BLOGGMENY
Träning

Träningsvärldens 3 största problem

De tre största problemen som förstör för mig, andra som tränar och de som vill börja.

Jag älskar träning. Jag älskar att träna, att skriva om träning och att läsa om träning. Med det finns mycket jag inte gillar inom träningsvärlden – speciellt när det kommer till sociala medier. Det gör att jag inte vill kopplas ihop med den bilden av träning som förmedlas på sociala medier och som syns på gymmet eftersom jag känner att jag inte har något gemensamt med det. Här listar jag de tre sakerna som förstör för mig, för andra som tränar och för personer som funderar på att börja.

Utseendefixeringen
Jag kommer låta elak just nu men det får vara okej för jag tycker verkligen att det här är ett problem. I och med att sociala medier har blivit en så viktig plats för att hämta inspiration och kunskap så har vi fått en ny typ av träningsprofiler. Medan många är superbra på att förmedla kunskap och på att inspirera så finns det en del som blir kända på grund av deras utseende. Det behöver inte vara något fel med det – om det hade varit så att alla följare förstår det. Som det är just nu räcker det tyvärr med en vältränad kropp och låg fettprocent för att någon ska ses som en kunnig guru inom träning.

Och jag vet, nu är det bara att vänta på kommentarer om att jag är avundsjuk. Och det är jag faktiskt. Tänk vad härligt det hade varit om folk antog att jag kunde något om träning direkt när de såg mig. Tänk om jag inte hade behövt motbevisa folk varje gång bara för att de antar att någon med min kropp inte tränar. Det hade varit härligt! Nä men det är inte bara min avundsjuka som gör att jag nämner detta, utan det kan faktiskt få allvarliga konsekvenser. Jag har sett hur det tipsas om värdelösa kosttillskott (kanske beror på den sista punkten), om idiotiska dieter och träningstips som kan vara direkt farliga.

Men det finns också en allvarlig konsekvens av den här utseendefixeringen i träningsvärlden: att många tror att man måste se ut på ett särskilt sätt för att träna. Jag vet så många kvinnor som säger att de ska “komma i form” innan de börjar på gym – vilket i de flesta fallen innebär massor av situps, möjligtvis några rumpövningar och någon diet som de kanske har snappat upp hos någon träningsprofil. Oftast slutar det med att de inte börjar på gym för den där dieten var inte särskilt bra.

Är det inte hemskt att vi bokstavligt talat skrämmer bort folk från träningen eftersom vi har fått det att framstå som något man bara kan göra om man är smal och vältränad? Är det inte ett jävligt tydligt tecken på att vi måste förändra något? Efter att jag var med i Nyhetsmorgon och visade några övningar fick jag exempelvis (förutom massor av hat) hundratals meddelanden från kvinnor som berättade att de hade börjat träna på gym eftersom de insåg att de också kunde göra det om jag gjorde det. Det är alltså inte mycket mer än det som krävs.

Machoattityden
För mig som lyfter tungt har det här problemet varit ständigt närvarande – för oavsett om det handlar om styrkelyft, strongman eller tyngdlyftning verkar det finnas en särskild inställning. Bland annat används ord som “tjej” och “bög” frekvent som förolämpningar och svordomar verkar vara en tillhörande del av ett tungt lyft. Alltså, jag är inte pryd och ett enkelt “fan” eller “jävlar” har råkat råkat slinka ur mig när jag misslyckas med ett lyft (vilket för övrigt ledde till att jag riskerade att diskvalificeras från en styrkelyfttävling). Men att jämt och ständigt ta del av den här brölande machoattityden på gymmet är jäkligt irriterande och distraherande, och jag har faktiskt slutat på två gym för att jag inte orkade med det.

Men det är inte bara på atletklubbarna jag stöter på detta. Den här machoattityden existerar överallt inom träningsvärlden, där den som känner mest smärta och nästan lyckas plåga sig själv allra mest är den bästa. Ett tydligt tecken på det är att det är rätt vanligt att kalla varandra för “krigare” i träningssammanhang. Och så har vi de superklyschiga citaten som – tro det eller ej – fortfarande används. Vad säger egentligen “no pain, no gain” och “train insane or remain the same” om hur träningen ska kännas? Det är faktiskt varken coolt eller effektivt att träna som en galning och ignorera kroppens smärtsignaler.

Det kanske känns häftigt i början, men så småningom kommer det med stor sannolikhet kännas allt för påfrestande – både fysiskt och psykiskt – och du börjar skippa pass. Om du mot förmodan fortsätter träna på det viset är det stor risk att du blir övertränad och bränner ut dig. För att inte tala om de på utsidan; tror du att någon blir peppad att börja om de hör att passen känns som krig och gör ont? Och tror du någon som testar ett gym fortsätter gå dit om det är fullt av brölande män som skriker könsord vid varje lyft?

