Tagg

träning

Mot tyngre lyft

Att inte leva som man lär

Igår skrev jag en artikel till Hälsa & Fitness om hur viktigt det är med tillräckligt mycket sömn, i natt sov jag fyra timmar och gick sedan upp och tränade.

Dagen efter jag skrev ett blogginlägg om att inte banta mer för att jag är nöjd som jag är så fick jag kroppspanik och drack inget annat än proteinpulver.

Jag skriver ofta om hur viktigt det är att träna med korrekt teknik, samtidigt går jag gärna till gymmet och grisar upp tunga vikter med hemsk teknik.

Ja, ni förstår vad jag menar. Jag är full av dubbelmoral och det tror jag att många av oss är. Extra vanligt är det nog hos oss träningsbloggare, för det är svårt att leva som man lär när man skriver om träning, hälsa och kost. För även om jag själv tycker att jag vet vilket som är det bästa sättet att träna och äta på så betyder det inte att jag alltid klarar av att göra det. Och även om jag försöker förmedla att alla kroppar duger, oavsett storlek, så påverkas jag av samhällets ideal och tycker inte alltid att min egen gör det.

Därför kan jag ibland känna mig som en hycklare. Missförstå mig inte, jag ljuger inte i min blogg – jag skriver bara inte allt. Jag skriver inte om de tråkiga träningspassen och jag uppdaterar inte bloggen när jag har ångest och mår dåligt. Det jag vill med den här bloggen är nämligen att förmedla träningsglädje, en sund livsstil och en positiv kroppssyn som inte bara inkluderar de smala kropparna. Mitt mål är att ni ska gå in här och hitta inspiration och motivation, och jag tror inte ni får det av att läsa om viktångest, sömnbrist och tråkiga träningspass. Därför har jag en tendens att framställa mig som den personen jag vill vara, och den som jag tror att ni vill läsa om.

Och jag är ganska säker på att jag inte är ensam om det. Jag tror inte att alla träningsbloggare studsar upp ur sängen för att träna varje morgon, äter alla nyttiga måltider med ett stort leende på läpparna och ständigt är i toppform – varken fysiskt eller psykiskt. Det kanske låter självklart, men det kan vara bra att påminna sig om det då och då. Speciellt när man befinner sig i den här träningsbubblan och varje dag läser om alla vältränade och lyckliga människor som med glädje äter sin grönkål.

Bilden här över är ett exempel på min dubbelmoral. För samtidigt som jag skriver om att alla kroppar ska få ta plats i sociala medier så vill jag egentligen inte lägga upp den eftersom jag tycker att min överarm ser för stor ut. Men nu gör jag det ändå.



Mot tyngre lyft

Att hitta hem i träningsvärlden

Ibland hör jag folk som säger att de hatar att träna. Jag tror inte på dem. Eller jo, det finns säkert några som verkligen inte kan hitta den rätta träningsformen, men de flesta som säger så har nog bara inte “hittat hem” i träningsvärlden.

Och det är inte konstigt med tanke på hur många olika typer av träning som finns. Hur ska du veta om det är byggning, surfning, styrkelyft, dans, promenader, friidrott eller klättring som passar dig bäst? Hur ska du veta vilken träningsform som får dig att älska att röra på dig, och som gör att träning inte blir ett krav utan en passion?

För min del har den vägen dit definitivt inte varit rak. Under den krokiga vägen har jag tävlat i dans, jag har tvingat mig själv att stå på en crosstrainer en timma varje dag för att förbränna så många kalorier som möjligt, jag har kört den klassiska bro-spliten på gymmet, tagit mina första stapplande steg in på crossfit-boxen, satsat på att tävla i tyngdlyftning och tillslut hittat hem i styrkelyft.

Och det är jag tacksam för varje dag. Om jag hade stått kvar där på crosstrainern varje dag hade jag definitivt bränt ut mig och blivit deprimerad. Förmodligen hade jag slutat träna för länge sedan, och jag hade varit en av alla som hatar träning.

