Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness

Kroppspositivitet

Kroppspositivitet

Därför är inte kroppspositivism ohälsosamt

Skapar bilder på mina gropiga lår och min putande mage ohälsa?

Jag gillar inte att diskutera om olika kroppar som hälsosamma eller ohälsosamma. Det är något vi får nog av i alla andra sammanhang av våra liv. Men efter att jag den senaste tiden har varit med i en del olika medier, nu senast i Kalmars lokaltidning Barometer (som ni kan läsa här), har jag fått massvis av kommentarer om att kroppspositivism är ohälsosamt.

Istället för att svara på alla dessa män (ja, det är bara män) som menar att jag uppmuntrar till ohälsa och övervikt tänkte jag därför skriva ett blogginlägg om varför kroppspositivism behövs och varför jag är säker på att folkhälsan inte kommer försämras för att jag då och då delar med mig av bilder på mina gropiga lår.

Varför behövs kroppspositivism?

Syftet med kroppspositivism är att sluta stigmatisera kroppar som inte tillhör normen. Att låta alla kroppar synas och vara tydlig med att ingen kropp är fel. Det är något som är viktigt att lyfta fram eftersom de flesta hela livet har fått höra motsatsen – att det bara är smalt som är snyggt och att kurvor visserligen är okej så länge de är på ”rätt ställen”.

Det som däremot inte är vårt syfte är att få så många som möjligt att gå upp i vikt. Det kan låta självklart – vad skulle vi vinna på det? – men verkar viktigt att poängtera med tanke på vilka kommentarer jag har fått den senaste tiden. Kroppspositivism handlar nämligen inte ett dugg om att förändra kroppen, utan om att ändra sättet en ser på kroppen. Som något som hjälper en att klara livet och inte en prydnadssak som är till för att vara snygg för andra.

Och jag förstår inte heller hur kroppspositivismen skulle kunna påverka folk att vilja gå upp i vikt även om vi ens hade velat det. Trots att rörelsen växer mer och mer är den fortfarande liten, och med tanke på att resten av vårt samhälle ständigt uppmanar oss till att bli smala känns det inte särskilt trovärdigt att mina dallrande lår och en mage som putar ut skulle kunna ha den effekter.

Är det farligt?

Men har personerna rätt i att det kan finnas hälsofaror med kroppspositivismen, just för att vi inte uppmanar andra till att bli normsmala utan att istället trivas som de är? Jag har själv bra koll på forskningsläget och är medveten om att övervikt är något som förknippas med en rad olika sjukdomar. Det finns ett gediget vetenskapligt bevis för att en stor mängd fett innebär en hälsorisk.

Men det är också viktigt att komma ihåg att de här studierna inte är fläckfria, och att det i de flesta fallen handlar om korrelation och inte kausalitet. Vi kan kolla på data från flera miljoner människor och se att överviktiga personer löper en större risk för vissa sjukdomar, men kan vi vara säkra på om detta beror på just övervikten – eller om det beror på att de har blivit överviktiga till följd av en osund livsstil?

Här är till exempel en studie som stödjer det sistnämnda scenariot – i den studien kunde man se att personerna som var vältränade men överviktiga hade en lika stor risk för att drabbas av sjukdomar och för tidig död som de normalviktiga. För det är såklart möjligt att vara vältränad och leva hälsosamt trots att man är överviktig.

Jag är ett exempel på det – min övervikt beror på en sjukdom som har sänkt min ämnesomsättning och kräver att jag äter en rad mediciner som ökar fettinlagringen och höjer hungern, exempelvis kortison. Jag både äter hälsosammare och tränar mer än de flesta smala jag känner, och lever en betydligt sundare livsstil än vad jag gjorde innan jag fick sjukdomen och var smal på gränsen till underviktig.

Jag förnekar alltså inte att övervikt i sig kan vara en riskfaktor, men vi behöver prata om det på ett mer nyanserat sätt. En smal person är inte automatiskt hälsosam medan en tjock är ohälsosam. Och dessutom är det många som dagligen blundar för andra riskfaktorer som kan leda till sjukdomar – till exempel ett för högt alkoholintag, solande eller för mycket stillasittande. Men vad jag vet påstås inte möbelförsäljare uppmana till ohälsa bara för att de säljer fåtöljer som är sköna att sitta i.

