upp till brösthöjd istället för ända över huvudet. Det betyder bland annat att man kan använda tyngre vikter, vilket gör att det blir extra bra träning för rumpa, lår och bål. Och ja, jag vet att de flesta skriver “swing” men jag gillar det inte så jag kommer skriva sving.

Varför?
En korrekt utförd kettlebellsving tränar lår, rumpa, mage, rygg och greppet – det är alltså en riktigt effektiv övning för att träna stora delar av kroppen på en och samma gång. Men det främsta skälet till att jag gillar svingen är att det är ett riktigt bra sätt att få upp pulsen på, och betydligt roligare än att stå på löpbandet eller sitta på en spinningcykel. Du tränar alltså styrka och kondition på en och samma gång. Det är också en bra start för dig som senare vill lära dig andra explosiva höftfällningsövningar, som ryck och frivändning.

Hur gör du?
En kettlebellsving är extremt svår att förklara i text, så först får ni se en video av en hyfsat bra kettlebellsving (jag gör supermärkliga miner men testa själva att svinga en 32 kg kettlebell och spela upp i slow motion):

1. Vi börjar från början genom att du placerar kettlebellen på golvet några decimeter framför dig. Ställ dig ungefär axelbrett isär eller lite bredare. Äh, det här är inte så viktigt egentligen – ställ dig på ett sätt som känns bekvämt så att du ändå kan svinga kettlebellen mellan benen.

2. Ta tag i kettlebellen framför dig på ett bekvämt sätt. Dra den bak mellan låren samtidigt som du böjer på benen och fäller fram i höfterna – men tänk på att det inte är en knäböj.

3. Därefter sträcker du ut höfterna och benen kraftfullt – ja, egentligen så juckar du explosivt – och använder den kraften för att svinga kettlebellen uppåt och framåt med mjuka armar. Det är alltså inte armarna som gör jobbet, jag upprepar: inte armarna. Tänk mer på armarna som ett rep som sitter fast i dig, och när du juckar får kettlebellen fart.

4. När kettlebellen har nått toppläget kommer den naturligt sjunka neråt (du låter tyngdkraften gör sin thing) och eftersom du har mjuka armar så följer du helt enkelt med och repeterar genom att dra den bak mellan benen. Ja, när jag säger “följer med” så menar jag inte att du släpper kettlebellen om någon trodde det. Men det är viktigt att du tänker att är kettlebellen som styr här.

Vissa ger instruktioner om att kettlebellen ska svingas upp till brösthöjd, men jag undviker gärna den typen av riktlinjer. Ofta innebär det att man börjar använda armarna om kraften från juckningen inte räcker ändå upp till bröstet. Så istället: svinga den så högt upp som den kommer utan att du behöver använda armarna.

Undvik detta
1. Att bara använda armarna
Jo jag vet, jag har sagt det tidigare men det är värt att lyfta ännu en gång. För den typen av sving som du ser på videon längst ner i detta inlägget ser jag exakt varje gång jag besöker ett gym. Visst kan det kännas lite i armarna efter många svingar men om det är armarna du får träningsvärk i dagen efter att du har svingat är något fel.

2. Att använda för lätt kettlebell
Jag vet, många kvinnor är extremt rädda för tunga vikter. Problemet är att det är väldigt stor sannolikhet att du kommer göra som på videon nedan om du använder en minivikt. För om vikten är alldeles för lätt så kommer du enkelt kunna få upp den till brösthöjd med värdelös teknik. Men väljer du en tyngre vikt måste du använda dig av den explosiva höftutsträckningen för att få upp den. Så jag kan lugna dig med att det kanske till och med är säkrare med en tyngre vikt här! Jag skulle säga att det är få som behöver börja med en kettlebell som är lättare än 8 kilogram.

3. Det vanliga
Och som vanligt: ha en rak rygg, sluta om det gör ont och ge dig inte på den där 92 kilogram tunga kettlebellen direkt (eller är det bara mitt gym som har en sån?).

Och tada! En klassiskt dålig sving (det gjorde nästan lite ont i hjärtat att göra det):



Hälsa

5 skäl till att äta en helt vanlig semla idag

Sluta krångla till det och ät en vanlig jävla semla.