Så, vad är det jag vill ha sagt? Att du inte ska hänga upp dig på vad som känns mest optimalt för dina mål, utan att våga testa nya träningsformer och satsa på det du tycker är kul. Att inte ha som nyårslöfte att springa fem kilometer tre gånger i veckan om du tycker att det är astråkigt, för då kommer livet suga. Att inte gå till gymmet varje dag om du hatar varje set du gör. Att inte boka in dig på massa gruppträningspass om du har ångest varje gång du ska dit. För då har du helt enkelt inte hittat rätt.

På tal om att hitta rätt. En t-shirt med texten “RIOTS NOT DIETS” kändes väldigt rätt igår när jag böjde 120 kilo.



Mot tyngre lyft

“Alla kan om de vill” är skitsnack

Jag fick en kommentar på mitt förra inlägg på facebook, där en person menade att det inte alls finns någon klyfta mellan ”hälsosamma” och ”ohälsosamma” eftersom vi alla har samma möjligheter att träna och äta hälsosamt. Och sådana påståenden hör jag ofta inom träningsvärlden – det vill säga att alla kan om de bara kämpar, och att det bara är beslutsamhet som skiljer de som har nått sina mål från de som inte har det.

Men nej. I den bästa världen hade det kanske varit så, men alla har olika förutsättningar och möjligheter här i livet. Det finns så mycket som påverkar om en person kan träna mycket eller äta hälsosamt. Själv kan jag oftast träna, och då kan jag träna mycket. Men på grund av min sjukdom, som jag skrev om här, kommer jag ibland in i svackor då är jag är jättetrött hela tiden. Då har jag svårt att klara av vardagen, och att ta mig till gymmet är helt omöjligt. Ibland har jag tvingat mig till gymmet ändå för att ”alla kan om de bara vill”, men då har jag börjat gråta för att det känns så himla svårt.

Vid de här tillfällena hade det inte känts bättre om du hade skickat en inspirerande video på någon med ett tydligt handikapp som ändå klarar av att träna eller ett citat om att alla kan nå sina mål om de bara kämpar. Personen på videon har uppenbarligen kämpat och nått jättelångt, men det spelar ingen roll för mig just då. Alla sjukdomar är olika, vissa gör att det blir riktigt svårt att leva hälsosamt. Inte heller när jag mår bra har jag samma förutsättningar som de flesta andra jag tävlar mot, eftersom jag ständigt måste ta kortison och andra hormonpreparat för att leva. Jag måste jobba hårdare för att nå samma resultat som de flesta andra jag tävlar mot, och det tycker inte jag är lika villkor.

Nu använder jag mig själv som exempel eftersom det är det jag känner till. Men det gäller såklart så många andra sjukdomar, både fysiska och psykiska. En person som har ont i hela kroppen är säkerligen nöjd om den klarar av de vardagliga sysslorna, att gå och träna finns nog inte på kartan. Och personen som är deprimerad och inte alltid kommer upp ur sängen på morgonen blir inte motiverad av dina ”alla kan om de vill”-motton.

Men det behöver inte handla om sjukdomar, det kan också handla om ekonomiska förutsättningar. Nej, för dig och mig kanske en köttbit med broccoli inte är särskilt dyrt. Men för den arbetslösa personen med fyra barn att försörja kan det vara det. Då lockar nog pastan mer, och det tycker inte jag att vi kan klandra den personen för. Och hur ska den här personen ha råd med gymkort? Jo, jag är medveten om att det går att träna med kroppsvikten och att det oftast finns gratis utegym att använda. Men där är redskapen ofta begränsade, och det är inte konstigt om det är svårt att hålla träningsmotivationen uppe när man varken kan få någon variation eller progression i träningen.

Det jag vill säga är helt enkelt att vi alla har olika förutsättningar och möjligheter, och det är inte så att ”alla kan om vi bara vill”. Det är utmärkt om någon blir motiverad av det-finns-inga-ursäkter-motton, men för många av oss som faktiskt har begränsningar känns det mest förminskande. En person kan vara bäst i världen om den lyckas gå till gymmet en gång i månaden. En annan om den bara tar sig till gymmet. För mig är det helt fantastiskt om jag inte är extremt överviktig på grund av min sjukdom. Så kan vi uppskatta detta och inte tro att alla kan göra lika mycket och nå lika bra resultat ”om de bara vill”?

För vi är nog många som vill det jättemycket, utan att klara det.



