Kategori

Kroppspositivitet

Kroppspositivitet

Det stora jeansexperimentet: 1 storlek – 6 jeans

De flesta har förmodligen märkt att klädstorleken kan variera enormt mycket från en butik till en annan. Men hur mycket skiljer det sig egentligen? Det testade jag idag, genom att prova sex jeans från olika affärer – i samma storlek. Resultatet ser ni nedan.

Började med Lindex. Kändes bra, bestämde mig för en storlek som ändå kändes aningen för stor (nej, jag kommer inte skriva ut några storlekar för det känns bara onödigt).

Därefter gick jag till H&M. Deras jeans anges i tum och vem fan vet hur många tum man är på bredden? Hjälpsamt nog finns det en tabell på hemsidan så att jag kan räkna om storleken utifrån vad som passade på Lindex. Det gick sådär.

Kommer till Kappahl och ordningen är återställd. Jeansen känns bra och rätt bekväma. Den här jeansprovningen ska nog gå bra, det var kanske bara H&M som hade en konstig omvandlingstabell.

Och såhär ser det ut några minuter senare i provrummet på Gina Tricot. Dubbelkollar storlek och ja, det är exakt samma som jag hade på Lindex.

På BikBok får jag på mig deras superstretchiga jeans, men eftersom det mer liknar tights än jeans bestämmer jag mig för att testa deras Girlfriend jeans. Den största storleken. Jag vet inte vilken flickvän de är till för, men det är i alla fall inte mig.

Avslutar med att prova ett par jeans från Replay och ett par från Lee för att liksom standardisera testet. Tänker att det är klassiska jeansmärken som borde ha rätt rimliga storlekar. Och se där, det var ju inga problem! I min iver att få ta av mig byxorna (att prova jeans suger) glömde jag att ta kort på jeansen från Lee men båda passade bra, trots att det var exakt samma storlek som på H&M.

Inget vetenskapligt text

Nu påstår jag inte att det här är något vetenskapligt test av olika butikers klädstorlekar. Jag var som sagt tvungen att omvandla storlekarna eftersom de flesta angavs i 32-42ish medan andra i tum. Och jag försökte välja jeans som hade lite stretch utan att vara som leggings och hyfsat raka modeller, men jag hade inte tid att gå igenom hela sortimentet direkt. Jag kan alltså inte till hundra procent lova att det här ger en rättvis bild.

Men även om en kanske ska vara beredd på en viss variation beroende på märke och modell så måste ni väl hålla med om att det här är en orimligt stor skillnad med tanke på att det är i princip samma storlek? Det är så himla opraktiskt, tänk vad smidigt om jag bara hade kunnat gå in i en affär och utgå från att en viss storlek kommer passa mig. Så mycket snabbare det hade gått och så mycket mer jag hade shoppat (okej, det kanske är lika bra då).

Krossad självbild

Men det största problemet är att kvinnor faktiskt mår dåligt av detta. För en del av er kanske det låter löjligt, för det är ju bara en siffra. Men så många unga kvinnor – och även äldre – ser inte bara på XS eller XL som storlekar, utan något som definierar dem. För hur många har inte någon gång fått sin självbild krossad i ett provrum? Jag är i alla fall en av dem.

Och när jag någon gång stod där och var totalt förtvivlad över att en storlek “som borde passa” inte gjorde det önskar jag att jag hade sett det här inlägget. För fan vad mycket tid man har lagt på något som inte spelar en enda jävla roll.

P.s om någon undrar så var inte mina trosor lämpliga för de här bilderna så jag har träningsshorts under. Det är ej kalsonger.



Kroppspositivitet

Tre myter som gör att kvinnor inte vågar träna styrka

Många kvinnor är rädda för att lyfta vikter – det beror bland annat på de här tre myterna.

1. Att kvinnor ska se ut på ett sätt

Många kvinnor är rädda för att träna tung styrketräning eftersom de tror att de plötsligt kommer vakna upp med gigantiska muskler och se “manlig” ut. Tro mig, det finns absolut noll risk för att det kommer hända.

