Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Träning

Träning – alltid bra för alla?

Träning framställs ofta som mirakelmedicinen för alla människor i alla situationer – men stämmer det i praktiken?

För tillfället tränar jag inte särskilt mycket och det beror på psykisk ohälsa. Jag har nog skrivit om att jag har problem med ångest innan, men inte lika öppet som jag gjorde i söndags på min instagram. Då sken nämligen solen och alla fick en känsla av att det snart är vår. De flesta gick ut och njöt av solen. Jag låg hemma med en klump från magen upp till halsen och en paralyserande känsla i kroppen. Det berodde på ångest.

Jag får nämligen riktigt mycket ångest när våren kommer. Jag är inte säker på varför det är så – möjligtvis har det att göra med att det var under våren för åtta år sedan som jag började förstå allt som hade hänt efter operationen, eller så tänker jag bara på allt jag hade velat göra men inte orkar. Oavsett så blir det så varje vår. Idag är det bättre och jag vet inte riktigt om det beror på att vintern har kommit tillbaka eller om det är för att mamma kom igår och pysslade om mig och gjorde våfflor. Men jag mår långt ifrån bra och tänker inte träna än.

Överkänslig
Rent teoretiskt vet jag att träning är en jättebra metod mot ångest. Jag har läst mycket av forskningen och har ofta upplevt det själv. Men när ångesten är som värst kan det också leda till en katastrof. Herregud, jag har en ångestklump i magen just nu när jag skriver det här för att jag är rädd att inlägget ska bli dåligt. För jag blir så totalt överkänslig när jag har ångest.

Jag kan bryta ihop över saker som jag kanske bara skulle ha suckat över annars. Jag blir totalt utmattad av det som bara gör mig lite trött i vanliga fall. Och katastroftankarna och överdrifterna är ständigt närvarande – kommer min lägenhet ha brunnit upp när jag kommer tillbaka? Har jag gjort något dumt som gör att mina vänner är arga? Kommer det här blogginlägget bli så värdelöst att alla slutar följa mig?

Orkar inte chansa
Ja ni fattar. Eller inte. Ni med ångestproblem kanske gör det i alla fall. Trots allt detta sitter jag just nu på jobbet och sköter det precis som vanligt. Men en pytteliten grej hade kunnat knocka mig totalt. Träning kan vara en sån grej. Att ta i och göra något jobbigt kan innebära att jag inte pallar något på hela kvällen eller ens dagen efter. Att inte göra så många repetitioner som jag hade tänkt eller att känna mig svagare än vanligt kan få mig att storböla.

Eller så kanske det hade fått mig att må bättre. Men jag vet inte och orkar inte chansa just nu. Jag tänker träna när jag verkligen vill det på mitt eget sätt. Kanske imorgon, kanske i helgen, kanske nästa vecka. För även om de allra flesta i regel kan få såväl fysiska som psykiska fördelar av träning så har även den regeln ett undantag. Och då pratar jag inte om när du har feber eller är sjuk, för alla vet att du bör vila då.

Stressa inte
Mitt fall är bara ett exempel. Det kan också handla om att du kämpar med ätstörningar och en skev kroppsbild. Träning kan då framkalla för mycket tankar om kroppen, kalorierna och utseendet helt enkelt, oavsett vilken träningsform och hur den utförs. Kanske lider du av en sjukdom som gör dig trött eller som innebär att du lider av smärtor. Då kan träning vara det som förvärrar detta och gör dig sängliggande.

Å andra sidan kan träningen vara positiv för de här personerna, precis som min ångest kan lindras av träningen. Grejen är att du som utomstående inte kan veta det. Vi själva som är drabbade vet oftast knappt det, det enda vi vet är att vi försöka göra det bästa av situationen. Tro mig, vi hade tränat om det hade hjälpt.

Att någon kommer och gapar om att “det finns inga ursäkter” hjälper inte direkt, och inte heller att någon visar forskning om att träning kan lindra allt från mensvärk till depression. Det här kanske mest blev svammel, men jag riktar mig mest mot dig som känner att du inte kan, orkar eller vill träna just nu. Det är okej. Det betyder inte att du aldrig kommer kunna träna men att det just nu är smartast att ta det lugnt och inte stressa. För din skull.

Fotot är taget av fantastiska Linda Himsel <3

 

 

Annons
[adl-post-slider id='33828']

2 kommentarer

  1. Fint och viktigt inlägg! Känner precis likandant, blir inte bra för mig att träna med ångest. Försökte en gång gå på ett peppigt jympapass på Friskis när jag just hade blivit dumpad, gick hem och grät efter halva passet istället. Då kändes det bättre! Kram och hoppas du mår bättre snart! ❤️

  2. Samma här- när jag jobbar och det blir för stressigt. Då kommer ångest och uttmattningen. Hjälper inte att träna då för mig…De blir bara värre….Kan säga att jag har ett tungt jobb som redan är som “träning”. Många knäböj och lyft och många steg per dag. Jag tar då en stund på yoga mattan istället när jag känner att jag vill och orkar. 51 år i år , kanske det har med åldern att göra också. Längre tid för återhämtning, plus att jag blev utbränd för 12 år sen…Jag lyssnar mer på min kropp nuförtiden ?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.