Tagg

hälsa

Mot tyngre lyft

Vem är hälsosam?

Det är svårt att skriva om hälsa i tidningen och här på webben, för “hälsa” är ett så luddigt begrepp. Jo, man skulle kunna definiera det som att må bra. Men det vi ser i media – i såväl tidningar, webb, eller tv – i hälsosammanhang är oftast inte det. För vilka är det som representerar hälsan?

1. Fitnesstjejerna

De tar mycket plats på framför allt sociala medier med sina tvättbrädor och deffade muskler. Vid första anblick ser de vältränade och friska ut, men ofta är det inte särskilt hälsosamt under ytan. För bakom den stenhårda ytan ligger ofta tuffa dietperioder som kan liknas vid svält. Många ligger på en fettprocent som inte är naturlig för kvinnor, vilket kan påverka hormoner och ställa till det ganska rejält i kroppen. Det är faktiskt ganska vanligt att de som tävlar i fitness blir av med sin menstruation under hårda tävlingsperioder, och det är definitivt inte hälsosamt.

2. Styrkelyftarna

Vi kanske inte syns så mycket i tidningarna (om det inte är jag som skriver) eller i tv, men sociala medier svämmar över av tuffa brudar som lyfta tungt. Eftersom jag själv håller på med det tycker jag ju uppenbarligen att det finns mycket positivt med det – bland annat tycker jag att den här sporten präglas av en sund kroppsuppfattning och en hälsosam inställning till kost och träning. Samtidigt tränar jag styrketräning åtta gånger i veckan, och det är definitivt inget vettig träningsmängd. Det är dock det som krävs för att nå upp till tunga vikter, och jag älskar det. Men om jag ska vara ärlig så vet jag ingen styrkelyftare som inte har några skador eller krämpor, för kroppen är förmodligen inte gjord för den här volymerna.

3. Crossfitarna (vi måste hitta ett bättre ord för dem)

Här kan jag tycka att vi kommer närmare hälsa. Crossfitarna har ofta muskler och är vältränade, ligger inte på en extremt låg fettprocent och äter mycket av bra råvaror. Här ligger problemet snarare i själva träningen. För man kan inte förneka att det finns en skaderisk i att lyfta tungt i ett snabbt tempo när man redan har sprungit några kilometer. De allra bästa tränar flera gånger om dagen, och många blir övertränade. Ett stort problem här är att det är svårt att inte jämföra sig med varandra – i de flesta boxarna skriver man nämligen ofta upp resultaten från dagens pass på en tavla eller på en hemsida. För många är det motiverande, men många tar ut sig för mycket.

De här mer extrema typerna har fått mer utrymme under de sista åren, för det är de mest extrema som sticker ut och som får följare på sociala medier. Och jag menar inte att det är något fel på någon av de här typerna – jag är ju själv nummer två, och jag vet att vi alla som känner igen oss i beskrivningarna ovan gör det för att vi av någon anledning älskar det.

Problemen uppstår när de här typerna blir definitionen av hälsa. För det betyder att helt vanliga tjejer försöker se ut som Bikini Fitness-atleter, även om de inte ska tävla. Att någon som bara vill få starka benmuskler tror att hon måste böja minst 150 kilo för att räknas, och att vi tror att den som tränar hårdast, oftast och mår mest illa efteråt har lyckats bäst. När det egentligen förmodligen är hon som oftast äter nyttigt, tränar styrka några gånger i veckan, går på gruppträningspass lite då och då och mår bra i allmänhet som är mest hälsosam.



Mot tyngre lyft

Vem kan du lita på i träningsvärlden?