Mot tyngre lyft

Optinojan som skapar klyftor

”Optinoja” är inget nytt begrepp, det är ett ord som länge har florerat på framför allt träningsforum. Det beskriver strävan efter den optimala träningen, kosten och livsstilen. Vissa personer ser en tjusning i att leva så optimalt som möjligt, och det är inget fel med det. Problemet är när optinojan når den stora allmänheten, och vi börja se det som ett krav istället för ett särintresse. Den punkten tycker jag att vi har kommit till nu.

Jag har själv en ganska tydlig bild av hur en ”optimal” livsstil ser ut. Kosten bör vara balanserad med mycket grönt och inget, eller lite, raffinerat socker och annan skitmat. Träningen bör bestå av en blandning av tunga lyft, högintensiva intervaller, lågintensiv uthållighetsträning och vardagsmotion. Ändå är det inte så mitt liv ser ut. Jag har plockat ut de delarna som jag trivs med – min kost är hyfsat balanserad, även om jag äter chips och godis två gånger i veckan. Jag lyfter tungt ofta, tränar högintensiva intervaller några gånger i veckan och försöka få så mycket vardagsmotion som jag kan.

Den lågintensiva uthållighetsträningen är jag dock sämre på, men det är ett medvetet val. För det första tycker jag att det är  fruktansvärt tråkigt att springa i mer än en halvtimma. Och om jag står jag där på crosstrainern i en timma kan jag  inte låta bli att tänka på hur många kalorier jag förbränner, vilket skapar en besatthet vid vad jag äter och hur jag tränar. Så även om den lågintensiva uthållighetsträningen kanske hade varit gynnsam för min fysiska hälsa, så får det en negativ effekt på den psykiska hälsan, och det är inte värt det.

Och det är precis det du får göra – du får välja och vraka mellan de olika delarna, och behöver inte ta hela paketet på en gång. När vi tror att vi måste det får vi problem, och klyftan mellan de hälsosamma och de ohälsosamma blir större. Då känns plötsligt steget till gymmet större än det är, eftersom du tror att du måste ändra hela din livsstil på samma gång. På samma sätt finns risken att du inte tror att det är någon idé att äta hälsosamt eftersom du varken har tid eller lust att ta dig till gymmet.

Men vet ni? Du kan gå och gymma och köpa med dig en chipspåse på väg hem om du vill. Det är ändå bättre än om du hade suttit i soffan hela kvällen och ätit chips. Och om du tycker att det är fruktansvärt tråkigt att gå till gymmet så behöver du inte det. Då räcker det att du äter hälsosamt och försöker få lite vardagsmotion. Det kanske inte är det optimala för att få perfekta resultat – men det är definitivt bättre än inget.

Problemet med den rådande optinojan är att vi krånglar till det alldeles för mycket, vilket gör att vi tror att träning och hälsa är till för en exklusiv klick av människor som orkar med hela paketet. Men att vara hälsosam ska vara enkelt, och det ska framför allt inte leda till ångest eller känslor av krav.



Mot tyngre lyft

Beroende av träningen

En vecka och en dag kvar till styrkelyfts-DM, och det betyder att det är dags för mig att vila från träningen. Jag vet att jag skrev i förra inlägget att det skulle bli skönt, men det känns samtidigt tomt.

För nu inser jag hur stor plats träningen har i mitt liv. Vad ska jag göra på lunchen nu? Äta?! Det brukar jag ju göra vid mitt skrivbord efter träningen. Och ska jag bara åka hem efter jobbet utan att träna? Hur ska jag klara mig utan den härliga känslan efter ett träningspass? Och det här är alltså bara en vecka och en dag det handlar om. Det verkar alltså inte vara en myt att man kan bli beroende av träning…

Igår gjorde jag mitt sista böjpass innan tävlingen, två repetitioner med 120 kilo blev det som ni ser här under. Den här veckan kommer jag antagligen gå till gymmet för att träna teknik, men jag ska hålla mig borta från tunga vikter.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yjiaN-ftQLE?rel=0&showinfo=0&w=853&h=480]


Mot tyngre lyft

Att träna med en kronisk sjukdom

Det är många som undrar hur jag klarar av att träna såhär mycket. Och ja, jag är själv förvånad. Det trodde inte jag heller när jag fick veta att jag hade en kronisk sjukdom och skulle behöva ta medicin hela livet för att ens överleva.