Mina sociala medier är just nu fyllda av personer som antingen a. lagar en superkomplicerad raw-vegan-glutenfri-sockerfri semla som ser ut som en bajskorv (överdriver inte ens) alternativt b. berättar varför de inte äter en semla idag för att få applåder. Men vet ni, jag tycker att ni ska äta en helt vanlig semla idag. Här är några anledningar:

1. Det är gott
Det finns en anledning till att semlan har en egen dag: för att det är riktigt gott. Okej det kanske finns någon annan anledning också, men faktum är att semlor är goda. Och vet du vad som händer när vi äter något vi tycker är goda? Vi blir lyckliga! Så unna dig det idag.

2. Det är inte farligt
En semla består av typ bröd, grädde, mandlar och socker. Vad är det med dessa ingredienser som gör det så himla farligt? Svaret är såklart inget (och kom inte och försök argumentera för att socker är en dödsdrog för det stämmer inte, men vi kan ta den debatten en annan gång).

3. Du kommer inte gå upp i vikt
Okej, vi har fastställt att semlan inte innehåller något farligt som du kommer dö av. Så är problemet att du tror att de extra kalorierna kommer göra dig tjock? Då kan jag lugna dig med en japansk studie från 2014, där deltagarna fick äta 1 500 extra kalorier under tre dagar – något som rent teoretiskt sett borde innebära en viktuppgång. Inom bara två veckor var dock alla tillbaka på ursprungsvikten igen – utan några ansträngningar. Slutsatsen? Du kan äta en jävla massa semlor utan att gå upp i vikt.

4. Din raw-vegan-sockerfria-glutenfria semla kommer inte vara god
Du kanske kommer tycka att den är god men det beror på att du inte har ätit en riktig semla på alldeles för lång tid. Så det som i slutändan kommer ske är att du lägger jättelång tid och massor av kraft på att göra en semla som inte ens är god. Vet du vad du hade kunnat göra med all tid du hade sparat om du bara hade gått och köpt en helt vanlig semla? Jo, träna. Eller hänga i soffan. Möjligheterna är oändliga!

5. Din raw-vegan-sockerfria-glutenfria semla är förmodligen inte så nyttig ändå
Din “nyttiga” semla kommer troligtvis bestå av 99 procent dadlar som du mixar och processar tills allt du har kvar i slutändan är fruktsocker. Och vet du vad fruktsocker är ungefär samma sak som? Vanligt socker. Visst kan vi diskutera de mikroskopiska skillnaderna mellan sockret från dadlar eller kanske honung jämfört med vanligt socker, men ärligt talat – det handlar om en semla om året och spelar ingen roll.

P.s: Självklart finns det vettiga skäl till att inte äta den där vanliga hederliga semlan. Du kanske är glutenintolerant, utesluter animalier ur din kost, inte tycker det är gott eller precis som jag är allergisk mot mandlar (och inte orkar leta upp en utan och därför struntar i det). Du behöver inte bli ledsen/förbannad/kränkt/skicka hatmail för det.



Övrigt

Firar 8 tumörfria år! och du behöver inte alltid vara sprudlande lycklig

Idag “firar” jag åtta tumörfria år – och med det vill jag säga att det faktiskt är okej att inte vara sprudlande lycklig hela tiden

Idag är det åtta år plus en dag som jag fick höra orden: “du har en hjärntumör”. Det är åtta år sedan jag sövdes ner och låg där på operationsbordet i åtta timmar medan min min hjärna öppnades upp och tumören opererades bort. Åtta år sedan jag vaknade upp från operationen och var lycklig för att min syn var tillbaka, och dessutom hade de bara rakat av en smal strimla av håret. På bilden ovan ser ni hur jag såg ut ungefär då. Eller jag vet inte när den är tagen, alla dagarna runt operationen är lite luddiga för mg av förklarliga skäl.

Men det är också åtta år sedan jag slutade vara en helt vanlig 17-åring, vars största problem kanske var någon kille eller ett skolämne jag tyckte var lite jobbigt. För när jag vaknade upp där i Linköping hade jag helt plötsligt blivit totalt beroende av läkemedel för att ens kunna leva. Jag skulle aldrig gå igenom en enda dag utan att vid lunchtid vilja gå och sova. Och jag skulle aldrig mer vara normalviktig.