Men varför inte bara gå ner i vikt då?

Så, vi kan konstatera att övervikt förmodligen innebär en ökad risk för olika negativa hälsoeffekter – varför inte bara gå ner i vikt då? Tänker du så har du förmodligen inte upplevt svårigheten med att gå ner i vikt eller hålla vikten. För det är viktigt att komma ihåg att vi alla inte har samma förutsättningar. Miljön runt omkring oss och våra gener spelar en större roll än vad många tidigare har trott, vilket jag har jag skrivit mer om här.

Och för min egen del handlar det om att de eventuella fördelarna inte är värda det. För att jag ska bli smal krävs det dels att jag ligger på ett extremt låg kaloriintag – så lågt att jag inte orkar träna – och dessutom tar en mindre dos av livsviktiga mediciner. Det är inte bara farligt för mig, utan också något som kommer göra mitt liv jävligt tråkigt. Och jag är inte särskilt intresserad av att leva ett smalt men tråkigt liv.

Detta gör kroppspositivismen

Som ni förmodligen har förstått vid det här laget ställer jag mig extremt tveksamt till påståenden om att kroppspositivism kan skapa ohälsa – tvärtom har jag den senaste tiden fått uppleva vilka stora hälsoeffekter det kan bidra med rent mentalt. Och nu är det dags att förbereda er på humble brag:

Den senaste tiden har jag fullkomligt överrumplats av meddelanden från folk som berättar att de för första gången på flera år har visat sig i bikini på stranden utan att skämmas och att de har börjat gilla sig själva – tack vare mina blogginlägg. Och att inte gömma sig i vassen och sluta avsky sin spegelbild är något som jag är helt säker på kommer leda till bättre hälsa, såväl fysiskt som psykiskt.

28 maj, 2017 | 7 KOMMENTARER!
Kroppspositivitet

Att ta tillbaka stranden

Om att ta tillbaka stranden, och inte låta gamla normer avgöra vilka som får trivas där.

Stranden. När du hör det dyker förmodligen en av dessa två ord upp i huvudet: ångest eller glädje. För det är få ställen som framkallar två så så motsatta känslor som stranden. Det skulle kunna vara den bästa platsen på jorden, där vi kan bli som barn i vattnet och helt slappna av. Men vårt utseendefixerade och smalhets-besatta samhälle har tagit bort den lyckan från många.

Även för mig. För det är fasen inte möjligt att njuta av det fantastiska med stranden när allt en kan tänka på är hur många veck det egentligen finns magen i just den positionen, hur låren dallrar eller något annat som egentligen är helt oväsentligt. Men idag insåg jag att jag faktiskt har gjort mig av med dessa tankar och tagit tillbaka stranden.

Och jag la inte ens märke till det under tiden. Jag skulle bara träna på ett utegym som ligger vid en strand, och blev såklart supersvettig eftersom det är högsommar här i Kalmar. Så jag tog helt enkelt av mig linnet och hoppade i havet iklädd bara träningsshorts och sport-bh. Ja, bokstavligt talat hoppade i – och det var så fantastiskt skönt att jag gjorde det om och om igen.

Helt naturligt

Och eftersom det var så underbart gick jag hem och tog på mig bikinin och cyklade till en annan strand. Köpte en glass, bredde ut mig på handduken och njöt av solen. Och allt det här gjorde jag helt ensam. Något som kändes helt naturligt just då, men som jag efteråt insåg hade varit helt otänkbart för bara ett år sedan.

För att befinna sig på stranden i bara bikini är obekvämt nog för många – att göra det helt ensam känns helt omöjligt. Men just där och då kändes helt naturligt – precis som det ju ska göra. Och det kändes helt underbart att jag, med en mage som veckar sig, gropiga lår och en kropp som dallrar och svänger, har tagit tillbaka den fantastiska känslan med att hänga på stranden.

Personlig seger

Det är inte bara gamla tråkiga normer som får styra vilka som ska finnas där och trivas, utan det är ingen mindre än jag själv. Och det är en stor personlig seger att kunna inse det, bäst av allt är dock att jag vet att det hjälper fler att sluta gömma sig på stranden.

