Kategori

Kroppspositivitet

Kroppspositivitet

7 skäl till att kroppspositivism behövs

1. För att personen till vänster anses vara helt normal medan hon till höger representerar plus size-avdelningen. Båda typerna av kroppar ska givetvis accepteras lika mycket – men ärligt talat, vilken är egentligen vanligast att stöta på i vardagen?

 

2. För att vår smalhetsfixerade inställning inte har varit särskilt lyckad hittills – tvärtom bantar fler och fler utan resultat, till och med våra barn. Kanske dags att testa en ny, kroppspositiv vinkel? (Källa 1, 2 och 3)

3. För att samtidigt som fler flickor bantar ökar den psykiska ohälsan hos samma målgrupp. En slump? (Källa)

4. För att klädföretag tycker att tjocka är ett gulligt tryck att sätta på smala personers t-shirtar – och de finns självklart inte i större storlek än XL.

5. För att motsatsen – det vill säga fat shaming och stigmatisering av överviktiga – har massor av negativa hälsoeffekter. Forskning har många gånger visat att det leder till en sämre hälsa, större övervikt och ökad risk att dö i förtid. (Källa 1 och 2)

6. För att kända personer med många följare och ett stort inflytande uttalar sig såhär – och vi behöver en rörelse som kan säga emot.

7. För att jag blir kallad extremist och ohälsohetsare när jag lägger upp en helt vanlig badbild – bara för att jag inte skäms över att inte vara smal.



Kroppspositivitet

Komplett guide för att slippa lårskavsår

Den kompletta guiden för att slippa den stora sommarplågan – lårskavsår. 

Sommaren är här, och äntligen kan vi gå runt med bara ben! Eller? Att vara barbent låter härligt i teorin, men i praktiken kan det vara extremt smärtsamt. Jag syftar såklart på den fruktansvärda smärtan av lår som gnuggas mot varandra.

Lårskavsår kan vara extremt plågsamt, och det drabbar många – inte bara de med större lår, utan också de med vältränade lårmuskler och de som är kobenta. Värst av allt är att många tror att de är ensamma om det. Jag kan lova att ni inte är det, något som blev tydligt när jag bad om era bästa tips på Instagram – och fick över 100 svar.

Så för att alla vi – oavsett om våra lår går ihop eller inte – ska kunna njuta av sommaren med bara ben har jag sammanfattat några av de vanligaste tipsen jag fick:

  • Kroppspuder
  • Bandelettes (jag hade ingen aning om att detta existerade, men ska köpa det direkt!)
  • Glidmedel
  • Trosor med långa ben (jag använder ett par från Avet)
  • Deo
  • Bodyglide (ska till exempel finnas att köpa på Löplabbet
  • Diverse oljor, som olivolja eller kokosfett
  • Vaselin
  • Skinagent (det här har jag själv testat de senaste dagarna, och det funkar riktigt bra! Finns att köpa här)


Kroppspositivitet

Jag är en hycklare

Därför kommer jag fortsätta uppmana er till att älska era kroppar, utan att själv göra det fullt ut.

Om ni följer mig på instagram vet ni förmodligen redan att jag har spenderat den senaste veckan på min favoritplats: Playitas. Det är sjätte gången jag och mamma åker dit för att träna, äta, bada, äta, bada, träna, bada och äta. Ja, precis i den ordningen varje dag, vi är inte särskilt äventyrslystna när vi är ute och reser. Om ni följer mig på insta har ni kanske redan sett följande bild:

Bad mamma ta en bild på gymmet nyss för att kunna lägga upp ett sista-träningspasset-på-Playitas-inlägg. Så såg jag bilden och kände att jag absolut inte kunde lägga upp det, speciellt inte med tanke på hur många nya följare jag har fått på sistone (hej alla nya förresten, kul att ni hittade hit!). För här ser ni precis hur jag ser ut – med valkar, celluliter och saker som hänger. Verkligheten liksom. Och att lägga upp det inför nästan 6000 följare (så många är ni nu!!!) känns lite avslöjande. Naket. Men så vet jag ju att det är just därför jag borde lägga upp den här bilden – för att ni är så många, och att en del av er förmodligen kommer må lite bättre av att se en helt vanlig jävla kropp i flödet. Precis som jag blir lycklig av att se bilder från @notondietanymore, @kobranhuggertill, @stinawollter och många andra kroppspositiva som visar upp icke-normativa kroppar på ett helt naturligt och skönt sätt. Så då känns som att det ändå är värt att lämna komfortzonen en liten stund för att kunna påverka bara en enda person. Så här är jag! Och hej då för den här gången Playitas 👋 (Självklart har jag baddräkt under när jag tränar för att kunna hoppa i poolen direkt efteråt)

A post shared by Sara Dahlström (@sdahlstrom) on

Jag har fått så extremt många fina kommentarer och supermånga likes på den bilden, vilket gör mig så himla glad eftersom jag var lite osäker först. Men så har jag också fått två meddelanden om min dubbelmoral. Om att jag är en hycklare som å ena sidan skriver så mycket om kroppspositivism och hur fantastisk min kropp är, medan jag å andra sidan inte är helt bekväm med att lägga upp bilder där man ser hur vissa delar dallrar och hänger.

Och det är inte första gånger jag har fått liknande kommentarer. Jag har tidigare fått frågan om hur jag kan kalla mig kroppspositiv, när jag tydligen är så negativt inställd till min kropp att jag undviker vissa sammanhang (i kontexten att jag nämnde att jag inte vill umgås med personer som pratar dieter och vikt). Någon annan har tyckt att jag inte ens borde nämna kropp och ångest i samma mening eftersom det är två saker som inte hör ihop (I wish).

Livet är inte svartvitt

Så, det är väl lika bra att vi klargör det: jag är en hycklare. Ofta uppmanar jag till en sak medan jag själv gör något annat. Och det tycker jag faktiskt är okej, för jag behöver inte vara perfekt. Även om jag själv kanske vet vad som är bäst i en särskild situation så är det inte säkert att jag kan, orkar eller vill göra det.  Jag tycker alltså att jag får uppmana er till att acceptera era kroppar, även om jag inte jämt och ständigt går runt och är helt nöjd med mig själv.

För livet är liksom inte svartvitt. Det är inte så att en plötsligt uppnår en kroppspositiv inställning, och sedan älskar sig själv hela tiden. Även om jag har kommit en lång bit på vägen till att acceptera mig själv och min kropp så kommer jag förmodligen aldrig komma till punkten då jag gör det fullt ut vid alla tillfällen. Det kanske låter sorgligt, men vi lever i ett samhälle som inte direkt uppmuntrar oss till att tycka om oss själva om vi inte tillhör normen. Därför är det inte mitt fel om jag då och då tvivlar på mig själv.

Hycklare på många sätt

Faktum är att jag är en hycklare på många olika sätt, inte bara när det handlar om inställningen till min kropp. Här är några av många exempel på min dubbelmoral:

  • Jag tycker att vi alla borde äta mer vegetariskt, men sitter i skrivande stund och äter en hamburgare från McDonalds.
  • Jag är noga med att poängtera vikten av att träna med god teknik, men “glömmer” ofta själv det när det känns roligare att lägga på tyngre vikter.
  • Jag tycker att våra konsumtionsvanor är fruktansvärda men vill gärna klicka hem ännu ett matchande träningsset.
  • Efter att ha tränat tungt två gånger om dagen i en hel vecka på Playitas anser jag att det smartaste är att ta några dagars vila från träningen, men jag var nyss på gymmet och knuffade en 150 kg tung släde framför mig.
  • Jag vet att alkohol inte är bra i för stora mängder men har druckit sjukt många drinkar (fulla med socker) den här veckan, och ser fram emot att göra det igen i helgen.