Mycket som påminner
För att få bort tumören, som satt på hypofysen, var man nämligen tvungen att förstöra hela hypofysen. Ni som inte vet vad en hypofys är får googla men kort sagt så styr den nästan alla kroppens hormoner. Även om det rent teoretiskt går att ersätta de flesta funktionerna med läkemedel så fungerar det sällan bra i praktiken. Och visst är jag glad att det inte blev värre än det blev. Jag hade till exempel kunnat bli blind eftersom tumören var nära att spänna ut synnerven. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig deppig vid den här tiden varje år.

För det är så mycket som påminner mig om den tiden. Till exempel vädret – att snön ligger kvar men att några solstrålar ibland letar sig fram. Att det snart är Alla hjärtans dag. Och bara någon jävla stämning i luften som inte går att förklara. Och det är nog inte så himla konstigt att jag känner mig nere och att det känns lite mörkare än vad det brukar i mina tankar. För allt runt omkring mig påminner mig om hur enkelt mitt liv var en gång i tiden, om allt som hände. Om allt som förändrades.

Går inte att tänka bort
Detta skrev jag lite kortfattat i min story på instagram tidigare idag. Jag la upp en helt vanlig selfie och skrev något om att det är “åttaårsjublieum” sedan min hjärntumör opererades bort och att jag känner mig lite nere vid den här tiden på året. Efter fem minuter hade jag fått inte mindre än tio meddelanden från personer som hade lite olika tips (som jag alltså aldrig bad om). De flesta handlade om att jag skulle tänka positivt eller bara inte tänka på det alls. Någon tyckte jag skulle tänka på “hur illa det hade kunnat gå”.

Ja, det var helt enkelt en hel bunt av människor som trodde att dessa hurtiga tillrop skulle hjälpa mig. Och jag vet att de bara ville vara snälla, men efter tio minuter raderade jag storyn eftersom jag inte orkade den här typen av klyschiga tips som aldrig i livet hade fungerat, och som faktiskt förminskade min situation lite. Det går inte att tänka bort att hela ens liv förändrades exakt den här dagen för åtta år sedan. Detta fick mig också att inse hur rädda vi är för allt som inte är sprudlande lyckligt.

Okej att inte vara glad hela tiden
Men vet ni. Det är fan okej att inte vara glad hela tiden. Ibland kan livet kännas deppigt. Det kan kännas mörkt och tungt och jobbigt. Och för min del blir det i alla fall inte bättre av att försöka förtränga detta, snarare tvärtom. Jag orkar liksom inte lägga energi på att försöka få alla jobbiga tankar att försvinna genom att tvångsmässigt repetera klyschiga meningar som att “jag har kommit så långt” och “det hade kunnat vara värre”.

Ni kanske tycker att det här inlägget är sjukt deppigt, och undrar nu vad jag vill med det. Ärligt talat så vet jag inte riktigt. Jag tror helt enkelt att det kan vara en bra idé att bara skriva detta. För min egen skull, för att få ur mig detta och samtidigt berätta att jag inte vill ha era värdelösa råd. Och för andras skull, för det är lätt att tro att alla andra är så glada hela tiden. Att man är ensam om att ha en jobbig period där man inte har fina tulpaner på bordet och är supertaggad inför “alla möjligheter dagen har att erbjuda” (okej den personen är jag aldrig, men ändå).

Och så kanske jag bara vill att ni ska tycka lite synd om mig. För jag är faktiskt en person som vill det ibland. Typ nu.

Obs!
Jag förstår givetvis att det finns tillfällen då det inte är bra att låta det vara när man känner sig nere. Om man är väldigt deppig i långa perioder kan det vara farligt och du bör söka hjälp. Jag förstår det mer än väl, det finns ett skäl till att jag tar antidepressiva. Jag pratar om en känsla som kommer ibland och som är hanterbar.

 



Kroppspositivitet

En komplett guide till att bli mer kroppspositiv

9 steg som kommer ge dig en bättre relation till din kropp.

Jag får ofta frågor om hur jag blev så kroppspositiv som jag är idag, och därför tänker jag nu dela med mig av mina bästa tips för att nå dit. Men jag vill börja med att poängtera att en aldrig är “fullärd” inom kroppspositivismen. Alltså: är du kvinna i vårt samhälle kommer du tvivla på din kropp då och då. Det gör jag även idag.