Nej, med stor sannolikhet inte. Så slutsatsen är att det finns mycket att vinna på att minska machoattityden inom träningsvärlden. Hur ska man gå till väga? Ja, om du är en brölande man så kan du försöka minska på det (men det kommer du förmodligen inte, utan du kommer bara bli arg för att jag vill att du ska anpassa dig efter andra). Vi andra kan försöka hjälpa till genom att prata med gymägare när det blir för jobbigt, och försöka väga upp den här skeva bilden av träning som många sprider genom att visa att träning kan vara kul, behagligt och motsatsen till ett krig.

Girigheten
Det är inget fel med att tjäna pengar. Tvärtom tycker jag att de som lägger mycket tid och har goda kunskaper inom träning ska få bra betalt. Jag har själv inga problem att betala mycket pengar för att träna på ett bra gym och mina föreläsningar är inte gratis. Så mitt problem handlar inte om att många inom träningsvärlden vill tjäna pengar, för det är helt naturligt och så ska det vara. Problemet är att det finns så många som vill tjäna pengar på bekostnad av andra när det kommer till träning. Jag har själv tagit del av kostscheman som personer har köpt till skrämmande höga priser, och som har varit långt ifrån individanpassade. Tvärtom har det ibland snarare känts rent olämpligt eftersom man varken har tagit hänsyn till nuvarande status eller mål.

Vi har också personliga tränare som får träning att framstå som något oerhört komplicerat på sociala medier, så att folk helt enkelt inte vågar träna själva utan tror att de måste anställa en PT. Jag kan såklart inte vara säker på om det är en medveten strategi i alla fall, eller om det bara handlar om okunskap, men jag har hört från hyfsat säkra källor att åtminstone två kända personliga tränare gör detta med flit. Resultatet? De får kanske några fler klienter, men desto fler blir rädda för att träna eftersom de tror att de kan bryta ryggen om de inte håller den i precis rätt position hela tiden.

Här kan vi också räkna in de många träningsprofilerna som gärna berättar hur bra ett särskilt kosttillskott har fungerat för dem – och alla följarna köper såklart det rakt av eftersom de vill bli lika starka/vältränade/smala. Det de inte vet är att dessa tillskott i många fall inte har några vetenskapligt bevisade effekter över huvud taget – tvärtom kan det vara negativt. Ett extremt populärt kosttillskott som ofta påstås vara bra för att bygga muskler och gå ner i vikt av dessa profiler har faktiskt visat sig öka fettinlagringen i flera studier.

Men om det funkade för den där personen med massor av följare så är det väl bevis nog? Nja. I många fall tror kanske träningsprofilerna att de här tillskotten har hjälpt dem att få resultat, energi, fokus eller vad det nu kan vara (placebo är kraftfullt). Men lika ofta handlar det snarare om att personerna har fått betalt för att säga det – kanske bara i form av ännu mer tillskott, men det innebär ändå att de har lurat deras (ofta unga) följare på pengar hela i onödan.

End of rant
Nu kommer jag med stor sannolikhet få höra att jag bara är bitter. Det är jag ibland men just det här handlar inte om det. Det handlar om att jag älskar träning och jag vill att fler ska få uppleva den fantastiska träningsglädjen. Men så länge träning framstår som något svårt och dyrt, som gör ont och som bara är till för vissa särskilda kroppar kommer det aldrig hända.

Annons

6 kommentarer

  1. Åh jag håller så med dig! Jag kände länge att gymmet i träningscentert var förbehållt vältränade personer med massa avancerad kunskap om träning. Gick därför tidigare bara på traditionella timmar á la body pump och zumba. Tills en manlig kollega en dag frågade varför jag inte ”bara tränade på gymmet” när jag klagade på att schemat för klasserna inte passade mig. Slutade med att han följde med mig och instruerade hur jag kunde träna med både fria vikter och maskiner. Och det var ju inte så svårt och mystiskt alls som jag hade trott, men jättekul! Nu ser jag gymmet som en stor “lekplats” för vuxna 🙂

  2. Skit bra skrivet! Rått men så jävla sant. Jag är en av dom som fått så mycket bättre självförtroende och vågar ta plats bland de tyngre vikterna på gymmet, tack vare dig!

  3. Ja, men precis! Älskar att det kommit ett annat, avdramatiserat sätt att se på träning som jag tycker att du, brita och kalle zachari går i bräschen för! Träning ska vara lustbetonat och MED kroppen, inte pga skam och som ett straff.

  4. Alltså, halleluja! Har nyligen börjat följa dig, och allt du skriver är så otroligt huvudet på spiken! Befriande och välbehövlig!

  5. Alltså Sara! Du är så bra! Jag är så glad att du (och ovan nämnda Brita Zackari) har öppnat mina ögon för så mycket det senaste halvåret sen jag började följa er! Tex att 1) Träning behöver inte vara så svårt 2) De fria vikterna är inte läskiga 3) Mat och träning måste inte kopplas till varann på ett destruktivt skammande sätt och 4) viktigast av allt, träning är KUL!

    Önskar att alla kom till samma insikt och försöker sprida budskapet vidare så gott det går till folk i min närhet. Du är bäst, tack!!! ???

Lämna en kommentar