Ja, jag skulle kunna fortsätta i en evighet. Så om ni tycker att det är för mycket hyckleri i den här bloggen får ni gärna lämna. Själv kommer jag fortsätta uppmana er till att älska er själva och berätta hur ni bygger upp en bra relation era kroppar, samtidigt som jag själv har många problem med min egen självbild. Ibland kanske jag är ärlig med det, som i Instagraminlägget ovan, men rätt ofta kommer jag nog låtsas att jag har kommit längre än jag har med min egen kroppspositivism. Bara så ni vet.



Kroppspositivitet

Vem är plus size?

Om H&M:s skeva kroppsbild och nyttan med plus size-avdelningar.

Plus size är en avdelning som länge har gjort mig förvirrad. Jag har aldrig riktigt förstått syftet med att ha en särskild avdelning för vissa storlekar. Varför inte bara göra de vanliga kläderna i större storlekar? Men H&M har gjort mig ännu mer konfunderad. Här ser ni en modell för deras vanliga avdelning:

 

En smal tjej. Ovanligt smal skulle nog de flesta hålla med om. Det är såklart inget fel med det, hon är säkert en jättebra modell. Men här är en modell för deras plus size-avdelning:

Den här kvinnan ska alltså representera H&M:s större storlekar. Hon visar upp kläder i storlekar som anses vara så långt ifrån normen att de inte ens kan finnas på samma avdelning som de vanliga kläderna.

Anpassa efter kunder istället för normer

När du tänker på personer du träffar i vardagen, ser de oftare ut som den första eller sista modellen? Jag gissar på den sista, om du inte arbetar på en modellagentur eller liknande. Hon anses förmodligen vara stor jämfört med övriga modeller, men i verkliga världen är det en helt normal kvinna som är mer åt det smala än tjocka hållet.

Och om en person som henne – som mest ser ut som de flesta gör – kan använda plus size förstår jag inte hur det kan finnas ett behov av att separera dessa kläder från de vanliga. Jag menar såklart inte att det är fel eller onormalt att se ut som den första modellen, och självklart hade det bästa varit om alla kläder hade funnits i alla storlekar.

Men med tanke på att det ens existerar särskilda plus size-avdelningar verkar det vara omöjligt. Så varför inte anpassa den vanliga avdelningen för helt vanliga människor istället för normer? Eller vinner de kanske till och med på att få oss att känna oss osäkra, eftersom vi då handlar mer för att känna oss bättre och snyggare?

Super plus size

Jag vet, det är inte typiskt mig att låta så konspiratorisk men man kan ju undra. För det finns ingen tvekan om att den här typen av modeller bidrar till en skev kroppsbild. Det är nog fler än jag som inte kan låta bli att undra vad fasen jag är om hon är plus size. Super plus size? Och om den första bilden anses normal – ja, då kommer jag aldrig vara i närheten av normal.

Lindex har förresten skippat plus size-avdelningen och börjat göra de vanliga kläderna i stora storlekar. Jag har aldrig haft några problem med att handla där tidigare, men på sistone har jag börjat shoppa mycket mer därifrån (istället för till exempel H&M). Och jag är inte säker på om det beror på att de har fått in snyggare kläder eller om jag bara undermedvetet vill stötta dem.

Kolla till exempel hur snygg jag är just nu när jag sitter och skriver i mina nya favoritbyxor från Lindex:

P.s min hund är lite trött.

P.s 2 jag är inte sponsrad av Lindex (I wish).



Kroppspositivitet

Därför är inte kroppspositivism ohälsosamt

Skapar bilder på mina gropiga lår och min putande mage ohälsa?

Jag gillar inte att diskutera om olika kroppar som hälsosamma eller ohälsosamma. Det är något vi får nog av i alla andra sammanhang av våra liv. Men efter att jag den senaste tiden har varit med i en del olika medier, nu senast i Kalmars lokaltidning Barometer (som ni kan läsa här), har jag fått massvis av kommentarer om att kroppspositivism är ohälsosamt.