Vi kvinnor har en annan hormonuppsättning än män och har därmed betydligt sämre förutsättningar för att bygga muskelmassa. Kvinnorna som du ser med riktigt stora muskler har kämpat hårt för att komma dit – och det är inte helt omöjligt att de har använt olagliga preparat.

Dessutom tycker jag det är dags att sluta se muskler som något manligt. Muskler gör oss starka och hjälper oss att hålla oss borta från skador, och det tycker jag inte ska vara reserverat för endast män. Muskler bör vara något könlöst eftersom alla – precis alla – har nytta av det.

För tanken på att män ska vara muskulösa och kvinnor smala gör bara oss olyckliga. Det leder till att kvinnor spenderar timmar på löpbanden och ständigt är hungriga. Börjar du äta mer för att orka lyfta vikter är chansen stor att du snart komma vara i ditt livs form både fysiskt och psykiskt, eftersom styrketräning inte bara gör dig stark och frisk – det ger dessutom en garanterad självförtroendeboost.

2. Att kvinnor måste träna annorlunda

Den här myten finns det många personliga tränare och kosttillskottförsäljare som vill ska leva kvar. Många tjänar nämligen pengar på att kränga värdelösa träningsprogram som påstås vara utformade för just kvinnor.

Men faktum är att våra muskler reagerar precis likadant som mäns – de ser likadana ut och växer av samma typ av träning. Den enda skillnaden är då att de inte växer lika snabbt eftersom vi bland annat har mindre testosteron.

Detsamma gäller kosten – om det inte handlar om ett specifikt ämne som menstruerande kvinnor har större risk att få brist på så är det ett tydligt varningstecken om det står “för kvinnor”.

Det här är viktigt att veta eftersom träning blir så mycket enklare när man inser att man inte är någon särgrupp som kräver annorlunda träning.

3. Att styrketräning är svårt och farligt

Även den här myten har många personliga tränare och gymägare anledning att sprida vidare. För när vi tror att styrketräning är något oerhört avancerat kommer vi inte våga ta oss till gymmet och börja träna på egen hand – vi tror att vi behöver köpa massor av dyra PT-tjänster istället.

Och det kan vara en bra idé att börja träna med en personlig tränare – men då främst för att du kommer känna dig säkrare och våga ta för dig. Men för att börja lyfta vikter är det inte nödvändigt.

Faktum är att det är löjligt enkelt att bygga muskler och bli stark. Det du behöver göra är att belasta musklerna med hjälp av styrketräning, göra det regelbundet och hela tiden utvecklas genom att göra fler repetitioner eller lyfta tyngre vikter. Det behöver inte ens vara en skivstång eller hantlar, utan duger alldeles utmärkt med till exempel en sten.

Lägg till lite extra protein i kosten så är du hemma – oavsett vad du har mellan benen. Efter ett tag kan du behöva tänka mer på progression, frekvens och andra variabler men i början duger det här utmärkt.

Många kvinnor är också rädda för att skada sig när de börjar träna styrka. Men så länge du börjar försiktigt och tänker på tekniken behöver du inte vara särskilt orolig. Styrketräning är en betydligt säkrare aktivitet jämfört med exempelvis löpning eller fotboll.

Dessutom är skaderisken betydligt högre av att bara sitta hemma utan att belasta musklerna.



Kroppspositivitet

Så var min sommar utan en “sommarkropp”

Innan sommaren pratade alla om hur viktigt det är att skaffa en sommarkropp eller komma i form för stranden – jag struntade i det och upptäckte något chockerande!

På instagram, i träningsforum, i tidningar, på tv – överallt gav alla tips och råd om hur man får en sommarkropp för några månader sedan. De sas att det var viktigt för att inte behöva gömma sig på stranden, för att trivas i bikini eller kunna ha på sig korta shorts. Precis som varje år.

Själv gjorde jag inget av det. Jag gick inte ner ett kilogram, jag ansträngde mig inte för att få bort en enda cellulit och jag försökte inte “tona” något (förutom håret, men tydligen går det inte att ha rosa hår om man ska bada hela dagarna).

Sommaren är visserligen inte slut än, men min semester är det så därför tänkte jag ge en liten sammanfattning av hur min sommar har varit UTAN det som konstigt nog kallas en sommarkropp.

