Tagg

styrkelyft

Träning

Min nya tatuering är en kärleksförklaring till tunga vikter

presssss

Igår försvann min tatueringsoskuld. Nu pryder en liten skivstång min handled, och jag kunde inte vara mer nöjd. På bilden ser den lite sned ut, men det är för att jag vrider min hand i någon märklig vinkel för egentligen är den jättefin. Men den är också så mycket mer än bara fin. Min tatuering är en kärleksförklaring till de tunga vikterna, som betyder mer för mig än de flesta förmodligen förstår. För de tunga vikterna kanske inte räddade mitt liv – men de räddade definitivt min livsglädje.

Allt började när jag opererade bort min hjärntumör och drabbades av hypofysinsufficiens – en sjukdom som gör i princip alla drabbade överviktiga eftersom man blir beroende av kortison för resten av livet, får en drastiskt sänkt ämnesomsättning och dessutom en ökad hunger. Allt på en och samma gång. För mig som var 17 år och alltid hade varit underviktig var det svårt att acceptera, som ni kanske förstår.

Det ledde till att jag åt max 700 kalorier och stod på crosstrainern en timme varje dag, ofta med en klump i halsen eftersom jag hatade det men var säker på att jag skulle behöva göra det resten av mitt liv. För att gå upp i vikt var ju oacceptabelt. Så testade jag att lyfta lite kettlebells på ett gruppträningspass, och självklart var jag bara där för att jag hade hört att det skulle bränna mycket kalorier.

Det var något med det passet som fick mig att inse vad träning kan vara. Något kul, som inte gör att man kollar på klockan varannan minut och hoppas att det ska ta slut och något som man inte har ångest över när man går och lägger sig. Därefter gick det rätt fort – jag lämnade crosstrainern och gick över till tyngre vikter på crossfitboxen och så småningom ännu tyngre atletklubben.

Sedan dess har de tunga vikterna hjälpt mig att gilla mig själv. Alla tunga vikter jag har lyft har fått mig att förstå att jag inte behöver vara smal – det räcker bra med att jag är stark, mår bra och är lycklig.

De tunga vikterna har hjälpt mig att gå ifrån normen. De har fått mig att sluta bry mig om vad som är manligt eller kvinnligt och hur jag borde se ut.

De tunga vikterna har fått mig att inse hur grym min kropp är som klarar att lyfta så tunga vikter. Oavsett hur många extrakilon som finns där.

De tunga vikterna har gett mig ett grymt självförtroende – ett självförtroende som ingen viktnedgång i världen kan överträffa.

De tunga vikterna har hjälpt mig att värdesätta mig själv på ett sätt som varken är relaterat till utseende eller vikt.

Och därför är jag rätt nöjd med min tatuering.

 



Mot tyngre lyft

Måste du alltid träna med bra teknik?

När vi pratar knäböj, bänkpress, marklyft och militärpress framhävs ofta hur viktigt det är att du använder en korrekt teknik. Vi nämner ofta att du bör uppsöka en personlig tränare eller instruktör som hjälper dig att lära dig övningarna rätt – och det brukar även jag göra, eftersom jag inte vill att ni som läser mina inlägg ska skada sig. Jag tycker dock att det finns en tendens till en slags överdramatisering av de viktiga basövningarna – något som jag tror kan leda till att nybörjare inte ens våga testa dem och därför stannar kvar i styrketräningsmaskinerna. Och det vill vi ju inte.

För vad tror ni händer när en nybörjare kommer till gymmet för första gången och vill lära sig basövningarna, bara för att få veta att hen måste stå och traggla med en träpinne i några måander innan hen ens får närma sig skivstången? Jag tror att det finns en överhängande risk att den här personen inte kommer tillbaka till gymmet så många gånger, eftersom det helt enkelt är för tråkigt. Dessutom kommer inte direkt den där pinnen ge några fysiska resultat, vilket förmodligen inte känns särskilt motiverande för en nybörjare som förväntar sig snabba resultat.