Istället för att svara på alla dessa män (ja, det är bara män) som menar att jag uppmuntrar till ohälsa och övervikt tänkte jag därför skriva ett blogginlägg om varför kroppspositivism behövs och varför jag är säker på att folkhälsan inte kommer försämras för att jag då och då delar med mig av bilder på mina gropiga lår.

Varför behövs kroppspositivism?

Syftet med kroppspositivism är att sluta stigmatisera kroppar som inte tillhör normen. Att låta alla kroppar synas och vara tydlig med att ingen kropp är fel. Det är något som är viktigt att lyfta fram eftersom de flesta hela livet har fått höra motsatsen – att det bara är smalt som är snyggt och att kurvor visserligen är okej så länge de är på ”rätt ställen”.

Det som däremot inte är vårt syfte är att få så många som möjligt att gå upp i vikt. Det kan låta självklart – vad skulle vi vinna på det? – men verkar viktigt att poängtera med tanke på vilka kommentarer jag har fått den senaste tiden. Kroppspositivism handlar nämligen inte ett dugg om att förändra kroppen, utan om att ändra sättet en ser på kroppen. Som något som hjälper en att klara livet och inte en prydnadssak som är till för att vara snygg för andra.

Och jag förstår inte heller hur kroppspositivismen skulle kunna påverka folk att vilja gå upp i vikt även om vi ens hade velat det. Trots att rörelsen växer mer och mer är den fortfarande liten, och med tanke på att resten av vårt samhälle ständigt uppmanar oss till att bli smala känns det inte särskilt trovärdigt att mina dallrande lår och en mage som putar ut skulle kunna ha den effekter.

Är det farligt?

Men har personerna rätt i att det kan finnas hälsofaror med kroppspositivismen, just för att vi inte uppmanar andra till att bli normsmala utan att istället trivas som de är? Jag har själv bra koll på forskningsläget och är medveten om att övervikt är något som förknippas med en rad olika sjukdomar. Det finns ett gediget vetenskapligt bevis för att en stor mängd fett innebär en hälsorisk.

Men det är också viktigt att komma ihåg att de här studierna inte är fläckfria, och att det i de flesta fallen handlar om korrelation och inte kausalitet. Vi kan kolla på data från flera miljoner människor och se att överviktiga personer löper en större risk för vissa sjukdomar, men kan vi vara säkra på om detta beror på just övervikten – eller om det beror på att de har blivit överviktiga till följd av en osund livsstil?

Här är till exempel en studie som stödjer det sistnämnda scenariot – i den studien kunde man se att personerna som var vältränade men överviktiga hade en lika stor risk för att drabbas av sjukdomar och för tidig död som de normalviktiga. För det är såklart möjligt att vara vältränad och leva hälsosamt trots att man är överviktig.

Jag är ett exempel på det – min övervikt beror på en sjukdom som har sänkt min ämnesomsättning och kräver att jag äter en rad mediciner som ökar fettinlagringen och höjer hungern, exempelvis kortison. Jag både äter hälsosammare och tränar mer än de flesta smala jag känner, och lever en betydligt sundare livsstil än vad jag gjorde innan jag fick sjukdomen och var smal på gränsen till underviktig.

Jag förnekar alltså inte att övervikt i sig kan vara en riskfaktor, men vi behöver prata om det på ett mer nyanserat sätt. En smal person är inte automatiskt hälsosam medan en tjock är ohälsosam. Och dessutom är det många som dagligen blundar för andra riskfaktorer som kan leda till sjukdomar – till exempel ett för högt alkoholintag, solande eller för mycket stillasittande. Men vad jag vet påstås inte möbelförsäljare uppmana till ohälsa bara för att de säljer fåtöljer som är sköna att sitta i.