1. Jag har hoppat. Och badat. Och hoppat igen.

2. Jag har druckit vin alldeles för ofta, och ett och annat glas mojito. Jag har även ätit precis vad jag vill.

3. Jag har spenderat mycket tid på diverse flytleksaker. Här ser ni flamingon Folke!

4. Jag har lyft tunga vikter. Inte enligt någon plan, utan bara när och hur jag vill. Inte ett enda pass har haft som syfte att vara “fettförbrännande” eller “tonande”.

5. Jag har också dansat! Inte minst i slow motion. (Och som ni ser, även fått över 10 000 följare. Förmodligen för att jag har gjort just allt detta utan att ha en “sommarkropp”)

Slutsats

Det verkar alltså som att det gick hur bra som helst att bada, dansa, hoppa, ha på sig bikini och göra typiska sommarsaker utan en sommarkropp. Tvärtom har jag haft en alldeles fantastisk semester utan krav och ångest, och med massor av härliga dopp. Märkligt va?

Så om du inte redan visste det så behöver du inte förändra din kropp ett enda dugg för att ha en bra sommar. Skönt att kunna fastställa det så att alla kan sluta prata om sommarkroppen som något annat än en helt vanlig kropp på sommaren.



Kroppspositivitet

Till företagen – Därför borde jag (och andra icke-smala) vara med i era reklamer

Ny forskning visar att plus size-modeller kan gynna både oss konsumenter och företagen.

Med tanke på rubriken kanske ni tror att jag är ute och fiskar efter modelljobb, men det är inte riktigt syftet. Istället vill jag belysa en ny studie (som du hittar här), och som visar på ännu en anledning till varför vi borde sluta vara så himla smalhetsfixerade.

Studien gick ut på att 49 kvinnor fick se olika bilder, samtidigt som forskarna analyserade hur de reagerade – bland annat genom att mäta pulsen och att helt enkelt ställa frågor. Resultaten visar att både företagen bakom reklamer och vi konsumenter skulle kunna gynnas om vi fick se modeller i större storlekar i reklamerna.

Win-win

När studiedeltagarna fick se bilder där kvinnorna var medelstora eller så kallade “plus size” fick de nämligen inte bara ett bättre självförtroende – de var också mer uppmärksamma och kunde efteråt komma ihåg fler detaljer om dessa bilder än de med smala kvinnor.

Jag tycker att det här är en riktigt häftig slutsats eftersom det innebär att företag som använder större modeller i sina reklamer kan få ett bättre genomslag – samtidigt som färre personer kommer må dåligt av att se dem! Win-win alltså!

Fler anledningar

När jag ändå är inne på ämnet kan ni företag få fler anledningar till att inte enbart använda personer som är supersmala i era reklamer:

  1. För att även tjocka kan ta på sig kläder och ställa sig framför en kamera. Jag lovar att det inte bara är smala som har den förmågan, bevis finns på bilden ovan (även om det inte är så mycket kläder att tala om).
  2. För att även tjocka köper saker, och vill kunna identifiera sig med modellerna som bär dem.
  3. För att även tjocka kan vara sjukt snygga.

P.s: Som vanligt menar jag inget illa mot er smala, och jag är ärligt talat lite trött på att alltid behöva poängtera detta. Lyssna nu: man kan säga att fler än smala ska  accepteras utan att mena att inga smala ska det. Okej?



Kroppspositivitet

7 skäl till att kroppspositivism behövs

1. För att personen till vänster anses vara helt normal medan hon till höger representerar plus size-avdelningen. Båda typerna av kroppar ska givetvis accepteras lika mycket – men ärligt talat, vilken är egentligen vanligast att stöta på i vardagen?

 

2. För att vår smalhetsfixerade inställning inte har varit särskilt lyckad hittills – tvärtom bantar fler och fler utan resultat, till och med våra barn. Kanske dags att testa en ny, kroppspositiv vinkel? (Källa 1, 2 och 3)

3. För att samtidigt som fler flickor bantar ökar den psykiska ohälsan hos samma målgrupp. En slump? (Källa)

4. För att klädföretag tycker att tjocka är ett gulligt tryck att sätta på smala personers t-shirtar – och de finns självklart inte i större storlek än XL.