Men visst, jag förstår såklart grejen med att en nybörjare ska få börja med en skivstång – dels för att lära sig tekniken utan tunga vikter och dels för att öva upp rörligheten för att till exempel kunna komma ner i en djup böj. Men jag tror inte att några månaders rörlighetsträning, stretching och foam rolling kommer ge personen en rättvis bild av vad träning är – något fantastiskt, roligt och utvecklande. Att låta personen böja med en skivstång direkt kan möjligtvis öka skaderisken med någon procent, men om det också ökar chansen för att personen tycker att träning är roligt och vill fortsätta komma tillbaka till det gymmet kan det kanske vara värt det.

Och så får vi inte heller glömma att alla inte har råd med en personlig tränare, tillgång till en vän som har den rätta tekniken eller en atletklubb i närheten. Dessutom har jag så många gånger sett personliga tränare lära ut en felaktig teknik, så man ska inte anta att någon kan lära ut basövningarna korrekt bara för att hen har gått en PT-utbildning. Därför tycker jag inte vi ska skrämma upp nybörjare genom att påstå att knäböj och marklyft är omöjligt att lära sig utan en instruktör. För i ärlighetens namn är varken knäböj, marklyft, bänkpress eller militärpress särskilt krångliga övningar, till skillnad från de olympiska lyften till exempel. Du kan alltså komma långt och lära dig rätt teknik genom att kolla på instruktionsvideos på internet och filma dig själv när du gör övningarna, för att se om du utför dem ungefär likadant.

Inte ens jag använder helt korrekt teknik, även om jag vet precis hur man ska utför övningarna rätt – av den enkla anledningen att det är så jäkla tråkigt. Min träning går ofta ut på att jag gör tre till fem set med nästintill perfekt teknik av en viss övning, därefter bygger jag upp till ett tungt set där jag tillåter mig själv att tumma på tekniken. Jag får alltså buttwinka i knäböjen och krumma lite med ryggen i marklyften. Om det ökar skaderisken med någon procent så får det faktiskt vara värt det, eftersom det gör att jag älskar träning och gärna går till gymmet näst intill varje dag. Det finns också en poäng att inte alltid lyfta med perfekt teknik om man planerar att tävla, eftersom det sällan finns tillfällen på varken strongman- eller styrkelyfttävlingar då man lyfter med spikrak rygg.

Det jag försöker säga är inte att det är fritt fram för dålig teknik, självklart ska du lära dig en så bra teknik som möjligt. Men träning ska vara för alla, och därför bör vi som är inne i träningsvärlden sluta skrämma upp nybörjare genom att överdramatisera och överdriva faran med de grundläggande basövningarna. Dessutom är det viktigt att träning är kul för att det ska bli en hållbar vana – och inte någon militant övning som bara de som har råd med PT kan genomföra. För min gissning är att folkhälsan hade varit bättre om fler vågade träna, och inte var rädd för varken gymmet eller övningarna man utför där.

Ett lätt set med 60 kg med bra teknik och ett tungt set med 120 kg med dålig teknik. Det sista setet är kanske lite väl grisigt, och absolut inget nybörjare bör försöka sig på. Dock kan jag lova att det är så de flesta lyfter på tävlingar, så det kanske inte är en dum idé att förbereda sig även inför sådana lyft.



Mot tyngre lyft

Därför får alla se mina lår dallra

imageIdag på gymmet på Lanzarote hörde jag att en tjej berättade för sin vän att hon inte orkade träna klart passet, hon var så varm i sina långa tights. Ja, det förstår jag – att ha på sig långa tights i 30 grader värme låter ju vansinnigt. Hennes vän frågade varför hon inte hade på sig shorts istället, och fick då svaret att hon inte kunde ha det eftersom hennes lår då dallrade för mycket. Det här fick mig först att bli ledsen – att inte ens kunna fullfölja sitt träningspass för att man inte vågar visa sina lår är ju fruktansvärt. Det gav mig också en insikt om hur jävla lite jag bryr mig om att jag går och dallrar runt med mina lår framför allas ögon.