Men varför inte bara gå ner i vikt då?

Så, vi kan konstatera att övervikt förmodligen innebär en ökad risk för olika negativa hälsoeffekter – varför inte bara gå ner i vikt då? Tänker du så har du förmodligen inte upplevt svårigheten med att gå ner i vikt eller hålla vikten. För det är viktigt att komma ihåg att vi alla inte har samma förutsättningar. Miljön runt omkring oss och våra gener spelar en större roll än vad många tidigare har trott, vilket jag har jag skrivit mer om här.

Och för min egen del handlar det om att de eventuella fördelarna inte är värda det. För att jag ska bli smal krävs det dels att jag ligger på ett extremt låg kaloriintag – så lågt att jag inte orkar träna – och dessutom tar en mindre dos av livsviktiga mediciner. Det är inte bara farligt för mig, utan också något som kommer göra mitt liv jävligt tråkigt. Och jag är inte särskilt intresserad av att leva ett smalt men tråkigt liv.

Detta gör kroppspositivismen

Som ni förmodligen har förstått vid det här laget ställer jag mig extremt tveksamt till påståenden om att kroppspositivism kan skapa ohälsa – tvärtom har jag den senaste tiden fått uppleva vilka stora hälsoeffekter det kan bidra med rent mentalt. Och nu är det dags att förbereda er på humble brag:

Den senaste tiden har jag fullkomligt överrumplats av meddelanden från folk som berättar att de för första gången på flera år har visat sig i bikini på stranden utan att skämmas och att de har börjat gilla sig själva – tack vare mina blogginlägg. Och att inte gömma sig i vassen och sluta avsky sin spegelbild är något som jag är helt säker på kommer leda till bättre hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.



Kroppspositivitet

Att ta tillbaka stranden

Om att ta tillbaka stranden, och inte låta gamla normer avgöra vilka som får trivas där.

Stranden. När du hör det dyker förmodligen en av dessa två ord upp i huvudet: ångest eller glädje. För det är få ställen som framkallar två så så motsatta känslor som stranden. Det skulle kunna vara den bästa platsen på jorden, där vi kan bli som barn i vattnet och helt slappna av. Men vårt utseendefixerade och smalhets-besatta samhälle har tagit bort den lyckan från många.

Även för mig. För det är fasen inte möjligt att njuta av det fantastiska med stranden när allt en kan tänka på är hur många veck det egentligen finns magen i just den positionen, hur låren dallrar eller något annat som egentligen är helt oväsentligt. Men idag insåg jag att jag faktiskt har gjort mig av med dessa tankar och tagit tillbaka stranden.

Och jag la inte ens märke till det under tiden. Jag skulle bara träna på ett utegym som ligger vid en strand, och blev såklart supersvettig eftersom det är högsommar här i Kalmar. Så jag tog helt enkelt av mig linnet och hoppade i havet iklädd bara träningsshorts och sport-bh. Ja, bokstavligt talat hoppade i – och det var så fantastiskt skönt att jag gjorde det om och om igen.

Helt naturligt

Och eftersom det var så underbart gick jag hem och tog på mig bikinin och cyklade till en annan strand. Köpte en glass, bredde ut mig på handduken och njöt av solen. Och allt det här gjorde jag helt ensam. Något som kändes helt naturligt just då, men som jag efteråt insåg hade varit helt otänkbart för bara ett år sedan.

För att befinna sig på stranden i bara bikini är obekvämt nog för många – att göra det helt ensam känns helt omöjligt. Men just där och då kändes helt naturligt – precis som det ju ska göra. Och det kändes helt underbart att jag, med en mage som veckar sig, gropiga lår och en kropp som dallrar och svänger, har tagit tillbaka den fantastiska känslan med att hänga på stranden.