Men skillnaden mellan inställningen jag har till min kropp idag och för fem år sedan, då den största delen av mitt liv faktiskt kretsade kring att förändra den, är enorm. Och på ett sätt vill jag faktiskt påstå att jag har fått mitt liv tillbaka, hur dramatiskt det än låter. För vad är det egentligen för liv när en lägger minst hälften av ens vakna tid på att hata sin kropp och försöka förändra den?

Nu har jag babblat tillräckligt. Här är alltså mina bästa tips i en hyfsat pedagogisk ordning, där de första punkterna är de som är rimliga att börja med om du är en total nybörjare inom kroppspositivism. Så småningom kanske du kommer kunna lägga upp en bild där din mage hänger ut, utan att skämmas ett enda dugg.

1. Börja följa kroppspositiva konton
Det här säger jag inte bara för att du ska börja följa mig (men det borde du) utan för att det på riktigt är så effektivt. Genom att fylla dina flöden med olika kvinnor som älskar sig själva – med helt olika kroppar – kommer det kännas betydligt mer naturligt att själv göra det. Några tips på personer att följa (förutom mig) på instagram  är @stinawollter, @kobranhuggertill, @notondietanymore och @mynameisjessamyn.

2. Sluta följa konton som framkallar kroppshat
Okej, så du har fyllt på dina konton med kroppspositivism – det är dags att göra dig av med det som framkallar kroppshat. Vilka konton som gör det för dig kan du bara själv komma fram till – det kanske är bilder på en viss typ av kroppar, bilder från träningspass eller personer som ofta pratar om sina dieter.

3. Lägg märke till dina negativa tankar
Det känns kanske helt naturligt att gå runt och klanka ner på dig själv, men om du faktiskt blir medveten om hur ofta det sker kommer du inse hur idiotiskt det är. Testa att räkna hur ofta du kommer på dig med att tänka negativa tankar om dig själv  – du kommer förmodligen förstå att du måste sluta med det när du ser resultatet efter en dag.

4. Skriv ner vad du gillar med dig själv
Jag vet att det låter klyschigt och som taget från en självhjälpsbok, men det fungerar faktiskt på riktigt. Ta tio minuter till att bara skriva ner allt du gillar med dig själv – det kan vara allt från att du har snygga tuttar till att dina ben är starka eller att du har lyckats föda barn. Förhoppningsvis kommer du så småningom tänka positiva saker om dig själv spontant, men i början kan du behöva tvinga fram det.

5. Använd kroppen
För mig har styrketräningen varit absolut nödvändig för min kroppspositivism, eftersom det har hjälpt mig att inse att min kropp är till för annat än att bara se ut på ett visst sätt. Den har ett annat syfte. Men det behöver såklart inte handla om att lyfta tunga vikter, utan det allra bästa är att du testar dig fram för att upptäcka vad du gillar. Kanske är det att springa, måla, dansa, dreja eller göra volontärarbete?

6. Säg ifrån
Att bli vän med sin kropp är näst intill omöjligt om du ständigt umgås med människor som framkallar kroppshat. Så om du har en vän eller familjemedlem som ofta pratar om olika dieter, vikt eller något annat som skadar relationen till din kropp: berätta det. Om personen inte är beredd att lyssna och ta till sig kanske hen inte är värd att vara en del av ditt liv?

7. Köp nya kläder
Okej, jag vill inte vara den som uppmanar till konsumtionshets. Men många väljer sina kläder efter vad som döljer deras kroppar bäst – och det är troligtvis inte det som kommer få dig att trivas med dig själv. Så om du är en av dem kan det vara bra att gå på en shoppingrunda. Köp en outfit som du tycker är snygg och som får dig att gilla det du ser i spegeln – och gör dig av med alla tankar om vad som är smickrande och inte.

8. Kolla på din kropp
Ärligt talat, hur ska du kunna bli vän med din kropp om du undviker den? Du behöver inte göra som mig och dansa halvnaken i sociala medier, men ställ dig framför spegeln och kolla på dig själv. Utan att döma dig. Genom att vänja dig vid din kropp blir det enklare att få ett mer avslappnat förhållande till den.