För precis som många andra har jag hela sommaren tränat och struttat runt på stan och på krogarna med korta shorts, av anledningen att det är väldigt skönt att slippa de långa, svettiga byxorna – och så är det ju snyggt också. Och det handlar inte om att jag är omedveten om mina dallrande lår – det finns faktiskt lite extra daller efter en rätt stor viktminskning där huden inte riktigt hann med. Ändå har jag inte haft en tanke på att ta på mig långa byxor. Det tycker jag själv är rätt anmärkningsvärt, vilket i sig såklart är sorgligt – alla borde uppskatta sina lår (och alla andra kroppsdelar) oavsett hur de ser ut. Men det är dessvärre inte de signaler vårt kroppsfixerade samhälle skickar ut. För enligt de rådande normerna kan det visserligen vara snyggt med stora lår, så länge de sitter på typ Beyoncé och är helt gropfria utan något antydan till daller. Såhär obesvärad och cool är dock jag inte när det gäller alla kroppsdelar – jag har definitivt inte lyckats undkomma smalhetsfixeringen, och är också då och då obekväm med att jag är så långt ifrån normen. Men just låren får jag fasen säga är helt oproblematiska.

Så, varför är det så? Jag tror faktiskt att jag har träningen att tacka för det. För det första tror jag det kan påverka att jag filmar många av mina lyft under passen. Det gör att jag har sett det där dallret så många gånger, jag vet vilka gropar som finns och hur det rör sig när jag går. För jag tror att en stor del av osäkerheten över kroppen och eventuella gropar eller daller beror på en oro över vad andra ser, vad som sticker ut och hur folk tänker. Själv behöver jag inte undra – jag har full koll på hur det ser ut när jag går runt med superkorta shorts, och därmed har jag vant mig vid det. Jag tror också träningen har förändrat min inställning till kroppen, eftersom jag genom den har upptäckt andra saker att uppskatta min kropp för. Jag inser att mina lår inte bara finns där för utseendets skull eller för att vara släta och gropfria – de är där för att ta mig upp från böjpositionen med en tung vikt på nacken och för att lyfta 120 kilo från marken.

Målet är såklart att kunna känna såhär för hela kroppen. Att det inte ska spela någon roll att jag har bilringar på magen, för den hjälper mig hålla överkroppen rak i alla övningarna på gymmet. Eller att det inte gör något att överarmarna ser breda ut på den bilden, för de kan pressa riktigt tunga vikter över huvudet. Jag är inte riktigt där än, men jag hoppas att jag kommer hamna där någon gång – kanske när jag filmar mig själv ännu mer, när jag lyfter ännu tyngre vikter eller när jag ser andra personer visa upp sina kroppar med stolthet, trots att den inte är perfekt enligt samhällets idiotiska normer. Det tycker jag är ett mycket bättre mål än att förändra på kroppen.

Jag önskar att jag hade berättat det här för tjejen på gymmet, men eftersom jag är feg gjorde jag såklart inte det. Däremot hoppas jag att någon med liknande funderingar ska läsa detta, kliva ur tightsen och ta på sig ett par riktigt korta men sköna shorts. Vad har ni för tips för att gilla sin kropp mer, utan att behöva förändra den? Livsstilsförändringar kan såklart ofta vara hälsosamt och bra, men det pratas det tillräckligt om det så här vill jag inte se några tips på hur man ska äta eller träna tack.



Mot tyngre lyft

Träningsidentitetskris

Jag har kommit in i någon slags identitetskris vad gäller träningen. Jag älskar att lyfta tungt och att ha en tävling att träna för – men jag vet inte i vad just nu. Jag tycker egentligen att styrkelyft fortfarande är kul och älskar att träna knäböj och marklyft, problemet är att jag avskyr att träna bänkpress.

Så jag började fundera på strongman. Jag gillar ju farmers walk och att dra tunga slädar efter mig. Där finns det dock två problem: inget gym i närheten av mig har den utrustningen som krävs för att träna, och dessutom är jag alldeles för kort för att tävla i det.