För fem år sedan opererade jag nämligen bort en hjärntumör. Den var godartad, men för att ta bort den var man tvungen att ta bort min hypofys. Hypofysen producerar bland annat tillväxthormon, östrogen, testosteron och sköldkörtel, och jag har alltså ingen som helst produktion av det utan måste ersätta allt med mediciner.

Det är också därför jag tar kortison. Friska människor har kortisol naturligt i kroppen som utsöndras under stress och träning till exempel, men jag har inte det. De flesta känner nog till kortisons hemska biverkningar, och ja, på grund av kortisonet kommer jag antagligen aldrig bli smal och jag kommer nog ha oförklarlig värk i delar av kroppen under resten av mitt liv. Samtidigt har kortisonet räddat míg, utan det skulle jag bokstavligt talat dö inom två dagar.

I princip alla som får den här sjukdomen drabbas av kronisk trötthet. Ja, teoretiskt sätt borde det vara enkelt att ersätta alla hormoner med medicin men så funkar det inte rent praktiskt. I verkligheten skiftar hormonerna från dag till dag, medan jag tar samma dos varje dag. Vissa dagar funkar det bra, andra dagar blir det helt fel balans och jag blir totalt utslagen, men alla dagar är jag tröttare än de som är friska.

Så, hur kommer det sig att jag kan träna så mycket även om jag är så trött? Jag har anpassat träningen och lärt mig vad som fungerar för mig. Många reagerar på att jag tränar så ofta, men det är för att jag blir för trött om jag tränar i mer än en timma. Därför tränar jag två korta pass om dagen istället. Om jag tränar länge eller tävlar måste jag ta extra kortison, annars blir det för mycket stress för min kropp.

Observera att det inte är meningen att det här ska vara något “alla kan om de bara kämpar”-inlägg. För jag har trots allt det här haft tur. Jag behöver bara sova en gång om dagen, medan många andra med den här sjukdomen måste sova fem gånger om dagen. Och medan jag klarar av att jobba heltid så är många förtidspensionerade på grund av den här sjukdomen. Det jag vill säga är väl att alla har olika förutsättningar – om en person inte tränar betyder det inte att hen automatiskt är lat och om någon är tjock betyder det inte nödvändigtvis att hen är ohälsosam. De flesta gör nog det de kan.



Mot tyngre lyft

Att träna på bakfyllan

Idag är jag lite bakis, men jag tränade ändå – och så gör jag ganska ofta. Jag menar inte att jag blir stupfull varje dag, men de dagarna jag är bakfull brukar jag faktiskt gå och träna ändå. “Men att träna på bakfyllan är bortkastat” tänker ni nog nu, eller kanske att det är direkt farligt. Jag kan lugna er med att det inte stämmer.

Men visst, alkohol är ett gift som påverkar stora delar av kroppen. Du får bland annat en minskad hormonproduktion, sämre fettförbränning och långsammare reaktionstid. Du kommer alltså sannolikt inte bygga riktigt lika muskler när du är bakfull, men det betyder inte att det är bortkastat att träna då. För du kommer ändå få mer resultat än om du inte hade tränat alls.

Du kommer dock antagligen ha sämre balans och koordination, så för säkerhets skull bör du kanske inte lyfta de tyngsta vikterna eller göra de mest balanskrävande övningarna. Och du kommer kanske inte få så mycket vettigt gjort på gymmet om du mår riktigt dåligt. Men å andra sidan kommer du nog inte vara så sugen på att träna om du har ett dunkande huvud och behöver kräkas. Men om du bara känner dig lite bakis men ändå vill träna så kan det till exempel vara ett bra tillfälle för ett lite lättare teknikpass. Personligen tycker jag att det kan vara skönt att komma iväg till gymmet dagen efter, och oftast blir jag piggare av det.

En bra regel för träning på bakfyllan är följande: träna om du känner för det. Forskning visar att det inte är farligt att träna när du är bakis, om du inte har problem med hjärtat eller lider av någon annan sjukdom det vill säga. Däremot kommer du inte få ut lika mycket av träningen, så om det är något träningspass du kan skippa så är det passet dagen efter att du har druckit alkohol.