För när andra ser mig hänga på stranden utan att bry mig ett dugg om huruvida jag har vad kvällstidningarna definierar som strandkropp vet jag att chansen ökar för att fler ska våga det. Precis som att jag aldrig i livet hade vågat det om jag inte hade stött på alla underbara kvinnorna inom den kroppspositiva rörelser.

Ta tillbaka stranden

Därför hoppas jag att det här ska bli sommaren då vi alla tar tillbaka stranden, oavsett hur vi ser ut. Jag vet att det inte är enkelt, och jag lägger inte skulden på dig om du inte känner för att gå till stranden och visa upp din kropp iklädd bara bikini – det är inte ditt fel, utan samhällets.

Men vi som faktiskt kan och vågar, även om våra kroppar inte ser ut som normen, borde ta tillfället i akt att göra det. Genom att till exempel inte lägga oss vid en avlägsen plats vid stranden, genom att inte välja en smickrande bikini som håller in och inte minst genom att lägga upp bilder på det. Inte bara för andras skull, utan för att vi också kommer må bättre av det.

Så, kan vi tillsammans försöka ta tillbaka stranden och göra den till en plats för alla den här sommaren?

 

21 maj, 2017 | 4 KOMMENTARER!
Kroppspositivitet

Kan fatshaming vara positivt?

Till alla (ja, det är förvånansvärt många) som tror att fatshaming kan vara motiverande.

Nej. Det är självklart svaret på frågan i rubriken. Ändå dyker frågan upp titt som tätt i olika forum och på sociala medier – vanligtvis från folk som vill berättiga sitt mobbande, och som tror att det kan motivera någon att gå ner i vikt. Ofta påstår de att de minsann kände någon som tog tag i sin träning och kost efter att ha blivit retad för sin vikt. Och jag förnekar inte att det i enstaka tillfällen kan fungera – men jag lovar att det är undantag. Och jag har forskarna på min sida.

Jag har tidigare skrivit om det här, där jag bland annat tog upp några studier som visade att personer som utsattes för fatshaming åt mer kalorier efteråt, och här om en annan studie som visade att de som utsattes för kränkande beteende för sin vikt hade en förhöjd risk för flera olika sjukdomar. Enligt forskarna bakom studien kan det bland annat bero på att de som utsätts för fatshaming i större grad undviker sociala interaktioner och läkarbesök.

Fler långvariga effekter för kvinnor

Nu har det kommit ännu en studie på ämnet – och resultaten är i samma linje. Studien, som ni kan läsa här, pågick under 15 år och visar att barn som utsätts för fatshaming har större risk att vara överviktiga som vuxna. Givetvis har man korrigerat för eventuella felkällor, som deltagarnas BMI. Man kunde också se att de kvinnliga deltagarna fick fler långvariga effekter av fatshaming.

Men så kommer ju alltid personerna som tycker att “forskning inte är gjort i verkliga världen” (vilket det oftast är). Så, här kommer istället en konkret berättelse om vad som steg för steg kan hända (och har hänt) när jag har utsätts för fatshaming.

1. Jag känner mig ful och dålig. Det kanske låter konstigt för er som tror att kroppspositivsm är något svartvitt och att man antingen gillar kroppen eller inte – men jag är bara människa och tar åt mig av fatshaming (även om jag gör det mindre på sistone efter att ha hittat så många grymma kroppspositiva kvinnor att följa och inspireras av).

2. Jag börjar räkna kalorier för att gå ner i vikt, och inser att jag måste ligga på ett enormt stort kaloriunderskott för att tappa fett eftersom jag tar kortison.

3. Så, kanske kan jag skära ner lite på kortisondosen? Jag tar egentligen kortison för att ersätta min icke-existerande kortisolproduktion, men för att jag inte ska dö (nej, jag överdriver inte) om något stressigt händer behöver jag vara på säkra sidan. Därför är min dos för hög 99 av 100 dagar – men den 100:e dagen kanske det räddar mitt liv.

4. Jag minskar dosen lite och WOHO, jag går ner i vikt! Jag orkar visserligen inte träna, men det är ett annat problem.

5. Det blir stressigt på jobbet, jag sover lite för dåligt eller något annat händer som innebär att jag hade behövt mer kortison i kroppen – detta leder till att jag kraschar. För att inte behöva åka in till sjukhuset gäller det nu att snabbt få i mig kortison i riktigt höga doser.