5. För att motsatsen – det vill säga fat shaming och stigmatisering av överviktiga – har massor av negativa hälsoeffekter. Forskning har många gånger visat att det leder till en sämre hälsa, större övervikt och ökad risk att dö i förtid. (Källa 1 och 2)

6. För att kända personer med många följare och ett stort inflytande uttalar sig såhär – och vi behöver en rörelse som kan säga emot.

7. För att jag blir kallad extremist och ohälsohetsare när jag lägger upp en helt vanlig badbild – bara för att jag inte skäms över att inte vara smal.



Kroppspositivitet

Komplett guide för att slippa lårskavsår

Den kompletta guiden för att slippa den stora sommarplågan – lårskavsår. 

Sommaren är här, och äntligen kan vi gå runt med bara ben! Eller? Att vara barbent låter härligt i teorin, men i praktiken kan det vara extremt smärtsamt. Jag syftar såklart på den fruktansvärda smärtan av lår som gnuggas mot varandra.

Lårskavsår kan vara extremt plågsamt, och det drabbar många – inte bara de med större lår, utan också de med vältränade lårmuskler och de som är kobenta. Värst av allt är att många tror att de är ensamma om det. Jag kan lova att ni inte är det, något som blev tydligt när jag bad om era bästa tips på Instagram – och fick över 100 svar.

Så för att alla vi – oavsett om våra lår går ihop eller inte – ska kunna njuta av sommaren med bara ben har jag sammanfattat några av de vanligaste tipsen jag fick:

  • Kroppspuder
  • Bandelettes (jag hade ingen aning om att detta existerade, men ska köpa det direkt!)
  • Glidmedel
  • Trosor med långa ben (jag använder ett par från Avet)
  • Deo
  • Bodyglide (ska till exempel finnas att köpa på Löplabbet
  • Diverse oljor, som olivolja eller kokosfett
  • Vaselin
  • Skinagent (det här har jag själv testat de senaste dagarna, och det funkar riktigt bra! Finns att köpa här)


Kroppspositivitet

Jag är en hycklare

Därför kommer jag fortsätta uppmana er till att älska era kroppar, utan att själv göra det fullt ut.

Om ni följer mig på instagram vet ni förmodligen redan att jag har spenderat den senaste veckan på min favoritplats: Playitas. Det är sjätte gången jag och mamma åker dit för att träna, äta, bada, äta, bada, träna, bada och äta. Ja, precis i den ordningen varje dag, vi är inte särskilt äventyrslystna när vi är ute och reser. Om ni följer mig på insta har ni kanske redan sett följande bild:

Bad mamma ta en bild på gymmet nyss för att kunna lägga upp ett sista-träningspasset-på-Playitas-inlägg. Så såg jag bilden och kände att jag absolut inte kunde lägga upp det, speciellt inte med tanke på hur många nya följare jag har fått på sistone (hej alla nya förresten, kul att ni hittade hit!). För här ser ni precis hur jag ser ut – med valkar, celluliter och saker som hänger. Verkligheten liksom. Och att lägga upp det inför nästan 6000 följare (så många är ni nu!!!) känns lite avslöjande. Naket. Men så vet jag ju att det är just därför jag borde lägga upp den här bilden – för att ni är så många, och att en del av er förmodligen kommer må lite bättre av att se en helt vanlig jävla kropp i flödet. Precis som jag blir lycklig av att se bilder från @notondietanymore, @kobranhuggertill, @stinawollter och många andra kroppspositiva som visar upp icke-normativa kroppar på ett helt naturligt och skönt sätt. Så då känns som att det ändå är värt att lämna komfortzonen en liten stund för att kunna påverka bara en enda person. Så här är jag! Och hej då för den här gången Playitas 👋 (Självklart har jag baddräkt under när jag tränar för att kunna hoppa i poolen direkt efteråt)

A post shared by Sara Dahlström (@sdahlstrom) on

Jag har fått så extremt många fina kommentarer och supermånga likes på den bilden, vilket gör mig så himla glad eftersom jag var lite osäker först. Men så har jag också fått två meddelanden om min dubbelmoral. Om att jag är en hycklare som å ena sidan skriver så mycket om kroppspositivism och hur fantastisk min kropp är, medan jag å andra sidan inte är helt bekväm med att lägga upp bilder där man ser hur vissa delar dallrar och hänger.