Träningsvärlden är full av människor som påstår sig veta allt – många av de här personerna är kompetenta och duktiga, men många är tyvärr hycklare. Därför kan det vara svårt att veta vem man ska lyssna på. Är det den personliga tränaren på gymmet som kanske bara har gått en fem dagar lång distansutbildning? Eller är det forskaren som har studerat träning och kost i tio år och har all teoretisk kunskap i världen, men aldrig har lyft en vikt? Eller mig, som egentligen inte har några större bevis på min kunskap än att jag lyfter tungt och visserligen faktiskt är licensierad personlig tränare men aldrig har jobbat inom det? Det är inte lätt att veta, men jag har listat några riktlinjer som du kan använda dig av när du vill veta om en person är trovärdig – vare sig det handlar om en personlig tränare, bloggare eller någon jobbig typ på en fest som vill ge dig träningsråd.

Har personen källor?
Jag menar inte att alla bör vara forskare och ha full koll på alla studier, men man bör ha ett visst teoretiskt underlag för det man säger. Annars är risken stor att det handlar om så kallad bro-science, och det vill vi inte ha att göra med. Nu skjuter jag i och för sig mig själv i foten, för ibland påstår jag saker som jag tycker är självklara och därför ger jag ingen källa bakom påståendet. Men om du frågar om det kan jag förmodligen länka till någon studie som bekräftar det jag säger.

Är personen ödmjuk?
Som sagt bör den du lyssnar på ha hyfsad koll på forskningsläget. Och har man det så vet man att inget är hugget i sten. Det kan komma en studie som motbevisar allt du har trott på innan, och då måste du ta in det. Därför kan man aldrig vara helt stensäker på sin sak, man måste vara ödmjuk och öppen för att man inte vet allt. Och det vet de flesta som har följt forskningen en längre stund.

Har personen någon erfarenhet?
Dels kan det vara teoretisk erfarenhet i form av att ha läst många studier eller kanske till och med forskat själv. Det kan också vara praktisk erfarenhet – har personen i fråga arbetat med träning länge, hjälpt många att komma i form tidigare eller något annat konkret bevis på att hen faktiskt har mer kunskap än dig inom området? Det jag menar är att du inte bör lyssna på snubben som har tränat i ett halvår och nu tror att han är ett proffs för att han bar börjat få muskler. Oavsett om han har läst en fem dagar lång PT-utbildning eller inte.

Observera att utseendet inte är ett bevis på kompetens. Den där vältränade personliga tränaren kanske har världens bästa anlag för träning eller till och med använder sig av otillåtna medel. Det betyder inte att hen nödvändigtvis är bra på att ge andra råd och hjälpa dem att komma i form. På samma sätt kan en person veta allt om träning och kost, men inte själv ha tid eller motivation för att vara i toppform. Det kan också finnas bakomliggande sjukdomar som påverkar det. Så mitt råd är att kolla på mer än bara ytan innan du bestämmer dig för att följa någons råd.

Innan någon påpekar det så är jag säker på att det finns duktiga människor som inte uppfyller dessa krav, men som du ändå kan lyssna på. Gör det då. 

 



Mot tyngre lyft

Att hitta hem i träningsvärlden

Ibland hör jag folk som säger att de hatar att träna. Jag tror inte på dem. Eller jo, det finns säkert några som verkligen inte kan hitta den rätta träningsformen, men de flesta som säger så har nog bara inte “hittat hem” i träningsvärlden.

Och det är inte konstigt med tanke på hur många olika typer av träning som finns. Hur ska du veta om det är byggning, surfning, styrkelyft, dans, promenader, friidrott eller klättring som passar dig bäst? Hur ska du veta vilken träningsform som får dig att älska att röra på dig, och som gör att träning inte blir ett krav utan en passion?

För min del har den vägen dit definitivt inte varit rak. Under den krokiga vägen har jag tävlat i dans, jag har tvingat mig själv att stå på en crosstrainer en timma varje dag för att förbränna så många kalorier som möjligt, jag har kört den klassiska bro-spliten på gymmet, tagit mina första stapplande steg in på crossfit-boxen, satsat på att tävla i tyngdlyftning och tillslut hittat hem i styrkelyft.

Och det är jag tacksam för varje dag. Om jag hade stått kvar där på crosstrainern varje dag hade jag definitivt bränt ut mig och blivit deprimerad. Förmodligen hade jag slutat träna för länge sedan, och jag hade varit en av alla som hatar träning.