6. Så är jag tillbaka på ruta ett, förmodligen med några kilon extra eftersom kortisonet har fått mig att lagra in extra mycket fett och vätska och dessutom ökat hungerkänslorna. Nice.

Jag tror och hoppas att jag inte hade gjort så nu, att jag har byggt upp en bra umgängeskrets med stöttande och kroppspositiva människor och att jag dessutom uppskattar mig själv för annat än mitt utseende (till exempel det faktum att jag kan lyfta en säck som väger mer än mig själv, som ni ser på bilden).

Men även om det inte är många med exakt samma omständigheter som mig så vet jag att många påverkas på ett långt mycket värre sätt än vad mobbaren kan ana – både fysiskt och psykiskt. Så, förstår ni nu varför jag avskyr fatshaming så mycket?

 

Kroppspositivitet

En minikurs för att må bättre och trivas med sig själv – utan viktnedgång

Om tidningar som utnyttjar min kroppspositivism för att sälja viktnedgångskurser – och tre steg som hjälper dig att trivas med dig själv utan att lägga pengar på någon kurs.

Mitt förra blogginlägg blev en större succé än jag hade väntat mig, och spreds så mycket att till och med en del tidningar hörde av sig och ville skriva. Kul, tänkte jag. Den typen av tidningar brukar sällan skriva något kroppspositivt, så det kunde vara kul att se den typen av inslag där. Nu i efterhand inser jag att det var naivt – plötsligt hade jag lockat in trafik till en tidning som uppenbarligen vill använda min kroppsaktivism för att göra reklam för en viktnedgångskurs.

Jag pratar om en artikel i Allas som jag helst inte vill länka till. Det är alltså inget fel med artikeln, problemet uppstår när man har läst klart den. För om någon läser artikeln och faktiskt får en lite positiv känsla möts personen direkt av texten: Vill du må bättre och trivas med din kropp? följt av information om deras viktnedgångskurs som hjälper dig att gå ner i vikt – snabbt.

Jag tänkte först att det var ett misstag och att annonsen hade hamnat där av en slump – men den verkar faktiskt vara manuellt placerad där. Någon tyckte alltså att det var en bra idé att först berätta för läsarna varför de borde trivas med sig själva, för att direkt efter likställa välmående och hälsa med viktnedgång.

För det är inte så att jag har något problem med viktnedgångskurser – det finns de som vill eller behöver gå ner i vikt, och det är väl toppen om de kan få hjälp på ett bra sätt. Problemet är att de gör precis samma problem som Aftonbladet; de antar att man inte kan trivas med sig själv om man inte är smal. Att man inte kan må bra och vara lycklig förrän man går ner i vikt.

Men vet ni, det går faktiskt alldeles utmärkt att göra det. Därför tänker jag bjuda in er till en liten kurs för att trivas med sig själv och må bra – som inte har ett enda jävla dugg med vikten att göra:

Gilla dig själv – det räcker så
Många tror att kroppspositivsm handlar om att älska sig själv – och det är såklart fantastiskt om du gör det. Men vi lever inte direkt i ett samhälle som uppmuntrar oss till att älska oss själva som vi är, och därför är det inte konstigt om du inte känner dig superfab varje gång du kollar dig i spegeln. Visst, lagom kan vara tråkigt men ibland är det mindre kravlöst. Därför behöver du inte tycka att du är världens bästa direkt – kämpa istället för att minska kroppsnegativa och ångestframkallande tankar, så kommer du förmodligen tycka om dig själv mer snart.

Bada!
Alla gillar kanske inte att bada (helt obegripligt för mig) men jag tror helt seriöst att det är en bra metod för att trivas med sig själv. De flesta blir lyckliga av att bada och känner sig som barn igen – ofta leder det till att man slutar tänka på hur kroppen ser ut, trots att man egentligen går runt halvnaken. Men det går såklart lika bra att lyfta vikter, spela schack eller sticka – så länge du gör något som är helt för din egen skull och som du blir glad av (p.s jag badade i helgen, och kanske vill jag mest berätta det med den här punkten).

Var inte inne på Allas
Eller andra hemsidor som använder kroppspositivism som en ursäkt för att egentliga sälja viktnedgångskurser. Eller förresten, var inte inne på några sidor som får dig att må dåligt över dig själv.