Och det är inte första gånger jag har fått liknande kommentarer. Jag har tidigare fått frågan om hur jag kan kalla mig kroppspositiv, när jag tydligen är så negativt inställd till min kropp att jag undviker vissa sammanhang (i kontexten att jag nämnde att jag inte vill umgås med personer som pratar dieter och vikt). Någon annan har tyckt att jag inte ens borde nämna kropp och ångest i samma mening eftersom det är två saker som inte hör ihop (I wish).

Livet är inte svartvitt

Så, det är väl lika bra att vi klargör det: jag är en hycklare. Ofta uppmanar jag till en sak medan jag själv gör något annat. Och det tycker jag faktiskt är okej, för jag behöver inte vara perfekt. Även om jag själv kanske vet vad som är bäst i en särskild situation så är det inte säkert att jag kan, orkar eller vill göra det.  Jag tycker alltså att jag får uppmana er till att acceptera era kroppar, även om jag inte jämt och ständigt går runt och är helt nöjd med mig själv.

För livet är liksom inte svartvitt. Det är inte så att en plötsligt uppnår en kroppspositiv inställning, och sedan älskar sig själv hela tiden. Även om jag har kommit en lång bit på vägen till att acceptera mig själv och min kropp så kommer jag förmodligen aldrig komma till punkten då jag gör det fullt ut vid alla tillfällen. Det kanske låter sorgligt, men vi lever i ett samhälle som inte direkt uppmuntrar oss till att tycka om oss själva om vi inte tillhör normen. Därför är det inte mitt fel om jag då och då tvivlar på mig själv.

Hycklare på många sätt

Faktum är att jag är en hycklare på många olika sätt, inte bara när det handlar om inställningen till min kropp. Här är några av många exempel på min dubbelmoral:

  • Jag tycker att vi alla borde äta mer vegetariskt, men sitter i skrivande stund och äter en hamburgare från McDonalds.
  • Jag är noga med att poängtera vikten av att träna med god teknik, men “glömmer” ofta själv det när det känns roligare att lägga på tyngre vikter.
  • Jag tycker att våra konsumtionsvanor är fruktansvärda men vill gärna klicka hem ännu ett matchande träningsset.
  • Efter att ha tränat tungt två gånger om dagen i en hel vecka på Playitas anser jag att det smartaste är att ta några dagars vila från träningen, men jag var nyss på gymmet och knuffade en 150 kg tung släde framför mig.
  • Jag vet att alkohol inte är bra i för stora mängder men har druckit sjukt många drinkar (fulla med socker) den här veckan, och ser fram emot att göra det igen i helgen.

Ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Så om ni tycker att det är för mycket hyckleri i den här bloggen får ni gärna lämna. Själv kommer jag fortsätta uppmana er till att älska er själva och berätta hur ni bygger upp en bra relation era kroppar, samtidigt som jag själv har många problem med min egen självbild. Ibland kanske jag är ärlig med det, som i Instagraminlägget ovan, men rätt ofta kommer jag nog låtsas att jag har kommit längre än jag har med min egen kroppspositivism. Bara så ni vet.



Kroppspositivitet

Vem är plus size?

Om H&M:s skeva kroppsbild och nyttan med plus size-avdelningar.

Plus size är en avdelning som länge har gjort mig förvirrad. Jag har aldrig riktigt förstått syftet med att ha en särskild avdelning för vissa storlekar. Varför inte bara göra de vanliga kläderna i större storlekar? Men H&M har gjort mig ännu mer konfunderad. Här ser ni en modell för deras vanliga avdelning:

 

En smal tjej. Ovanligt smal skulle nog de flesta hålla med om. Det är såklart inget fel med det, hon är säkert en jättebra modell. Men här är en modell för deras plus size-avdelning:

Den här kvinnan ska alltså representera H&M:s större storlekar. Hon visar upp kläder i storlekar som anses vara så långt ifrån normen att de inte ens kan finnas på samma avdelning som de vanliga kläderna.