Den här ettan med 120 kg hade nog varit lättare om jag inte hade druckit några glas vin igår, men vikten kom upp och jag dog inte för att jag tränade när jag var bakis.

http://https://youtu.be/2QjiqUAz3A8



Mot tyngre lyft

Följa program eller träna fritt

Just nu följer jag ett väldigt strikt träningsprogram. På mitt schema står det exakt hur många set och re-legitimation jag ska göra och med hur tung vikt. Jag gör det av en enda anledning – jag vill placera mig bra på tävlingarna i höst. Men om jag inte hade haft ett så tydligt mål hade jag aldrig följt ett så strikt program.

Jag tycker att färdiga program förstör lite av glädjen med träning. Jag älskar att träna och vill inte att det ska vara ett tråkigt måste som jag bara betar av för att kunna gå hem. Under en lång tid bestämde jag bara vilken muskel jag skulle träna, sedan gick jag till gymmet och gjorde den övningen jag var sugen på. Jag gjorde så många repetitioner jag ville och byggde upp till ett set som kändes lagom tungt men med bra teknik. Den helt oplanerade tekniken funkade faktiskt länge, men efter ett tag behövde jag tydlig periodisering och progression för att ta mig vidare.

Men jag har fortfarande kvar det tänket när det gäller konditionsträning och den så kallade “byggarträningen”, det vill säga den styrketräningen som inte är knäböj, bänkpress eller marklyft. Jag har till exempel bestämt att jag ska få upp pulsen nära max minst två gånger i veckan, och det kan jag göra genom att swinga en kettlebell, välta däck, hoppa på stället eller någonting annat jag känner för just då. Med byggarträningen tänker jag på ett liknande sätt, det vill säga att jag ska bli riktigt trött i alla muskler minst en gång i veckan.

Träningen blir kanske inte helt optimal, men den roligare och mer lekfull, precis som den ska vara.

image



Mot tyngre lyft

Mot lättare lyft

Det kanske låter motsägelsefullt eftersom jag nyligen hyllade tunga vikter i 8 anledningar till att lyfta tungt, men nu är det dags för mig att lyfta lättare. Den här sommaren har jag nämligen inte följt något program utan tränat det jag känner för. Jag älskar att lyfta tungt – allra helst en repetition och nära mitt max – så det har jag gjort. Men nu börjar tävlingssäsongen närma sig så nu är planen att jag ska ta träningen på större allvar. För min del betyder det högre frekvens, lättare vikter och fler set.

Genom att lyfta lättare vikter kommer jag förhoppningsvis bättra på tekniken, samtidigt som jag kan göra fler set och träna oftare utan att skada mig. Jag kommer träna knäböj fem gånger i veckan, bänkpress fem gånger i veckan och marklyft tre gånger i veckan. Varje vecka kommer volymen sänkas samtidigt som vikterna ökar. Den här veckan gjorde jag till exempel 5×5 med 85 kilo i knäböj, nästa vecka blir det 4×5 med 90 kilo. På så sätt hoppas jag att jag kommer vara på topp när det är dags för tävling om nio veckor.

Men träningen ska trots allt vara kul, så efter att jag hade gjort 8×2 med 95 kilo idag så höjde jag vikten till 100 kilo och gjorde så många repetitioner jag kunde. Jag lyckades få till sju repetitioner som ni ser här under.

http://https://youtu.be/NAMZEulqxgs



Mot tyngre lyft

Hur ni inte ska böja

Hej! Jag heter Sara och är en av redaktörerna på Hälsa & Fitness. Jag tävlar även i styrkelyft, så den här bloggen kommer till stor del handla om min väg mot att lyfta tyngre vikter i knäböj, bänkpress och marklyft. Ni kommer få tips på hur ni blir starka och bygger muskler, men också om träning, kost och hälsa i allmänhet.


Vi kan börja med ett videoklipp från dagens träningspass. Jag är jättenöjd över att jag klarade två repetitioner med 120 kilo, men ni kan se klippet som en demonstration i hur ni INTE ska böja. Självklart tycker jag att ni ska lyfta tungt och ta i, men när det blir såhär långsamt och vingligt är det nog dags att sänka vikten några kilo (eller 20). De riktigt fula lyften ska man spara till tävlingarna, om ens det.