Kroppspositivitet

5 skäl till att jag inte kommer skämmas över min mage i sommar

Som jag skrev här så är det näst intill omöjligt att undvika att läsa och höra om viktnedgång vid den här tiden på året. Det är långt ifrån förvånande att Aftonbladet börjar skriva om viktnedgång i lagom tid till beach 2017, och jag hade nästan kunnat slå vad om att det skulle komma någon artikel om hur du går ner en sinnessjuk mängd på kort tid. Det är sedan gammalt liksom. Men deras senaste artikel har nog slagit rekord i fatshaming.

Jag tror ni vet vilken jag menar eftersom det har varit mycket debatt kring den på sistone. Om ni råkar ha bott under en sten kan ni klicka här – nej, jag tänker inte lägga in en länk eftersom jag inte vill sprida den typen av propaganda. Artikeln handlar i alla fall om en tjej som har gått ner sex kilo på tio dagar. Och ja, bara det faktum att de skriver den typen av artiklar är hyfsat värdelöst – det är uppenbarligen inte hälsosamt att gå ner så mycket på så kort tid, och en stor del av viktnedgången kommer dessutom bestå av vätska och muskler.

Det värsta är dock underrubriken, som kanske slår rekord i fat shaming: “Kommer verkligen inte skämmas på stranden i sommar”. Som om hon hade behövt göra det innan. Det här handlar alltså om en tjej som redan från början var helt normalviktig och vältränad – men det hade varit precis lika skruvat om det var en icke-smal. För känslan av skam över sin kropp kan aldrig aldrig leda till något positivt.

Missförstå mig inte nu, det är inte tjejen det handlar om som jag klagar på – även om det är hon som har sagt citatet är det Aftonbladet som väljer att lyfta fram det. Förmodligen för att få oss icke-smala att tro att vi behöver skämmas, och därmed köpa Aftonbladet Plus för att få tillgång till den fantastiska metoden. Men, som det står i mitt fina och högst professionella montage ovan, så tänker jag inte skämmas på stranden. Därför att:

  1. Jag hänger inte på stranden för att visa upp mig själv, utan för att ha det gött och sola och bada.
  2. Även om jag hade varit där för att visa upp mig hade jag inte behövt skämmas, jag är sjukt nice trots lite bilringar och daller här och där.
  3. Oavsett hur min mage ser ut så är den asbra, till exempel på att äta glass i solen.
  4. Även om min mage är långt ifrån platt så klarar den att hålla uppe sjukt mycket tyngre vikter än vad de flesta på stranden kan.
  5. När jag gör bomben skvätter det mer än när smalisar gör det. Det betyder att jag kan blöta ner folk som tycker att jag behöver skämmas för att jag inte har en platt mage.

Ja, och såklart för att folk som antyder att man behöver skämmas över en mage är värdelösa människor som man inte borde lyssna på.

3 maj, 2017 | 22 KOMMENTARER!
Kroppspositivitet

Ohälsohets inom feminismen?

Är det inte okej att träna och vara hälsosam som feminist?

De senaste dagarna har en diskussion om så kallad “ohälsohets” startat, specifikt om huruvida en ohälsosam livsstil uppmuntras inom den feministiska rörelsen. Jessica Almenäs med fler menar att de inte känner sig välkomna inom feminismen, och att de inte tycker att det verkar vara accepterat att vara vältränad och smal som feminist.

Och det är såklart fruktansvärt om de bokstavligt talat har fått höra det från feminister – i så fall är ju personerna som säger så inga feminister egentligen. För kroppspositivismen, som är en viktig del av feminismen, innebär att alla kroppar är lika värda. Oavsett om de är tjocka och vältränade, smala och otränade, tjocka och otränade eller smala och vältränade. Men även om alla ska vara välkomna tycker jag också att det är naturligt att icke-smala tar större plats inom feminismen – för det är det enda stället där vi får göra det.

För många av oss som inte är smala så är den feministiska rörelsen den enda situationen där vi tillåts vara tjocka och inte behöver gömma oss. Och för många är de feministiska kretsarna det enda utrymmet där ingen klankar ner på dem, ingen kommenterar vikten eller påpekar hur de äter.