9. Ifrågasätt normerna
En jävligt viktig punkt. Vi är alla uppväxta med vissa normer – till exempel att en viss typ av kropp är bra och en annan dålig. Du kommer aldrig lyckas göra dig av från dessa tankar om du inte aktivt ifrågasätter normerna runt oss – på alla plan.



Kroppspositivitet

Skillnaden mellan att uppmuntra till självkärlek och att uppmuntra till fetma

Triggervarning! Här diskuteras bland annat risker kopplade till övervikt. Känner du inte att du klarar/vill läsa om detta bör du hoppa över det här inlägget.

Det är en stor skillnad på att säga “du duger” och att uppmuntra till fetma.

Det är rätt galet att jag ens behöver skriva det här inlägget, för skillnaden i rubriken borde vara så självklar. Men jag får ändå dagligen meddelanden och kommentarer från personer som vill berätta för mig att jag minsann uppmuntrar till fetma och att det jag gör är ohälsosamt. Folk har visst svårt att förstå att kroppspositivism inte handlar om att uppmuntra folk till att gå upp i vikt – utan att tycka om sig själv som man är.

Jag är högst medveten om att övervikt innebär hälsorisker. Jag är väl insatt i området och läser extremt mycket forskning på ämnet. Men till skillnad från många andra som kommenterar så stannar jag inte där. Jag har också koll på att det finns fler faktorer som innebär risker – exempelvis att vara deprimerad, att undvika socialt umgänge och att försöka tvinga sig själv att sova bort hela dagarna för att undvika att känna hunger.

För detta är alltså riskfaktorer som åtminstone jag tvingas leva med om jag ska vara smal. Och jag kan sätta dessa risker i relation och komma fram till vilka risker som är värda att ta. När vi ändå är inne på ämnet så finns det risker med att jobba natt, att äta processat kött och att dricka drycker som är för varma. Så jag antar att ni som skriver till mig för att berätta om alla risker också kommenterar likadant hos folk som jobbar natt, som sitter och äter parmaskinka eller dricker varmt kaffe?

Inte är misslyckade
Okej, nu när vi har det ämnet avklarat kan vi gå vidare till det rubriken handlar. För det första har jag aldrig någonsin sagt att någon ska gå varken upp eller ner i vikt. Det enda jag har sagt är att “du duger som du gör”. Jag vill berätta att de inte är dåliga människor och att de inte är misslyckade bara för att de inte tillhör samhällets normer – oavsett om det beror på att de är för tjocka, för smala, för långa, för korta eller avviker på något annat sätt.

Hade vi levt i en helt isolerad värld där mina inlägg var det enda mina följare läste så hade jag någon gång då och då tagit upp riskerna med övervikt. Och så hade jag behövt ta upp riskerna med rökning, att dricka alkohol, att köra för snabbt, att inte ha cykelhjälm och så vidare. För det hade varit min uppgift eftersom jag var den enda som de lyssnade på. Men nu är det inte så.

Vi lever i ett samhälle där mina följare får veta allt detta från många andra håll – och speciellt delen om övervikt. Jag kan garantera att alla tjocka är allra högst medvetna om att övervikt innebär vissa risker. De har fått läsa om det i tidningar, hört om det på nyheterna, fått det berättat för sig vid varenda liten kontroll hos läkaren och kanske fått mer eller mindre diskreta hintar från kollegor eller familjemedlemmar.

En riktig hälsogärning
Därför tänker jag att min instagram och min blogg kan få vara den där platsen där de inte behöver bli ständigt påminda om det. Att de istället kan få känna att de duger. Att de inte behöver ändra på sig för någon annans skull. Att de inte är utanför. Och när resten av samhället säger åt dem att de måste vara smala så kan jag till hundra procent lova att ingen vill bli överviktig på grund av det jag säger.

Och när vi ändå är inne på vad forskningen säger kan jag berätta att det jag gör är en riktig hälsogärning egentligen. När tjocka känner sig utanför och diskriminerade blir de nämligen ännu mer överviktiga, får sämre hälsa och har till och med större risk att dö i förtid – och detta gäller oavsett hur mycket de väger. Det beror bland annat på att det lätt leder till att man helst inte söker vård och undviker socialt umgänge överlag. Du kan till exempel läsa mer här, här och här.