Personlig seger

Det är inte bara gamla tråkiga normer som får styra vilka som ska finnas där och trivas, utan det är ingen mindre än jag själv. Och det är en stor personlig seger att kunna inse det, bäst av allt är dock att jag vet att det hjälper fler att sluta gömma sig på stranden.

För när andra ser mig hänga på stranden utan att bry mig ett dugg om huruvida jag har vad kvällstidningarna definierar som strandkropp vet jag att chansen ökar för att fler ska våga det. Precis som att jag aldrig i livet hade vågat det om jag inte hade stött på alla underbara kvinnorna inom den kroppspositiva rörelser.

Ta tillbaka stranden

Därför hoppas jag att det här ska bli sommaren då vi alla tar tillbaka stranden, oavsett hur vi ser ut. Jag vet att det inte är enkelt, och jag lägger inte skulden på dig om du inte känner för att gå till stranden och visa upp din kropp iklädd bara bikini – det är inte ditt fel, utan samhällets.

Men vi som faktiskt kan och vågar, även om våra kroppar inte ser ut som normen, borde ta tillfället i akt att göra det. Genom att till exempel inte lägga oss vid en avlägsen plats vid stranden, genom att inte välja en smickrande bikini som håller in och inte minst genom att lägga upp bilder på det. Inte bara för andras skull, utan för att vi också kommer må bättre av det.

Så, kan vi tillsammans försöka ta tillbaka stranden och göra den till en plats för alla den här sommaren?

 



Kroppspositivitet

Kan fatshaming vara positivt?

Till alla (ja, det är förvånansvärt många) som tror att fatshaming kan vara motiverande.

Nej. Det är självklart svaret på frågan i rubriken. Ändå dyker frågan upp titt som tätt i olika forum och på sociala medier – vanligtvis från folk som vill berättiga sitt mobbande, och som tror att det kan motivera någon att gå ner i vikt. Ofta påstår de att de minsann kände någon som tog tag i sin träning och kost efter att ha blivit retad för sin vikt. Och jag förnekar inte att det i enstaka tillfällen kan fungera – men jag lovar att det är undantag. Och jag har forskarna på min sida.

Jag har tidigare skrivit om det här, där jag bland annat tog upp några studier som visade att personer som utsattes för fatshaming åt mer kalorier efteråt, och här om en annan studie som visade att de som utsattes för kränkande beteende för sin vikt hade en förhöjd risk för flera olika sjukdomar. Enligt forskarna bakom studien kan det bland annat bero på att de som utsätts för fatshaming i större grad undviker sociala interaktioner och läkarbesök.

Fler långvariga effekter för kvinnor

Nu har det kommit ännu en studie på ämnet – och resultaten är i samma linje. Studien, som ni kan läsa här, pågick under 15 år och visar att barn som utsätts för fatshaming har större risk att vara överviktiga som vuxna. Givetvis har man korrigerat för eventuella felkällor, som deltagarnas BMI. Man kunde också se att de kvinnliga deltagarna fick fler långvariga effekter av fatshaming.

Men så kommer ju alltid personerna som tycker att “forskning inte är gjort i verkliga världen” (vilket det oftast är). Så, här kommer istället en konkret berättelse om vad som steg för steg kan hända (och har hänt) när jag har utsätts för fatshaming.

1. Jag känner mig ful och dålig. Det kanske låter konstigt för er som tror att kroppspositivsm är något svartvitt och att man antingen gillar kroppen eller inte – men jag är bara människa och tar åt mig av fatshaming (även om jag gör det mindre på sistone efter att ha hittat så många grymma kroppspositiva kvinnor att följa och inspireras av).

2. Jag börjar räkna kalorier för att gå ner i vikt, och inser att jag måste ligga på ett enormt stort kaloriunderskott för att tappa fett eftersom jag tar kortison.