Crossfit då? Så tänkte jag i ungefär fem sekunder tills jag kom på att det är alldeles för jobbigt och att jag är för lat för det. Men tyngdlyftning borde väl funka, tänkte jag slutligen. Så jag gick till gymmet på lunchen och skulle testa lite ryck och stöt. Det var bra, för då insåg jag att jag aldrig kommer bli någon tyngdlyftare. På filmen ser ni alltså 20 ynka kilon. Det är inte helt okej…

Så nu får jag väl helt enkelt ta och fundera lite. Fundera på om jag kan träna utan att ha en tävling att se fram emot, eller om jag det finns något sätt att göra bänkpressträningen roligare.



Mot tyngre lyft

Autoreglerad träning

MarklyftDå är det dags att prova på ett nytt upplägg; autoreglerad träning. Som jag skrev i det förra inlägget var jag tvungen att hitta ett nytt program att följa efter mitt lilla uppehåll, och jag kom fram till att jag inte skulle klara ett stenhårt träningsschema där jag måste tvinga mig att göra ett visst antal repetitioner med en särskild vikt ett bestämt antal gånger i veckan. Det klarar jag när jag har ett tydligt mål, men nu när det dröjer så långt innan jag får tävla har jag inte motivation till det.

Det är där autoreglerad träning kommer in i leken. Det innebär att vikten på stången avgörs av min dagsform. Till exempel var planen med dagens marklyft att bygga upp till en tung trea med god teknik. Idag stannade jag på 90 kilo, eftersom jag började känna en antydning av rundning av ländryggen vid den sista repetitionen. Därefter skulle jag ta bort 20 kilo från dagens tyngsta vikt och fortsätta göra treor tills jag kände att tekniken började bli dålig även där. Idag blev det fem set, nästa vecka kan det bli tio och veckan därefter två.

Det här är ett väldigt roligt sätt att träna på, även om jag inte tror att det är optimalt. Planen är att jag ska göra detta under några månader medan det känns kul, för att sedan hoppa på ett riktigt program när jag känner att jag har motivationen för det. Såhär kan jag ju inte leka runt hela tiden, men just nu känns det helt rätt.



Mot tyngre lyft

Mindre krav är det nya svarta – inte muskler

Foto 2016-03-04 10 47 26

Med tyngre-tishan på för att visa att jag inte är ute efter bråk – jag tycker helt enkelt att ämnet är viktigt.

 

Det här inlägget är svar på en krönika från Tyngre som handlar om att muskler är det nya svarta. Jag tycker såklart att det är positivt att fler kvinnor vågar bygga muskler och bli starka, men jag menar att nya ideal är det sista vi behöver. Vi behöver istället göra det vi vill och mår bra av, och inte anpassa oss efter det som just nu anses vara idealkvinnan – oavsett om hon är pinnsmal som en modell eller muskulös som en fitnessatlet.

Den här artikeln från Tyngre delas ganska frekvent på sociala medier just nu. Och min spontana reaktion är att jag gillar den – artikeln hyllar nämligen kvinnor som mig, som lyfter tungt även om det går emot den kvinnliga normen. Den handlar också om hur kvinnor vågar ta för sig på gymmen och lyfta tungt, och det är ju fantastiskt. Så långt är allt bra, och något som jag själv hade kunnat skriva här.

Men den här artikeln lämnar mig ändå med en dålig eftersmak i slutändan. För i grund och botten är det här inte en artikel som uppmanar oss kvinnor till att göra det vi känner för, att vi ska stå emot ideal och bryta normer som det först kan verka. Den här artikeln befäster istället nya ideal som vi kvinnor ska förhålla sig till, även om jag förstår att det inte är skribentens uppsåt. Vi kan som exempel ta meningen: ”Jag applåderar er alla, för att ni långsamt vrider det ibland sjuka samhällsidealet mot något sunt. För det är väl klart att tjejer ska ha muskler, vara starka och få vara stolta över det?!”. Det är ordet ”ska” som jag tycker är problematisk i den meningen, eftersom vi härmed beläggs med ännu fler krav som vi ska uppnå för att bli idealkvinnan.