Så, vad är det jag vill ha sagt? Att du inte ska hänga upp dig på vad som känns mest optimalt för dina mål, utan att våga testa nya träningsformer och satsa på det du tycker är kul. Att inte ha som nyårslöfte att springa fem kilometer tre gånger i veckan om du tycker att det är astråkigt, för då kommer livet suga. Att inte gå till gymmet varje dag om du hatar varje set du gör. Att inte boka in dig på massa gruppträningspass om du har ångest varje gång du ska dit. För då har du helt enkelt inte hittat rätt.

På tal om att hitta rätt. En t-shirt med texten “RIOTS NOT DIETS” kändes väldigt rätt igår när jag böjde 120 kilo.



Mot tyngre lyft

Optinojan som skapar klyftor

”Optinoja” är inget nytt begrepp, det är ett ord som länge har florerat på framför allt träningsforum. Det beskriver strävan efter den optimala träningen, kosten och livsstilen. Vissa personer ser en tjusning i att leva så optimalt som möjligt, och det är inget fel med det. Problemet är när optinojan når den stora allmänheten, och vi börja se det som ett krav istället för ett särintresse. Den punkten tycker jag att vi har kommit till nu.

Jag har själv en ganska tydlig bild av hur en ”optimal” livsstil ser ut. Kosten bör vara balanserad med mycket grönt och inget, eller lite, raffinerat socker och annan skitmat. Träningen bör bestå av en blandning av tunga lyft, högintensiva intervaller, lågintensiv uthållighetsträning och vardagsmotion. Ändå är det inte så mitt liv ser ut. Jag har plockat ut de delarna som jag trivs med – min kost är hyfsat balanserad, även om jag äter chips och godis två gånger i veckan. Jag lyfter tungt ofta, tränar högintensiva intervaller några gånger i veckan och försöka få så mycket vardagsmotion som jag kan.

Den lågintensiva uthållighetsträningen är jag dock sämre på, men det är ett medvetet val. För det första tycker jag att det är  fruktansvärt tråkigt att springa i mer än en halvtimma. Och om jag står jag där på crosstrainern i en timma kan jag  inte låta bli att tänka på hur många kalorier jag förbränner, vilket skapar en besatthet vid vad jag äter och hur jag tränar. Så även om den lågintensiva uthållighetsträningen kanske hade varit gynnsam för min fysiska hälsa, så får det en negativ effekt på den psykiska hälsan, och det är inte värt det.

Och det är precis det du får göra – du får välja och vraka mellan de olika delarna, och behöver inte ta hela paketet på en gång. När vi tror att vi måste det får vi problem, och klyftan mellan de hälsosamma och de ohälsosamma blir större. Då känns plötsligt steget till gymmet större än det är, eftersom du tror att du måste ändra hela din livsstil på samma gång. På samma sätt finns risken att du inte tror att det är någon idé att äta hälsosamt eftersom du varken har tid eller lust att ta dig till gymmet.

Men vet ni? Du kan gå och gymma och köpa med dig en chipspåse på väg hem om du vill. Det är ändå bättre än om du hade suttit i soffan hela kvällen och ätit chips. Och om du tycker att det är fruktansvärt tråkigt att gå till gymmet så behöver du inte det. Då räcker det att du äter hälsosamt och försöker få lite vardagsmotion. Det kanske inte är det optimala för att få perfekta resultat – men det är definitivt bättre än inget.

Problemet med den rådande optinojan är att vi krånglar till det alldeles för mycket, vilket gör att vi tror att träning och hälsa är till för en exklusiv klick av människor som orkar med hela paketet. Men att vara hälsosam ska vara enkelt, och det ska framför allt inte leda till ångest eller känslor av krav.



Mot tyngre lyft

Att träna med en kronisk sjukdom

Det är många som undrar hur jag klarar av att träna såhär mycket. Och ja, jag är själv förvånad. Det trodde inte jag heller när jag fick veta att jag hade en kronisk sjukdom och skulle behöva ta medicin hela livet för att ens överleva.