3. Så, kanske kan jag skära ner lite på kortisondosen? Jag tar egentligen kortison för att ersätta min icke-existerande kortisolproduktion, men för att jag inte ska dö (nej, jag överdriver inte) om något stressigt händer behöver jag vara på säkra sidan. Därför är min dos för hög 99 av 100 dagar – men den 100:e dagen kanske det räddar mitt liv.

4. Jag minskar dosen lite och WOHO, jag går ner i vikt! Jag orkar visserligen inte träna, men det är ett annat problem.

5. Det blir stressigt på jobbet, jag sover lite för dåligt eller något annat händer som innebär att jag hade behövt mer kortison i kroppen – detta leder till att jag kraschar. För att inte behöva åka in till sjukhuset gäller det nu att snabbt få i mig kortison i riktigt höga doser.

6. Så är jag tillbaka på ruta ett, förmodligen med några kilon extra eftersom kortisonet har fått mig att lagra in extra mycket fett och vätska och dessutom ökat hungerkänslorna. Nice.

Jag tror och hoppas att jag inte hade gjort så nu, att jag har byggt upp en bra umgängeskrets med stöttande och kroppspositiva människor och att jag dessutom uppskattar mig själv för annat än mitt utseende (till exempel det faktum att jag kan lyfta en säck som väger mer än mig själv, som ni ser på bilden).

Men även om det inte är många med exakt samma omständigheter som mig så vet jag att många påverkas på ett långt mycket värre sätt än vad mobbaren kan ana – både fysiskt och psykiskt. Så, förstår ni nu varför jag avskyr fatshaming så mycket?

 



Kroppspositivitet

En minikurs för att må bättre och trivas med sig själv – utan viktnedgång

Om tidningar som utnyttjar min kroppspositivism för att sälja viktnedgångskurser – och tre steg som hjälper dig att trivas med dig själv utan att lägga pengar på någon kurs.

Mitt förra blogginlägg blev en större succé än jag hade väntat mig, och spreds så mycket att till och med en del tidningar hörde av sig och ville skriva. Kul, tänkte jag. Den typen av tidningar brukar sällan skriva något kroppspositivt, så det kunde vara kul att se den typen av inslag där. Nu i efterhand inser jag att det var naivt – plötsligt hade jag lockat in trafik till en tidning som uppenbarligen vill använda min kroppsaktivism för att göra reklam för en viktnedgångskurs.

Jag pratar om en artikel i Allas som jag helst inte vill länka till. Det är alltså inget fel med artikeln, problemet uppstår när man har läst klart den. För om någon läser artikeln och faktiskt får en lite positiv känsla möts personen direkt av texten: Vill du må bättre och trivas med din kropp? följt av information om deras viktnedgångskurs som hjälper dig att gå ner i vikt – snabbt.

Jag tänkte först att det var ett misstag och att annonsen hade hamnat där av en slump – men den verkar faktiskt vara manuellt placerad där. Någon tyckte alltså att det var en bra idé att först berätta för läsarna varför de borde trivas med sig själva, för att direkt efter likställa välmående och hälsa med viktnedgång.

För det är inte så att jag har något problem med viktnedgångskurser – det finns de som vill eller behöver gå ner i vikt, och det är väl toppen om de kan få hjälp på ett bra sätt. Problemet är att de gör precis samma problem som Aftonbladet; de antar att man inte kan trivas med sig själv om man inte är smal. Att man inte kan må bra och vara lycklig förrän man går ner i vikt.

Men vet ni, det går faktiskt alldeles utmärkt att göra det. Därför tänker jag bjuda in er till en liten kurs för att trivas med sig själv och må bra – som inte har ett enda jävla dugg med vikten att göra:

Gilla dig själv – det räcker så
Många tror att kroppspositivsm handlar om att älska sig själv – och det är såklart fantastiskt om du gör det. Men vi lever inte direkt i ett samhälle som uppmuntrar oss till att älska oss själva som vi är, och därför är det inte konstigt om du inte känner dig superfab varje gång du kollar dig i spegeln. Visst, lagom kan vara tråkigt men ibland är det mindre kravlöst. Därför behöver du inte tycka att du är världens bästa direkt – kämpa istället för att minska kroppsnegativa och ångestframkallande tankar, så kommer du förmodligen tycka om dig själv mer snart.