Anpassa efter kunder istället för normer

När du tänker på personer du träffar i vardagen, ser de oftare ut som den första eller sista modellen? Jag gissar på den sista, om du inte arbetar på en modellagentur eller liknande. Hon anses förmodligen vara stor jämfört med övriga modeller, men i verkliga världen är det en helt normal kvinna som är mer åt det smala än tjocka hållet.

Och om en person som henne – som mest ser ut som de flesta gör – kan använda plus size förstår jag inte hur det kan finnas ett behov av att separera dessa kläder från de vanliga. Jag menar såklart inte att det är fel eller onormalt att se ut som den första modellen, och självklart hade det bästa varit om alla kläder hade funnits i alla storlekar.

Men med tanke på att det ens existerar särskilda plus size-avdelningar verkar det vara omöjligt. Så varför inte anpassa den vanliga avdelningen för helt vanliga människor istället för normer? Eller vinner de kanske till och med på att få oss att känna oss osäkra, eftersom vi då handlar mer för att känna oss bättre och snyggare?

Super plus size

Jag vet, det är inte typiskt mig att låta så konspiratorisk men man kan ju undra. För det finns ingen tvekan om att den här typen av modeller bidrar till en skev kroppsbild. Det är nog fler än jag som inte kan låta bli att undra vad fasen jag är om hon är plus size. Super plus size? Och om den första bilden anses normal – ja, då kommer jag aldrig vara i närheten av normal.

Lindex har förresten skippat plus size-avdelningen och börjat göra de vanliga kläderna i stora storlekar. Jag har aldrig haft några problem med att handla där tidigare, men på sistone har jag börjat shoppa mycket mer därifrån (istället för till exempel H&M). Och jag är inte säker på om det beror på att de har fått in snyggare kläder eller om jag bara undermedvetet vill stötta dem.

Kolla till exempel hur snygg jag är just nu när jag sitter och skriver i mina nya favoritbyxor från Lindex:

P.s min hund är lite trött.

P.s 2 jag är inte sponsrad av Lindex (I wish).



Kroppspositivitet

Därför är inte kroppspositivism ohälsosamt

Skapar bilder på mina gropiga lår och min putande mage ohälsa?

Jag gillar inte att diskutera om olika kroppar som hälsosamma eller ohälsosamma. Det är något vi får nog av i alla andra sammanhang av våra liv. Men efter att jag den senaste tiden har varit med i en del olika medier, nu senast i Kalmars lokaltidning Barometer (som ni kan läsa här), har jag fått massvis av kommentarer om att kroppspositivism är ohälsosamt.

Istället för att svara på alla dessa män (ja, det är bara män) som menar att jag uppmuntrar till ohälsa och övervikt tänkte jag därför skriva ett blogginlägg om varför kroppspositivism behövs och varför jag är säker på att folkhälsan inte kommer försämras för att jag då och då delar med mig av bilder på mina gropiga lår.

Varför behövs kroppspositivism?

Syftet med kroppspositivism är att sluta stigmatisera kroppar som inte tillhör normen. Att låta alla kroppar synas och vara tydlig med att ingen kropp är fel. Det är något som är viktigt att lyfta fram eftersom de flesta hela livet har fått höra motsatsen – att det bara är smalt som är snyggt och att kurvor visserligen är okej så länge de är på ”rätt ställen”.

Det som däremot inte är vårt syfte är att få så många som möjligt att gå upp i vikt. Det kan låta självklart – vad skulle vi vinna på det? – men verkar viktigt att poängtera med tanke på vilka kommentarer jag har fått den senaste tiden. Kroppspositivism handlar nämligen inte ett dugg om att förändra kroppen, utan om att ändra sättet en ser på kroppen. Som något som hjälper en att klara livet och inte en prydnadssak som är till för att vara snygg för andra.

