Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Träning

Om vårångest och hur jag använder träning som terapi

Varför våren är min värsta ångestperiod, och hur träningen hjälper mig att hantera det.

Solen lyser för första gången på vad som känns som år. Uteserveringarna öppnar. Man fryser plötsligt inte ihjäl när man går ut. Och så den där enorma ångestklumpen som sträcker sig från magen till halsen.

Ahh, ja våren är härlig på många sätt. För många är det också en fruktansvärd tid som framkallar ångest och depression. Jag är en av dem. Min första reaktion när första vårsolen kollade fram förra veckan var att dra ner persiennerna och gå och lägga mig, och inte att njuta av en härlig promenad.

Tror vi är ensamma

Men jag är inte ensam. Varje gång jag skriver om det här får jag massvis av meddelanden och reaktioner från personer som trodde de var ensamma om att känna såhär. För alla förstår ju att man kan bli lite deppig när det är kallt och mörkt ute, men de har svårare att begripa att man kan känna likadant under våren.

Och jag tror det är en del av problemet. Att så många tror att de är ensamma om de här känslorna. Därför pratar de inte om det, och på så sätt går alla runt och tror att de bara är idioter som inte kan njuta av den härliga tiden. Så jag tänkte göra motsatsen och skriva en jäkla massa om det.

Minnen

Jag vet inte exakt vad min vårångest beror på. Folk brukar prata om att det handlar om att diverse hormoner hamnar i obalans när årstiderna skiftar, men jag tror inte riktigt det går att applicera på mig. Sedan jag opererade bort en hjärntumör för nio år sedan har jag nämligen ingen naturlig hormonproduktion, utan ersätter det med läkemedel.

Det är alltså inte så svårt för mig att upptäcka om någon hormon ökar eller minskar i min kropp – i så fall beror det på att jag helt enkelt tar för mycket eller för lite av en viss medicin. Jag tror istället att min vårångest är starkt sammankopplad med minnen och förväntningar.

Förväntningar och föreställningar

Till exempel var det vid den här tiden på året för nio år sedan som jag kom hem från sjukhuset och skulle försöka börja leva som en normal 17-åring. Med andra ord var det precis under den begynnande våren som jag började upptäcka att jag inte längre kunde göra det.

Och så har vi det där med alla förväntningar och föreställningar om vad man ska göra. Jag älskar ju egentligen att umgås med vänner och sitta på uteserveringar – men inte när jag känner att jag måste göra det. Och det är just så jag upplever det under våren, trots att jag egentligen vet att det inte stämmer.

Känns fysiskt

Och jo, jag försöker påminna mig själv om att det inte är så. Om att det är fler än mig som aldrig skulle gå en promenad på lunchen bara för att det råkar vara lite varmare på vissa soliga fläckar och och att jag inte är ensam om att gå raka vägen hem till sängen efter jobbet. Men det spelar ingen roll, ångesten finns kvar. Och den känns rent fysiskt, i varje kroppsdel och går inte att bara tänka bort.

Så, hur hanterar jag den? För det första har jag faktiskt sökt hjälp. Det borde alla göra. Gå till din vårdcentral med ditt problem. Själv tar jag sertralin året runt och använder särskilda ångestdämpande mediciner vid behov. Det är superviktigt att lyfta fram tycker jag, eftersom den här typen av inlägg brukar handla om saker man kan göra “istället för att ta medicin”.

Träning som terapi

Nej, mediciner är så jävla bra och jag hade förmodligen inte kunnat jobba som jag gör idag utan dem. Men det finns en annan sak jag gör som nästan alltid fungerar. Som gör att den där ångestklumpen krymper lite i taget, och som helt enkelt får mig att tänka på annat än allt jag borde göra ute i vårsolen: träning.

Jag är dock medveten om att träning kan ha precis motsatt effekt. Herregud, jag har fler än en gång behövt avbryta träningspass eftersom det har förvärrat min ångest och till och med utlöst rejäla attacker. Därför tänkte jag avsluta med att lista några saker jag brukar tänka på när jag tränar som terapi, och som gör att det faktiskt oftast fungerar. Men tänk på att vi alla är olika – det här utgår helt och hållet från mig och mina erfarenheter.

5 tips för att använda träning som terapi mot ångest
  • Gör det du tycker är kul! När jag går till gymmet med syftet att dämpa min ångest har jag inga som helst tankar på vad jag borde träna på och vad som är mina svagheter. Jag gör helt enkelt det jag känner för i stunden, utan några krav på hur jag ska prestera.
  • Lyssna på kroppen. Har du ångest är det stor risk att du är svagare än normalt, både fysiskt och psykiskt. Tänk på det när du tränar, istället för att bara lasta på de där vikterna som du är van vid.
  • Gör inget pulshöjande. Visst, ibland kan det vara skönt med ett riktigt flåsigt, högintensivt pass för att hålla ångesten borta. I många fall är det dock en bättre idé att hålla mig till få, tunga lyft när jag har ångest. Anledningen är helt enkelt att den förhöjda pulsen påminner mig alldeles för mycket om en ångestattack, vilket faktiskt kan trigga ångesten för mig.
  • Är ångesten extremt stor? Det här är viktigt att komma ihåg. Känner jag att jag är nära en attack eller mår riktigt dåligt är det nästan alltid bättre att stanna hemma. Det är inte värt att riskera att få en stor ångestattack mitt bland allt folk på gymmet helt enkelt.
  • Var stolt över dig själv. Jo, på riktigt. Vad du än har gjort, hur mycket vikt du än har lyft och hur många set du än gjorde. Du var grym som tränade även när du hade ångest. Ha med dig den känslan.
Annons

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.