Slutligen så skulle jag vilja ställa en fråga till diverse personer som påstår att jag “sprider ohälsa”. Hur ofta får du höra att du har varit anledningen till att någon har börjat träna? För det får i alla fall jag varje dag.

P.s om du undrar vad bilden har med texten att göra så är svaret: inte särskilt mycket. Jag vill bara visa att man kan vara tjock och snygg.

 



Övrigt

1 av 4 tjejer får sämre självkänsla av sociala medier – så undviker du det

I SAMARBETE MED LÄNSFÖRSÄKRINGAR (men alla åsikter är givetvis mina egna)

Nästan en av fyra tjejer mellan åldrarna 12 och 16 får sämre självkänsla av sociala medier – här är mina bästa tips för att undvika det.

Sociala medier gör mig extremt splittrad. Å ena sidan är det tack vare alla modiga kvinnor på sociala medier som jag ens har upptäckt kroppspositivism och som gör att jag vågar göra det jag gör. Och det är alla fina, peppande kommentarer som gör att jag kämpar på trots att jag då och då får elaka kommentarer.

Samtidigt är jag alldeles för medveten om hur sociala medier också kan skada. Jag har varit riktigt bra på att sortera ut alla som på något sätt ger mig ångest, ger vikthets eller får mig att känna mig dålig från min instagram till exempel. Ändå stöter jag på inlägg som får mig att känna mig ful och misslyckad ibland.

Ärligt talat är jag glad att sociala medier inte existerade på det här sättet när jag var i tonåren – då handlade det som mest om att ha en snygg profilbild på Lunarstorm. Jag är säker på att jag hade haft svårt att förstå att alla perfekta bilder inte är verklighet – jag menar, jag har fortfarande svårt att förstå det ibland. Och fasen vad jag inte hade klarat av den där hetsen efter likes när jag var som mest osäker i tonåren.

Undersökningen
Därför blir jag inte förvånad när jag läser en studie som nyligen har gjorts av Länsförsäkringar bland ungdomar mellan 12 och 16 år. Den visar bland annat följande:

  • 46% av både killarna och tjejerna upplever att de inte känner sig nöjda med sina kroppar när de jämför sig med andra i sociala medier.
  • 23% av tjejerna upplever att de får en sämre självkänsla ju mer de kollar på sociala medier.
  • 15% av tjejerna uppger att de är andra personer i sociala medier än i verkligheten..
  • 60% av tjejerna anser att alla andra verkar ha mer spännande och roliga liv än de själva.

Läskigt, eller hur? I hopp om att de här siffrorna ska minska har Länsförsäkringar skapat initiativet misslyckad.se, där du bland annat kan se en webbserie med Isa Galvan, Linnea Holst och Jenny Klefbom och köpa den snygga t-shirten jag har på mig – och vinsten går såklart till FRIENDS.

Jag tänkte att jag också skulle försöka dra ett strå till stacken och dela med mig av några konkreta tips som i alla fall har hjälpt mig att få ett betydligt sundare förhållande till sociala medier – och så det enda du behöver tänka på när du delar med dig av ditt liv på sociala medier om du vill undvika att andra ska må dåligt. Det här är extra viktigt för dig med många följare.

3 tips för att undvika att må dåligt av sociala medier

1. Sortera i flödet
Du har ingen skyldighet att följa personer du inte mår bra av att följa. Det finns till exempel många träningskonton jag gärna följer för att få tips på övningar och liknande. Men då och då dyker det upp inlägg som skapar ångest hos mig. Därför har jag istället skrivit upp en lista på konton som jag inte följer men som jag går in på någon gång i veckan – då kan jag vara beredd på att stöta på saker jag inte vill se, och kan bläddra fram till det jag vill läsa om.

2. Tänk på att det inte är verkligheten
Både du och jag vet ju egentligen hur enkelt det är att fejka på sociala medier. Den där rumpan kan se betydligt mer vältränad ut i rätt vinkel och det sunkiga hotellet kan se ut som ett riktigt lyxhotell om man anstränger sig tillräckligt. Försök tänka på det när du bläddrar i sociala medier.

3. Prata om det
Jag vet att det låter klyschigt, men det känns alltid lättare att prata om ett problem än att gå runt och hålla det för sig själv. Och som du märker av undersökningen så är du inte ensam om att må dåligt av sociala medier.