Hyllar smala kroppen

Och ja, jag vet att det händer att även ni som är smala får kommentarer. Innan jag fick min sjukdom var jag underviktig, och fick ofta höra att jag borde gå upp i vikt. Och det sårade, såklart. Men sedan räckte det med att sätta på tv:n eller öppna en tidning för att få bekräftat att det är bra att vara smal. För hela vårt samhälle hyllar den smala kroppen.

Ja, möjligtvis förutom i den feministiska rörelsen då. Inte så att smala inte är välkomna, utan genom att det inte är den normativa kroppen som får mest uppmärksamhet. Därför kan jag inte låta bli att tycka att det kan vara en bra idé att ta ett steg tillbaka, och låta oss icke-smala gilla och hylla våra kroppar för en gångs skull – precis som ni får göra hela tiden och i alla sammanhang annars.

Inte i centrum för en gångs skull

Och när Jessica & co menar att träning och hälsa inte accepteras i feministiska kretsar kan jag verkligen inte hålla med. Jag som skriver om träning hela tiden har massor av feministiska följare som är tacksamma över att jag skriver om träning och hälsa på ett sätt som motiverar, utan att uppmuntra till vikthets eller ge ångest.

Kanske handlar det helt enkelt om att smala för en gångs skull inte får vara i centrum – och att de inte är vana vid det?

P.s jag hoppas att Jessica förstår att det här bara är ett inlägg i en debatt som jag tycker är viktig – och att jag inte är ute efter bråk, utan tycker att du är en grym kvinna med bra värderingar 🙂

25 april, 2017 | 8 KOMMENTARER!
Kroppspositivitet

5 saker jag gör för att förbereda mig inför beach 2017

De här fem sakerna gör jag för att förbereda mig inför beach 2017 – ja, rent mentalt då.

Ni som har läst något jag har skrivit innan förstod förmodligen direkt att jag inte kommer ge några tips på hur du går ner i vikt eller förändrar dig på något sätt för att hänga på stranden. Kolla bara på bilden ovan – min kropp passar alldeles utmärkt för strandhäng trots en och annan valk. Men hur mycket jag än vill undvika allt tjat om strandkroppar kommer det vara oundvikligt att höra och läsa om hur jag ska träna och äta för att bättre passa in i normen lagom till strandsäsongen.

Och även om jag vet att jag duger för stranden precis som jag är så är det lätt att dras med. Plötsligt står jag där och granskar mig själv lite extra kritiskt i spegeln, drar in magen en aning eller något annat idiotiskt. Och jag tror inte jag är ensam. Därför kommer här mina bästa tips på vad jag kommer göra för att inte drabbas av kroppspanik inför beach 2017, fyll gärna på med idéer i kommentarerna så kan vi göra den här sommaren lite mindre ångestladdad.

1. Tränar sådant som är roligt
Beach 2017 ligger liksom i luften vid den här tiden på året, inte minst på gymmet där folk försöker deffa ner sig inför strandhänget. För att inte riskera att dras med ägnar jag mig endast åt den typen av träning jag faktiskt tycker är kul. För när jag gör något jag tycker är roligt – det vill säga att lyfta vikter – hinner jag inte tänka på att hur många kalorier jag har förbränt och hur mina lår kommer se ut i bikinin (de kommer vara assnygga om du undrar).

2. Avföljer folk
Jag vet, det är så mycket prat om hur dåligt det är med filterbubblor men såhär innan beachsäsongen vill jag fasen befinna mig i en. Jag vill att mina sociala medier ska vara en ångestfri zon, en plats där jag kan bläddra runt utan att stöta på något som får mig att må dåligt och ger mig kroppsångest. Där finns det inte plats för fitnesspersoner med sexpack som visar upp alla matlådor med broccoli och torsk som de ska äta för att komma i form till beach 2017.

3. Går på yoga
Okej, det här är en lögn. Jag yogar inte en enda sekund någonsin, men jag tänker i alla fall göra det. Tror jag. Just nu har jag fullt upp med att träna inför min strongwomantävling den 22 april, men efter det tänker jag ge yoga en chans. Jag känner att en yogaklass skulle kunna vara en skön och prestationslös paus från all strandhets, och att det skulle kunna ge mig chansen att koppla av och lyssna på min kropp. Det har jag å andra sidan sagt flera gånger så vi får se.

