Uppmuntrande kommentarer om att någon har blivit såååå smal kan skada mer än du förmodligen tror.
Min vikt varierar väldigt mycket. Måste jag höja kortisondosen, som jag har gjort nu, kan jag utan problem gå upp tio kilo på kort tid* (anledningen till det hittar ni längst ner). Men det är inte själva viktuppgången som är det värsta, utan det jobbigaste är alla kommentarer om min vikt.
Och då syftar jag inte på trollen som skriver “fetto”, utan på alla välmenande kommentarer och komplimanger jag får när jag går ner i vikt. De som kommer från personer som egentligen bara vill vara trevliga eller göra mig glad. Det kanske låter konstigt, så jag tänkte förklara varför…
Det är triggande
Hur kroppspositiv jag än är så går det inte att komma ifrån att jag, precis som de flesta människorna, har ett stort bekräftelsebehov. Det kan räcka med att någon på jobbet konstaterar att jag har blivit smalare eller att någon frågar om jag har gått ner i vikt på instagram för att jag ska trilla dit. För nej, det går inte att ta miste på den positiva, nästan beundrande, tonen bakom dessa kommentarer även om du tror att du döljer den.
Det får mig att känna att jag har gjort något bra. Jag blir kanske till och med lite stolt. Värst av allt: jag vill ha mer beröm och mer bekräftelse. Därför kan en till synes oskyldig kommentar om min vikt vara det som krävs för att jag ska hamna i den där onda spiralen av kroppshat och självdestruktivitet. Det låter nog som att jag är svag, och det kanske stämmer. Men mest tror jag faktiskt att det är så de flesta av oss fungerar.
Du vet inte varför jag har gått ner i vikt
När du glatt utbrister att någon har blivit såååå smal vet du sällan anledningen bakom viktnedgången. Du funderar förmodligen inte på det över huvud taget (ja, om du inte vill ha tips då). Och det är här det kan bli så jäkla farligt.
När jag går ner i vikt beror det till exempel oftast på att jag har kunnat sänka kortisondosen och återgå till någon slags normal nivå. Men jag kommer med stor sannolikhet behöva höja dosen snart igen. Och eftersom vi redan har konstaterat att jag är en bekräftelse-junkie så finns det en risk att jag tvekar då.
Inte bara för att jag vill fortsätta få beröm, utan också för att alla kommentarerna har påmint mig om det jag redan visste: att ni tycker att jag är duktig när jag går ner i vikt, och därmed dålig när jag går upp. Hur löjligt det än låter så finns de här tankarna med mig när jag måste stoppa i mig den där extra tabletten kortison, trots att det är totalt livsnödvändigt för mig.
Och jag känner många med liknande erfarenheter. Till exempel en vän som fick så många positiva kommentarer efter att hon hade gått ner i vikt efter en rejäl kräksjuka att hon sedan utvecklade bulomi. Sju år senare är hon fortfarande inte frisk. För att inte tala om alla mina vänner som har gått igenom en stor livskris där de inte har orkat äta, och som har mötrs av hejarop och beröm för viktminskningen. Jodå, det är betydligt fler än en.
Det är onödigt
Sist men inte minst så vet vi alla hur vi ser ut. Vi märker om vi går ner eller upp i vikt – ofta är vi alldeles för medvetna om det. Det finns därför ingen som helst anledning för dig att påpeka det uppenbara.
Så, kan vi enas om att du aldrig kommenterar en persons viktnedgång eller viktuppgång så länge du inte blir direkt tillfrågad av den? Bra.
*Sedan jag opererade bort en hjärntumör har jag ingen fugerande hypofys och kan därmed inte producera några hormoner. Därför måste jag bland annat ersätta det livsviktiga hormonet kortisol med kortison. Men kortison har en del bieffekter, bland annat viktuppgång. Så länge jag tar min grunddos på 20 mg så ligger min vikt relativt stabilt, men jag måste höja dosen när kroppen utsätts för stress i form av till exempel varmt väder, ångest eller sjukdom.