Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Övrigt

Allt jag inte visste för nio år sedan

Sara den 11 februari 2010 och Sara den 11 februari 2019. Samma Sara men ändå inte alls.

Sara till vänster hade bara några timmar tidigare fått veta varför hon haft haft konstant huvudvärk de senaste månaderna, varför hon plötsligt knappt kunde se och och varför hon sov hela dagarna. Hon hade precis fått veta att hon hade en hjärntumör, och skickats direkt till sjukhuset i Linköping för att opereras redan dagen därpå. Det var bråttom eftersom hon kunde bli blind när som helst.

Men hon var så olyckligt vetande, och det är jag glad för idag. För även om Sara den 11 februari 2010 var livrädd så visste hon att hjärntumören var godartad. Så om den där operationen bara gick som den skulle kunde hon ju återgå till sitt vanliga liv. Hon kunde vara den normala 17-åringen, fortsätta drömma om att bli dansare och göra allt det hon inte hade orkat på sistone.

Därför blev hon jättebesviken när hon på vägen till Linköping fick gyrosrulle istället för gyrostallrik. Och därför kunde hon uppskatta att sjukhussängen hon fick i Linköping var höj- och sänkbar – ja, det är alltså fjärrkontrollen jag visar på bilden. Det kan också vara så att Sara till vänster fortfarande var lite i chock…

Vakna utan hypofys

Sara till höger vet så mycket som Sara till vänster inte har någon aning om. Som att även en godartad tumör kan förstöra viktiga delar av hjärnan och förändra livet för alltid. Att hon kommer vakna upp efter operationen dagen därpå utan någon hypofys, och att det kommer innebära ett liv där hon varje dag måste ta ett 20-tal mediciner och är ständigt trött.

Att alla dessa mediciner kommer förändra hennes kropp och att de kommande åren bara kommer handla om att minimera den egentligen oundvikliga viktuppgången. Att det tyvärr kommer ta alldeles för lång tid innan hon inser det själv. Ja, att hon aldrig någonsin kommer återgå till det normala tonårslivet eller tänka tanken på att söka till Balettakademien efter studenten.

Jäkligt bra liv ändå

Men Sara till höger vet ändå en viktig sak. Att även om livet skulle bli helt annorlunda så skulle det bli jäkligt bra på många sätt. Att det visserligen alltid skulle vara krångligt med mediciner som plötsligt inte fungerar som de ska eller är slut hos leverantören och att tröttheten alltid kommer vara närvarande. Men att hon ändå skulle få sitt drömjobb. Att hon trots det skulle lyfta jäkligt tungt och på något sätt lyckas inspirera andra. Och att hon faktiskt skulle trivas med sig själv trots att hon inte är smal.

Ja, jag ber om ursäkt för att jag har skrivit om mig själv i tredje person men det är så det känns när jag kollar på bilderna. Som om det inte är en och samma person. Och vid den här tiden på året känner jag det så starkt. Det är något med vädret och stämningen som påminner om allt som hände och allt som förändrades. Då måste jag påminna mig om hur mycket mer jag faktiskt har klarat än vad jag trodde. Hur långt jag har kommit. För det jäklar har jag gjort.

Annons

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.