Och jag förstår inte heller hur kroppspositivismen skulle kunna påverka folk att vilja gå upp i vikt även om vi ens hade velat det. Trots att rörelsen växer mer och mer är den fortfarande liten, och med tanke på att resten av vårt samhälle ständigt uppmanar oss till att bli smala känns det inte särskilt trovärdigt att mina dallrande lår och en mage som putar ut skulle kunna ha den effekter.

Är det farligt?

Men har personerna rätt i att det kan finnas hälsofaror med kroppspositivismen, just för att vi inte uppmanar andra till att bli normsmala utan att istället trivas som de är? Jag har själv bra koll på forskningsläget och är medveten om att övervikt är något som förknippas med en rad olika sjukdomar. Det finns ett gediget vetenskapligt bevis för att en stor mängd fett innebär en hälsorisk.

Men det är också viktigt att komma ihåg att de här studierna inte är fläckfria, och att det i de flesta fallen handlar om korrelation och inte kausalitet. Vi kan kolla på data från flera miljoner människor och se att överviktiga personer löper en större risk för vissa sjukdomar, men kan vi vara säkra på om detta beror på just övervikten – eller om det beror på att de har blivit överviktiga till följd av en osund livsstil?

Här är till exempel en studie som stödjer det sistnämnda scenariot – i den studien kunde man se att personerna som var vältränade men överviktiga hade en lika stor risk för att drabbas av sjukdomar och för tidig död som de normalviktiga. För det är såklart möjligt att vara vältränad och leva hälsosamt trots att man är överviktig.

Jag är ett exempel på det – min övervikt beror på en sjukdom som har sänkt min ämnesomsättning och kräver att jag äter en rad mediciner som ökar fettinlagringen och höjer hungern, exempelvis kortison. Jag både äter hälsosammare och tränar mer än de flesta smala jag känner, och lever en betydligt sundare livsstil än vad jag gjorde innan jag fick sjukdomen och var smal på gränsen till underviktig.

Jag förnekar alltså inte att övervikt i sig kan vara en riskfaktor, men vi behöver prata om det på ett mer nyanserat sätt. En smal person är inte automatiskt hälsosam medan en tjock är ohälsosam. Och dessutom är det många som dagligen blundar för andra riskfaktorer som kan leda till sjukdomar – till exempel ett för högt alkoholintag, solande eller för mycket stillasittande. Men vad jag vet påstås inte möbelförsäljare uppmana till ohälsa bara för att de säljer fåtöljer som är sköna att sitta i.

Men varför inte bara gå ner i vikt då?

Så, vi kan konstatera att övervikt förmodligen innebär en ökad risk för olika negativa hälsoeffekter – varför inte bara gå ner i vikt då? Tänker du så har du förmodligen inte upplevt svårigheten med att gå ner i vikt eller hålla vikten. För det är viktigt att komma ihåg att vi alla inte har samma förutsättningar. Miljön runt omkring oss och våra gener spelar en större roll än vad många tidigare har trott, vilket jag har jag skrivit mer om här.

Och för min egen del handlar det om att de eventuella fördelarna inte är värda det. För att jag ska bli smal krävs det dels att jag ligger på ett extremt låg kaloriintag – så lågt att jag inte orkar träna – och dessutom tar en mindre dos av livsviktiga mediciner. Det är inte bara farligt för mig, utan också något som kommer göra mitt liv jävligt tråkigt. Och jag är inte särskilt intresserad av att leva ett smalt men tråkigt liv.

Detta gör kroppspositivismen

Som ni förmodligen har förstått vid det här laget ställer jag mig extremt tveksamt till påståenden om att kroppspositivism kan skapa ohälsa – tvärtom har jag den senaste tiden fått uppleva vilka stora hälsoeffekter det kan bidra med rent mentalt. Och nu är det dags att förbereda er på humble brag:

Den senaste tiden har jag fullkomligt överrumplats av meddelanden från folk som berättar att de för första gången på flera år har visat sig i bikini på stranden utan att skämmas och att de har börjat gilla sig själva – tack vare mina blogginlägg. Och att inte gömma sig i vassen och sluta avsky sin spegelbild är något som jag är helt säker på kommer leda till bättre hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.