Bada!
Alla gillar kanske inte att bada (helt obegripligt för mig) men jag tror helt seriöst att det är en bra metod för att trivas med sig själv. De flesta blir lyckliga av att bada och känner sig som barn igen – ofta leder det till att man slutar tänka på hur kroppen ser ut, trots att man egentligen går runt halvnaken. Men det går såklart lika bra att lyfta vikter, spela schack eller sticka – så länge du gör något som är helt för din egen skull och som du blir glad av (p.s jag badade i helgen, och kanske vill jag mest berätta det med den här punkten).

Var inte inne på Allas
Eller andra hemsidor som använder kroppspositivism som en ursäkt för att egentliga sälja viktnedgångskurser. Eller förresten, var inte inne på några sidor som får dig att må dåligt över dig själv.



Kroppspositivitet

5 skäl till att jag inte kommer skämmas över min mage i sommar

Som jag skrev här så är det näst intill omöjligt att undvika att läsa och höra om viktnedgång vid den här tiden på året. Det är långt ifrån förvånande att Aftonbladet börjar skriva om viktnedgång i lagom tid till beach 2017, och jag hade nästan kunnat slå vad om att det skulle komma någon artikel om hur du går ner en sinnessjuk mängd på kort tid. Det är sedan gammalt liksom. Men deras senaste artikel har nog slagit rekord i fatshaming.

Jag tror ni vet vilken jag menar eftersom det har varit mycket debatt kring den på sistone. Om ni råkar ha bott under en sten kan ni klicka här – nej, jag tänker inte lägga in en länk eftersom jag inte vill sprida den typen av propaganda. Artikeln handlar i alla fall om en tjej som har gått ner sex kilo på tio dagar. Och ja, bara det faktum att de skriver den typen av artiklar är hyfsat värdelöst – det är uppenbarligen inte hälsosamt att gå ner så mycket på så kort tid, och en stor del av viktnedgången kommer dessutom bestå av vätska och muskler.

Det värsta är dock underrubriken, som kanske slår rekord i fat shaming: “Kommer verkligen inte skämmas på stranden i sommar”. Som om hon hade behövt göra det innan. Det här handlar alltså om en tjej som redan från början var helt normalviktig och vältränad – men det hade varit precis lika skruvat om det var en icke-smal. För känslan av skam över sin kropp kan aldrig aldrig leda till något positivt.

Missförstå mig inte nu, det är inte tjejen det handlar om som jag klagar på – även om det är hon som har sagt citatet är det Aftonbladet som väljer att lyfta fram det. Förmodligen för att få oss icke-smala att tro att vi behöver skämmas, och därmed köpa Aftonbladet Plus för att få tillgång till den fantastiska metoden. Men, som det står i mitt fina och högst professionella montage ovan, så tänker jag inte skämmas på stranden. Därför att:

  1. Jag hänger inte på stranden för att visa upp mig själv, utan för att ha det gött och sola och bada.
  2. Även om jag hade varit där för att visa upp mig hade jag inte behövt skämmas, jag är sjukt nice trots lite bilringar och daller här och där.
  3. Oavsett hur min mage ser ut så är den asbra, till exempel på att äta glass i solen.
  4. Även om min mage är långt ifrån platt så klarar den att hålla uppe sjukt mycket tyngre vikter än vad de flesta på stranden kan.
  5. När jag gör bomben skvätter det mer än när smalisar gör det. Det betyder att jag kan blöta ner folk som tycker att jag behöver skämmas för att jag inte har en platt mage.

Ja, och såklart för att folk som antyder att man behöver skämmas över en mage är värdelösa människor som man inte borde lyssna på.