Mitt enda tips till dig som vill undvika att andra mår dåligt av dina sociala medier:

Visa verkligheten. Allt som krävs är faktiskt att undvika att försköna verkligheten på sociala medier – något som även jag kan vara skyldig till då och då. Visst, du får lägga upp hur många snygga selfies och lyxiga semsterbilder du vill. Men balansera gärna med bilder från semestern som inte alls blev så lyckad, eller en selfie där du varken drar in magen eller putar med läpparna.

Okej?



Övrigt

Nej, jag kan inte bara för att jag vill – och det är helt okej

The sky is the limit? Skönt för dig men jag har betydligt fler hinder än så.

Idag är jag trött. Riktigt bedövande trött. Trött på det där sättet att jag vaknade på morgonen och undrade hur fan jag skulle klara den här dagen. Trött på det där sättet att jag sitter här vid lunch och undrar om jag verkligen kommer klara att vara vaken till 17 då jag slutar jobba. Och då har jag redan hunnit ta en tupplur i vilrummet.

Men jag är inte trött på det sättet du känner igen, om du inte precis som mig har en sjukdom som innebär att du lider av kronisk trötthet. Jag hade åtminstone aldrig känt mig såhär innan min hjärntumör opererades bort och jag blev totalt beroende av mediciner, som borde kompensera för den icke-fungerande delen av min hjärna i teorin men som ändå aldrig lyckas göra det helt och hållet.

Miljöombyte, stress och nervositet
Att jag är extra trött nu är inte så konstigt. Den sista tiden kan man säga att jag har pendlat mellan Växjö och Stockholm (och däremellan några besök i Kalmar för att hälsa på min hund). För här i Växjö har jag arbetet som chefredaktör att sköta, i Stockholm är det intervjuer och olika samarbeten som ska göras. Och jag klagar inte – båda dessa uppdrag är så fantastiskt roliga att göra och jag vill inte släppa något av det. I fredags fotades jag till exempel till VeckoRevyn.

Men mycket miljöombyten, stress och nervositet gör att jag blir trött. Ännu tröttare än vad jag vanligtvis är. Så när jag satt och funderade på om jag ska träna på lunchen, som jag vanligtvis gör annars, så insåg jag snabbt att det inte fanns en chans att jag skulle klara det. Istället öppnade jag instagram och stötte på ett inlägg från en känd fitnessprofil som nästan fick mig att skratta lite.

“Det finns inga ursäkter”
Med stora, snirkliga bokstäver stod det nämligen något klyschigt citat med innebörden att “du kan allt bara du vill” – och så en bild på personen i fråga som visar sin vältränade och fettfria mage. Bildtexten löd ungefär att du inte har några ursäkter till att skippa ett träningspass. Och just då kändes det ärligt talat lite hånfullt. För det spelar ingen roll hur jävla mycket jag vill något. Ibland kan jag inte det ändå.

Hade jag gjort som den här fitnessprofilen föreslog och gått och tränat oavsett hade det tvärtom kunnat vara livsfarligt, eftersom min kropp uppenbarligen inte var i skick för det. Jag har vissa begränsningar och det är okej, för jag har lärt mig att leva med det. Precis som att andra kan ha hinder i form av tid, ekonomi, psykisk ohälsa och mycket mer. Att då få höra att det är min vilja det är fel känns inte ett dugg motiverande.

Höja kortisondosen
Eller jo, det finns en sak jag hade kunnat göra. Jag tar dagligen kortison för att kompensera för att jag inte har någon naturlig kortisolproduktion. Jag behöver ännu mer kortison än vanligt när jag är stressad, och därför har jag redan höjt dosen. Men när jag är såhär trött beror det ofta på att jag behöver ännu mer. Problemet? Får jag i mig lite mer kortison än jag behöver så går jag upp i vikt. Och vad tror ni samma personer hade sagt om jag plötsligt la på mig tio kilo extra? Jo, “du kan gå ner i vikt om du bara vill”.

Så, jag tänker acceptera att jag blir trött av att flänga fram och tillbaka mellan olika städer. Och för mig är det okej om det innebär att jag inte orkar träna lika mycket. Bara du inte försöker påstå att problemet är att jag är lat eller har dålig vilja.