4. Köper en nice bikini
Men även om jag gör allt det jag har skrivit ovan finns det ändå en risk att jag står där på stranden och känner mig lite halvful och blekfet. Därför tänker jag köpa en riktigt snygg bikini. Ingen som gömmer mina kurvor eller valkar, och inget som är särskilt smickrande eller håller något inne. Jag vill ha en helt vanlig men jävligt snygg bikini som jag känner mig fin i.

5. Äter glass
Av den enkla anledningen att glass är gott och att det påminner mig om att sommaren inte bara är ångestladdad, utan också riktigt härlig.

Kroppspositivitet

Lyft tungt – bli av med ditt kroppshat

Tre anledningar till varför du får en mer kroppspositiv inställning av att lyfta tungt.

Många kopplar träning till viktnedgång och kroppsångest, och det gjorde även jag tidigare. Men sanningen är att det kan vara precis tvärtom – jag är säker på att alla tunga vikter jag har lyft har bidragit till att jag gillar min kropp som den är trots att den inte är normsmal, och jag tycker mig generellt se en mer kroppspositiv inställning hos kvinnor som lyfter tungt. Här är några anledningar till varför du borde börja lyfta tungt för att älska din kropp (och observera att jag med “tungt” menar att det är tungt för dig, inte att du behöver vara stark):

1. Kroppen får ett syfte
Egentligen borde såklart alla vi älska våra kroppar och förstå hur mycket fantastiskt den gör när den får oss att ta oss fram och klara vardagen, men så tänker nog inte de flesta (och inte jag heller om jag ska vara ärlig). För i vårt utseendefokuserade samhälle ser många bara på sin kropp som snygg eller ful, och det är lätt att tro att kroppens enda syfte är att se bra ut för andra.

Men när du lyfter tunga vikter använder du din kropp på ett sätt som är så långt ifrån ytligt som man kan komma (även om det såklart kan ge effekter som syns utåt). Och när du lyckas böja, pressa eller lyfta den där vikten som kändes helt omöjlig för några månader sedan får du en helt ny respekt och uppskattning för din egen kropp – en inställning som jag lovar kommer finnas med även utanför gymmet.

2. Du inser att vikten verkligen bara är en siffra (förutom den på stången)
Nu i efterhand har jag svårt att förstå hur den där siffran på vågen har kunnat uppta en så stor del av mitt liv och mina tankar. Numera känns det tämligen ointressant att veta hur många kilogram jag väger – jag är mer intresserad av vad de där kilona består av. Går jag ner tre kilon har jag ingen aning om den tappade vikten består av muskler eller fett, och detsamma om jag går upp. Och det rätt skönt att inse att vikten inte är något som jag kan använda för att värdera mig själv eller jämföra med andra.

Jag tror också att vikten blir avdramatiserad om man tävlar i en sport med viktklasser, som till exempel styrkelyft. Visst, det kan ta lite tid innan det känns naturligt att väga sig framför folk och att ens vikt kanske till och med står klart och tydligt med stora bokstäver på en tavla när man lyfter, men när man väl har vant sig vid det blir vikten bokstavligt talat bara en siffra.

3. Du får se andra kroppar – och din egen
Jag upplever att icke-normativa kroppar (det vill säga de som inte bara är smala) får ta större plats på atletklubbar, och andra gym där folk överlag tränar hårt och tungt. För mig har det inneburit att jag har fått se fler människor med olika kroppstyper, och det har fått mig att inse att det verkligen inte bara finns en typ av kropp som är okej.

Minst lika viktigt är det att du själv får se din kropp ur så många andra vinklar och håll när du filmar dina lyft – vilket du bör göra för att se hur din teknik ser ut. Jag har sett groparna i låren, den putande mage och till och med dallrande kinder på mig själv ur massa olika vinklar på filmer, och det har liksom lett till en slags acceptans.

7 mars, 2017 | 3 KOMMENTARER!
Kroppspositivitet

Kan fat shaming döda?

saraaJag har tidigare skrivit om att fat shaming – att diskriminera och få någon att skämmas på grund av deras vikt – kan leda till ohälsa. Ny forskning visar att det kan leda till värre konsekvenser än så.

I den nypublicerade studien har forskare upptäckt att personer som uppger att de utsätts för diskriminering på grund av deras övervikt har en nästan dubbelt så stor risk att drabbas av olika sjukdomar. Till exempel har de en förhöjd risk att drabbas av metabola sjukdomar och inflammationer, något som kan vara direkt livsfarligt. Det här resultatet kvarstod även när forskarna tog hänsyn till de negativa hälsoeffekterna som själva övervikten kan leda till.

