Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Övrigt

Därför hamnade jag på psykakuten igår

Jag får så många frågor om vad som hände igår när jag fick så stark ångest att jag hamnade på psykakuten – här får du veta allt.

Igår hamnade på psykakuten. Herregud, det känns fortfarande overkligt när jag skriver det. Det berodde på ångest, som jag har lidit av ett rätt bra tag. Det var inte den där molande känsla av ångest jag så ofta har, utan något helt annorlunda.

Der började redan när jag vaknade på morgonen med lite svaga knän och en klump i halsen. Men istället för att stanna hemma och typ andas så bestämde jag mig för att dra till jobbet ändå, vi har trots allt snart deadline.

Jobbade effektivt
Och jag jobbade. Jobbade extra effektivt, liksom i förebyggande syfte eftersom jag märkte hur ångesten blev värre. Jag kände ju att det fanns en risk att jag skulle behöva vara borta från jobbet någon timme den dagen för att typ andas bort ångesten.

Runt 11-tiden blev det riktigt illa. Jag fick ett starkt tryck över bröstet, kunde knappt andas och hela jag var darrig och svag. Planen var då att åka hem och vila men just då mådde jag så dåligt att jag inte ens visste om jag klarade att vara ensam.

Enda alternativet
Det enda alternativet i det här skicket var psykakuten. Väl där lugnades jag av fantastisk personal. Fick hjälp att gå vidare och lite tips. Framför allt pratade vi mycket. Om vad jag känner och varför jag gör det.

Jag blev så pass bättre samma dag att pappa kunde hämta mig. Så igår och idag har jag umgåtts med min hund och mina föräldrar, vilket verkar vara det perfekta recept mot ångest.

Långt från frisk
Observera dock att jag är långt ifrån “frisk”. Jag är extremt trött efter allt som hände och så är jag allmänt riktigt chockad. Jag trodde nämligen jag hade haft rejäla ångestattacker innan, men det var inget i närheten av det.

Tänk er bara känslan av att inte kunna andas, att pulsen är skyhög, hela du darrar och knän som viker sig. Även om det är psykiskt i grunden så yttrar det sig i en högst fysisk känsla, där det faktiskt känns som att man kan dö. Bara tanken av att drabbas av det igen ger mig idiotiskt nog ångest.

Välbehövlig läxa
Men redan nästa vecka ska jag komma och prata med en läkare, och det känns skönt att något börjar hända på den fronten. Och så har jag fått lära mig en jävligt smärtsam men välbehövlig läxa: att lyssna på min kropp. Annars går jag sannolikt in i väggen så småningom.

Annons

4 kommentarer

  1. Blir mycket rörd av det du skriver Sara! Jag är Välldigt glad att du tog dig till psykakuten. Det kan vara svårt att förstå att man faktiskt är ibehov av hjälp och att det inte går att stilla allt själv. Ibland går vissa runt i år med dessa känslor utan att söka hjälp.

    Jag jobbar idag på psykakuten/en psykos avdelning som sjuksköterska och har även själv jobbat så mycket att jag fått panikattacker. Dumt nog, även fast jag jobbade med det så vågade jag inte söka hjälp först. Var så fruktansvärt rädd att folk skulle döma någon som själv jobbar med att ta hand om människor med psykiska sjukdomar.

    Tycker det du gör är fruktansvärt imponerad och inspirerande Sara! Fortsätt med det, men kom ihåg att lyssna ordentligt på din kropp och stanna upp med allt när det behövs.

  2. Vackra, Fina Du! Ta väl hand om dig!! Det finns bara en av Dig och Du gör världen vackrare, SÅ Lova att prioritera DIG!!! ❤❤❤ Kramar

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.