För mig är det enkelt att passa in i det här idealet – jag älskar att lyfta tungt och vara stark. Men samtidigt vet jag att alla inte gör det, och det behöver inte betyda att det är ”ohälsosamt”. För tänk om man hellre springer som motionsform? Kanske föredrar man att gå på Bodypump och Zumba för att hålla sig i form? Eller så trivs man med att träna lite lätt styrketräning någon gång i veckan, bara för hälsans skull och inte i syfte att bygga stora muskler och bli stark? Och de som har en sjukdom eller något annat handikapp som gör omöjligt att träna tungt? Känns det sunt och bra att de här personerna exkluderas från våra ”hälsosamma” ideal? Nej, vi har nog med krav på hur vi ska bete oss och se ut och vi behöver inte ännu ett.

Men självklart håller jag med om att det är positivt att vi tar avstånd ifrån idealen som kräver att kvinnor behöver svälta sig för att passa in. Men är det verkligen säkert att det starka och muskulösa idealet alltid är så hälsosamt? Kan inte ångesten över ett missat träningspass vara lika ohälsosam som ångesten över att man har ätit en kaka för mycket? Och så får vi inte glömma att muskler inte alltid innebär en hälsosam syn på maten – många av de muskulösa och starka kvinnorna vi ser på sociala medier följer en strikt diet för att deras väldefinierade muskler inte ska skymmas av en normal fettprocent.

Nu kanske ni tycker att jag är lite väl hård mot Sebastian Avindell som har skrivit artikeln, men det är egentligen inte riktat mot honom. Det är bara ett exempel på många artiklar med samma tema (som ”konstigt nog” ofta är skrivna av män), där syftet är att framhålla det hälsosamma idealet och främja en positiv kroppssyn men där effekten snarare blir motsatt. Det jag vänder mig mot är hela ”muskler är det nya svarta” och ”strong is the new skinny”-tänket, där kvinnor aldrig får vara precis som de vill utan alltid måste upprätthålla ett ideal.



Mot tyngre lyft

Hur ska du böja?

Knäböj är en fantastisk övning som inte bara tränar benen, utan hela kroppen. Men det finns många olika sätt att genomföra en knäböj på: med benen brett, med fullt djup, med brett grepp, med stången långt ner och mycket mer, så hur ska du göra? Det finns många frågor, och ännu fler som tror sig veta de rätta svaren. Svaret är dock inte självklart, utan beror på många faktorer – hur din kropp ser ut, vilka muskler du är starkast i, om du har några skador, vilka mål du har och mycket mer. Du måste helt enkelt prova dig fram för att hitta den varianten du trivs bäst med.

Jag tänkte demonstrera tre av de vanligaste knäböjsstilarna. Det kan vara en bra idé att testa alla för att hitta den varianten du trivs bäst med. Jag måste redan nu påpeka att jag är medveten om att tekniken inte är helt perfekt i videorna, men jag tyckte att det kändes tråkigt att lägga upp videos med klockren teknik där jag använder bebisvikter. Nu när jag har 100 kg kan ni åtminstone se hur det ser ut på riktigt, och ni kommer förstå att stilarna som teoretiskt sett bör vara enklare inte alltid är det.

OL-böj
Den här typen av knäböj görs med fullt djup och en smalare fotställning. Stången ligger långt uppe, nästan vid nacken, vilket gör att det blir enklare att hålla överkroppen upprätt. Här är det framför allt framsida lår som arbetar, och den passar därför bra för dig som vill bygga benmuskler. Däremot är det oftast inte den varianten man kan lyfta mest vikt med, då är de kommande knäböjsstilarna oftast mer passande. Namnet OL-böj kommer från “olympisk lyftning”, av den enkla anledningen att tyngdlyftare traditionellt tränar den här varianten av knäböj.

http://https://youtu.be/UV9h8C0edkg

Hybridböj
En knäböjsstil som är lite mittemellan OL-böjen och SL-böjen, som ni kommer läsa om snart. Här flyttar du ner stången lite så att den ligger bekvämt på ovansidan av ryggen, och därmed lutar du också fram överkroppen lite mer. Du har fötterna lite bredare isär, vilket gör att det blir svårt att gå lika djupt som i OL-böjen men du kan ändå komma ner en bra bit. I den här typen av knäböj kommer du involvera baksida lår mer, och samtidigt kommer du förmodligen kunna använda en tyngre vikt eftersom du förkortar lyftvägen och involverar baksida lår i högre grad.