De menar att resultaten bland annat kan bero på att personer som utsätts för fat shaming i högre grad undviker sociala interaktioner och att drar sig från att uppsöka läkarvård. Och det förvånar mig inte ett dugg. Jag tror att de flesta med några kilon extra har varit med om sjukvårdpersonal som vägrar fokusera på annat än den eventuella övervikten. Och nej, jag kan intyga att det är långt ifrån säkert att de faktiskt tror på en när man berättar att man faktiskt tränar varje dag och har koll på sin kost.

Med de här skrämmande resultaten i åtanke är det intressant att se på en annan ny studie, som du hittar här. Forskarna bakom den menar att vi borde byta ut ordet överviktig mot överfet – bland annat eftersom ordet överviktig inte inkluderar det stora antalet människor som har för mycket fett trots att de har ett normalt BMI. De menar att cirka 20 procent av alla normalviktiga förmodligen har en för hög fettprocent, vilket kan vara en underdrift eftersom andra siffror visar på hela 40 procent.

Varför det är intressant? Jo, båda de här studieresultaten visar tillsammans på hur viktigt det är att 1. sluta diskriminera och förlöjliga och 2. sluta dra förhastade slutsatser om en persons hälsa baserat på dess utseende, eftersom det i många fall ändå inte stämmer.

P.s. kan också passa på att tipsa om det här initiativet, där flera forskare och experter inom obesitas har gått ihop för att få makthavare att bekämpa fetmaepidemin – och inte genom att lägga allt ansvar på individen som tidigare har gjorts, utan genom samhälleliga åtgärder.

P.s 2. jag ber så hemskt mycket om ursäkt för den klyschiga bilden, men den får symbolisera att jag både är glad och hälsosam trots lite bilringar och att jag dessutom är precis hemkommen från La Pared på Fuerteventura. Men det pratar vi mer om någon annan gång.

10 januari, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Kroppspositivitet

Bilden jag väljer bort

foto-2016-12-17-16-47-00

Om bilderna vi inte publicerar, och om idealen som gör något helt naturligt till något onaturligt.

Vevve skrev ett klokt inlägg om bilderna som vi i vanliga fall väljer bort när vi ska lägga upp något på våra sociala medier. Ofta är de bilderna just de som visar verkligheten, och inte den där perfekta fasaden vi annars gärna vill visa upp. En mage som putar ut, en cellulit som syns eller något annat som dagens ideal inte anses vara perfekt.

Jag hänger på och visar en bild som jag i vanliga fall inte hade publicerat. Det är inte så att jag tycker att bilden ovan är dålig, tvärtom tycker jag att jag ser stark ut och dessutom har jag lyckats göra en helt ok fläta. Men så finns det en liten detalj, eller två snarare, i midjehöjd. Två små veck som gör att jag inte hade lagt upp den här bilden annars, och som gör att jag kollade om det gick att klippa bilden lite över midjehöjd typ.

Egentligen bryr jag mig inte särskilt mycket om de där bilringarna, det är liksom inte det enda stället på min kropp där saker veckar sig eller hänger över. Problemet är att jag tror att ni som ser bilden kommer undra vad i helvete jag har på ryggen – även om jag egentligen är helt medveten om att det är så himla naturligt att det veckar sig. Jag har trots allt fett på kroppen och dessutom svankar jag.

Förmodligen är det många av er som ser ut likadana ut när ni står i samma position. Kanske tycker ni att jag är helt galen när jag skriver om det som en stor grej. Men problemet är att jag faktiskt inte har sett någon med de här vecken. Kanske för att andra med liknande veck tänker precis likadant och väljer bort bilderna.

Och så har vi en ond cirkel där ingen vågar visa upp sin kropp om den inte ser ut som Instagram-kändisarnas eller modellernas eftersom man helt enkelt tror att den är konstig. Därmed har dagens ideal lyckats göra så naturliga saker som veck och bristningar och valkar och ärr och saker som hänger till något onaturligt, när det egentligen är det mest äkta vi har.

19 december, 2016 | 1 KOMMENTAR.
1 4 5 6