Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Kroppspositivitet

“Har du gått ner i vikt?” och andra “oskyldiga” kommentarer som kan skada

“Har du gått ner i vikt?” kan låta som en oskyldig fråga, men den kan orsaka större skada än du förmodligen tror.

Som ni förmodligen vet så är jag totalt beroende av kortison för att ens överleva. Det beror på att min hypofys inte fungerar som en följd av att jag opererade bort en hjärntumör. Vid tillfällen då jag till exempel är stressad, sjuk eller tränar hårt måste jag höja kortisondoset, och som en följt av det går jag upp i vikt. Det beror på att kortison både orsakar större vätske- och fettinlagring.

Detta gör att min vikt pendlar rätt mycket upp och ner. Och hur mycket jag än försöker vara kroppspositiv så känner jag en klump i magen varje gång jag måste stoppa i mig fler kortisontabletter än vanligt. För jag vet att det kommer synas, att mitt ansikte kommer bli rundare och att jeansen kommer sitta lite sämre. Jag försöker att inte bry mig, men efter att ha varit så totalt smalhetsfixerad stora delar av mitt liv går det inte att radera dessa tankar.

Komplimangerna

Men något som många blir förvånade över är att det här inte är den jobbigaste delen. Det värsta är vad som sker senare, när jag till slut kan trappa ner kortisondosen och hamna på några slags basnivåer. Då går jag ner i vikt, det fungerar liksom så. Och då kommer frågorna. Påståendena. Komplimangerna.

“Wow har du gått ner i vikt?”

“Jag ser att du har blivit smalare, hur har du gjort?”

“Så smal och fin du har blivit!”

Ja, detta är ett urval av meddelanden och kommentarer jag har fått den senaste veckan. För just nu är jag faktiskt inne i en sån där sällsynt fas där mina mediciner faktiskt är i hyfsad balans. Där jag visserligen har mycket att göra, utan att jag är så stressad att jag måste stoppa i mig extra kortison. Och jag har inte ens varit sjuk på ett tag.

Blir glad

Jag förstår att personerna som har skrivit detta menar väl. Eftersom vi alla är uppväxta i ett samhälle där smalhet ses som det mest lyckade och perfekta tror de förmodligen att de ger mig komplimanger, att jag blir glad. För mig fungerar det precis tvärtom.

Eller ja, jag blir ju lite glad. Och det är just det som är problemet. Oavsett om vi vill erkänna det eller inte så har alla vi människor ett bekräftelsebehov. Så när jag får höra detta känner jag mig duktig, och jag vill fortsätta känna på det viset. Det kan i sin tur få katastrofala konsekvenser.

Livet kommer hända

För så småningom kommer livet hända. Det kanske blir extra stressigt inför julen. Min ångest kanske blir extra stark. Kanske drabbas jag helt enkelt av en vanlig förkylning. Det innebär att jag måste höja kortisondosen igen, med en oundviklig viktuppgång som följd.

Och när jag sitter där och ska stoppa i mig fyra gånger så mycket kortison som jag brukar kommer jag komma ihåg de där oskyldiga komplimangerna. Frågorna om jag har gått ner i vikt, som sägs med en så tydligt beundrande ton. Och jag kommer tveka en gång extra innan jag stoppar i mig dem, även om det kan vara direkt livsfarligt för mig att skippa dem.

Kan sluta riktigt illa

Nu har jag som tur är kommit så långt i min kroppsacceptans att jag aldrig skulle strunta i att höja dosen när jag behöver det. Jag vet att det kan sluta riktigt illa. Men det var inte många år sedan jag såg det som ett alternativ. Då var jag beredd att ta riskerna med att gå runt undermedicinerad för att undvika viktuppgång till varje pris.

Men visst, jag är lite speciell med min sjukdom. För de flesta kommer det inte handla om en direkt fara på samma vis, men konsekvenserna kan ändå vara katastrofala och livshotande i längden. Jag vet mer än en vän vars ätstörningar har triggats eller förvärrats av “oskyldiga” frågor och komplimanger.

Triggar ätstörningar

Någon hade drabbats av en allvarlig depression och inte kunnat äta, en annan hade haft magsjuka och en tredje riktigt allvarliga ätstörningar. De alla möttes av uppmuntrande kommentarer om hur fina de har blivit efter att de har gått ner i vikt, och för alla har detta resulterat i störda ätbeteenden och viktfokusering.

Det jag vill säga med det här är egentligen: sluta kommentera andra personers viktförändringar, oavsett om det handlar om upp- eller nedgång. Har inte personen uttryckligen bett om din åsikt eller ställt en fråga finns det en stor risk att du orsakar skada, hur oskyldigt eller välmenande det än känns från din sida.

Annons

1 kommentar

  1. Jag har en dotter på 18 år som har gått ner en del i vikt senaste tiden. Jag är livrädd för att hennes kompisar (eller någon annan) ska börja kommentera detta till henne på en positivt sätt. Jag gissar att de troligtvis redan har skett, men jag vill absolut inte att det ska få henne att vilja fortsätta gå ner i vikt. Hon var lite rund innan så hon hade en del att ta av, så att säga, men nu tycker jag att det räcker. Hon får inte gå ner mer nu! Jag vet bara inte hur jag ska säga det till henne! Hon är inte hemma så mycket, så jag har dålig koll på hur hon äter, då hon bor nästan helt hos pojkvännen med hans mamma och kommer bara hem några dagar per vecka. Hos dom får hon för det mesta köpa egen mat själv och äta, och trots att jag ger henne en hel del pengar, så vet jag ju egentligen inte om hon köper mat (och äter den) för pengarna.
    Har du några råd att ge mig?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.