http://https://www.youtube.com/watch?v=is_59jmdlfA

SL-böj
Man kan säga att den här varianten är motsatsen till OL-böjen. Här ligger stången långt ner på ryggen och fötterna är brett isär. Den här stilen kallas för SL-böj eftersom den oftare används på styrkelyftstävlingar, där målet är att böja så tung vikt som möjligt. Det blir i princip omöjligt att gå lika djupt som i OL-böjen när du står såhär brett så därför brukar man nöja sig med att gå ner till parallellt (vilket är minimumkraven för att bli godkänt i styrkelyft). Du är betydligt mer framåtlutad och det kommer mer kännas som att du skjuter bak rumpan än att du böjer på benen, vilket gör att du förmodligen kan lyfta tyngre vikter. Förmodligen säger jag, eftersom jag själv inte är särskilt på den här typen av knäböj.

http://https://www.youtube.com/watch?v=-udgAzMa1tI

Vilken stil ska du använda?
Som jag nämnde ovan så är det svårt att säga spontant, istället bör du testa dem och se vad som passar dig bäst. De flesta anammar dock inte någon av stilarna fullt ut, utan tar det bästa från de olika varianterna – du kan till exempel stå smalt med stången långt ner på ryggen, eller böja till parallellt med stången högt. Personligen trivs jag bra med hybridvarianten, och det är nog den som passar de flesta. Nu har jag bara två avslutande saker att säga, och det är att 1. du kan skippa tanken om att “tårna inte ska över knät”, det är en felaktig myt som tyvärr många tror på och 2. du bör i alla fall böja till parallellt och inte grundare, om du inte har extremt dålig rörlighet eller några skador som begränsar dig.



Mot tyngre lyft

Nöter på

Det är ganska dåligt med träningsuppdateringar på bloggen just nu, men det har en ganska enkel anledning. Träning är helt enkelt inte så rolig. Missförstå mig inte, jag älskar min träning och tycker att det är kul – men den är inte så spännande att kolla på.

Jag är just nu inne i uppbyggnadsfasen, som innebär att jag bygger upp styrkan och tekniken från grunden för att kunna lyfta tyngre på tävlingarna. Under den här perioden är volymen  hög, repetitionerna lite fler men intensiteten längre. Här är det meningen att kroppen ska vara lite “nedtränad” efter all träning. När tävlingen sedan närmar sig sänker man volymen samtidigt som man höjer intensiteten – det är då man kommer i toppform, förhoppningsvis i lagom tid till tävlingen.

Jag trodde att jag hade en sådan toppningsperiod framför mig nu, men det visade sig att jag inte kommer kunna vara med på tävlingen i april. Så jag fortsätter nöta på en stund till och hoppas att det ger resultat på nästa tävling i maj. Redan nu märker jag faktiskt av vissa förbättringar, även kroppen är ganska så trött och sliten. Tekniken har definitivt blivit bättre i alla tre lyften och mina halvsumomarklyft börjar kännas riktigt bra. Här under ser ni dagens femte trea med 100 kg. Här är i och för sig stången ganska sned, men det kan nog bero mycket på den skeva klovningen.

 



Mot tyngre lyft

Djävulspasset

Dagens lunchpass var det tuffaste jag har gjort på länge. Antingen så är inte min coach medveten om hur svag jag är på de högre repetitionsantalen, eller så är han bara ute efter att plåga mig. Jag tycker att det är ganska tråkigt att göra fler repetitioner än tre, och därför har jag lagt väldigt lite tid på det. Konsekvensen är att jag är oproportionerligt svag så fort det handlar om mer än tre repetitioner. Det spelar ingen roll alls på tävlingarna eftersom man tävlar i en repetition i styrkelyft, men jag är medveten om att det är viktigt med balans i kroppen. Såhär såg passet ut:

  • 6 x 70
  • 6 x 75
  • 5 x 80
  • 2 x 80
  • 7 x 80
  • 3 x 80
  • 8 x 80
  • 5 x 80
  • 9 x 80
  • 6 x 80

På filmen nedan ser ni de åtta sista seten (dock kanske i fel ordning ibland) och ni får stå ut med att tekniken inte är helt perfekt. Jag jobbar på det, men idag ville jag bara ta mig igenom alla seten. Observera att jag inte är så explosiv och snabb, jag var tvungen att dra upp tempot ganska rejält på filmen för att den inte skulle bli över två minuter lång.