För fem år sedan opererade jag nämligen bort en hjärntumör. Den var godartad, men för att ta bort den var man tvungen att ta bort min hypofys. Hypofysen producerar bland annat tillväxthormon, östrogen, testosteron och sköldkörtel, och jag har alltså ingen som helst produktion av det utan måste ersätta allt med mediciner.

Det är också därför jag tar kortison. Friska människor har kortisol naturligt i kroppen som utsöndras under stress och träning till exempel, men jag har inte det. De flesta känner nog till kortisons hemska biverkningar, och ja, på grund av kortisonet kommer jag antagligen aldrig bli smal och jag kommer nog ha oförklarlig värk i delar av kroppen under resten av mitt liv. Samtidigt har kortisonet räddat míg, utan det skulle jag bokstavligt talat dö inom två dagar.

I princip alla som får den här sjukdomen drabbas av kronisk trötthet. Ja, teoretiskt sätt borde det vara enkelt att ersätta alla hormoner med medicin men så funkar det inte rent praktiskt. I verkligheten skiftar hormonerna från dag till dag, medan jag tar samma dos varje dag. Vissa dagar funkar det bra, andra dagar blir det helt fel balans och jag blir totalt utslagen, men alla dagar är jag tröttare än de som är friska.

Så, hur kommer det sig att jag kan träna så mycket även om jag är så trött? Jag har anpassat träningen och lärt mig vad som fungerar för mig. Många reagerar på att jag tränar så ofta, men det är för att jag blir för trött om jag tränar i mer än en timma. Därför tränar jag två korta pass om dagen istället. Om jag tränar länge eller tävlar måste jag ta extra kortison, annars blir det för mycket stress för min kropp.

Observera att det inte är meningen att det här ska vara något “alla kan om de bara kämpar”-inlägg. För jag har trots allt det här haft tur. Jag behöver bara sova en gång om dagen, medan många andra med den här sjukdomen måste sova fem gånger om dagen. Och medan jag klarar av att jobba heltid så är många förtidspensionerade på grund av den här sjukdomen. Det jag vill säga är väl att alla har olika förutsättningar – om en person inte tränar betyder det inte att hen automatiskt är lat och om någon är tjock betyder det inte nödvändigtvis att hen är ohälsosam. De flesta gör nog det de kan.



Mot tyngre lyft

För tjock för att blogga?

Det har varit mycket tjat om vikt på sistone efter hela grejen med Katrin Zytomierska (som jag själv inte har sett eftersom jag är rädd att jag kommer bli för arg och ledsen) men jag lovar att jag inte ska skriva mer om vikt i den här bloggen efter det här inlägget, det är trots allt ett väldigt tråkigt ämne. Men igår stötte jag på en studie som var väldigt intressant men samtidigt otroligt nedslående.

Forskarna ville ta reda på hur en hälsobloggares trovärdighet påverkas av hens vikt. Deltagarna i studien fick läsa en blogg som bestod av tio nyttiga recept och en liten bild på den som hade skrivit bloggen. Bloggarna var exakt likadana, förutom att hälften av läsarna fick se en bild av en smal kvinna medan hälften fick se en överviktig kvinna. Resultatet var tydligt, den smala bloggaren hade betydligt högre trovärdighet. Läsarna var tvärtom skeptiska mot den överviktiga bloggaren och trodde inte på att de recepten var så nyttiga som det påstods.

Det måste betyda att ni som läser det här inte litar på mig lika mycket som ni hade gjort om jag hade varit smal. Det spelar alltså ingen roll hur stark jag är, hur mycket kunskap jag har inom det här ämnet eller vilka bakomliggande sjukdomar som kan tänkas påverka vikten – mina lår är inte pinnsmala på bilden här under så då räknas det inte. Det känns inte riktigt rätt. Vi måste förstå en gång för alla att smal inte alltid är detsamma som hälsosam – och definitivt inte samma sak som att vara kunnig. Okej?

Foto-2015-09-29-13-24-05