Mot tyngre lyft

Vem är hälsosam?

Det är svårt att skriva om hälsa i tidningen och här på webben, för “hälsa” är ett så luddigt begrepp. Jo, man skulle kunna definiera det som att må bra. Men det vi ser i media – i såväl tidningar, webb, eller tv – i hälsosammanhang är oftast inte det. För vilka är det som representerar hälsan?

1. Fitnesstjejerna

De tar mycket plats på framför allt sociala medier med sina tvättbrädor och deffade muskler. Vid första anblick ser de vältränade och friska ut, men ofta är det inte särskilt hälsosamt under ytan. För bakom den stenhårda ytan ligger ofta tuffa dietperioder som kan liknas vid svält. Många ligger på en fettprocent som inte är naturlig för kvinnor, vilket kan påverka hormoner och ställa till det ganska rejält i kroppen. Det är faktiskt ganska vanligt att de som tävlar i fitness blir av med sin menstruation under hårda tävlingsperioder, och det är definitivt inte hälsosamt.

2. Styrkelyftarna

Vi kanske inte syns så mycket i tidningarna (om det inte är jag som skriver) eller i tv, men sociala medier svämmar över av tuffa brudar som lyfta tungt. Eftersom jag själv håller på med det tycker jag ju uppenbarligen att det finns mycket positivt med det – bland annat tycker jag att den här sporten präglas av en sund kroppsuppfattning och en hälsosam inställning till kost och träning. Samtidigt tränar jag styrketräning åtta gånger i veckan, och det är definitivt inget vettig träningsmängd. Det är dock det som krävs för att nå upp till tunga vikter, och jag älskar det. Men om jag ska vara ärlig så vet jag ingen styrkelyftare som inte har några skador eller krämpor, för kroppen är förmodligen inte gjord för den här volymerna.

3. Crossfitarna (vi måste hitta ett bättre ord för dem)

Här kan jag tycka att vi kommer närmare hälsa. Crossfitarna har ofta muskler och är vältränade, ligger inte på en extremt låg fettprocent och äter mycket av bra råvaror. Här ligger problemet snarare i själva träningen. För man kan inte förneka att det finns en skaderisk i att lyfta tungt i ett snabbt tempo när man redan har sprungit några kilometer. De allra bästa tränar flera gånger om dagen, och många blir övertränade. Ett stort problem här är att det är svårt att inte jämföra sig med varandra – i de flesta boxarna skriver man nämligen ofta upp resultaten från dagens pass på en tavla eller på en hemsida. För många är det motiverande, men många tar ut sig för mycket.

De här mer extrema typerna har fått mer utrymme under de sista åren, för det är de mest extrema som sticker ut och som får följare på sociala medier. Och jag menar inte att det är något fel på någon av de här typerna – jag är ju själv nummer två, och jag vet att vi alla som känner igen oss i beskrivningarna ovan gör det för att vi av någon anledning älskar det.

Problemen uppstår när de här typerna blir definitionen av hälsa. För det betyder att helt vanliga tjejer försöker se ut som Bikini Fitness-atleter, även om de inte ska tävla. Att någon som bara vill få starka benmuskler tror att hon måste böja minst 150 kilo för att räknas, och att vi tror att den som tränar hårdast, oftast och mår mest illa efteråt har lyckats bäst. När det egentligen förmodligen är hon som oftast äter nyttigt, tränar styrka några gånger i veckan, går på gruppträningspass lite då och då och mår bra i allmänhet som är mest hälsosam.