Fitnessfeministen
Hälsa & Fitness
Annons
Annons
Mot tyngre lyft

Mindre krav är det nya svarta – inte muskler

Foto 2016-03-04 10 47 26
Med tyngre-tishan på för att visa att jag inte är ute efter bråk – jag tycker helt enkelt att ämnet är viktigt.

 

Det här inlägget är svar på en krönika från Tyngre som handlar om att muskler är det nya svarta. Jag tycker såklart att det är positivt att fler kvinnor vågar bygga muskler och bli starka, men jag menar att nya ideal är det sista vi behöver. Vi behöver istället göra det vi vill och mår bra av, och inte anpassa oss efter det som just nu anses vara idealkvinnan – oavsett om hon är pinnsmal som en modell eller muskulös som en fitnessatlet.

Den här artikeln från Tyngre delas ganska frekvent på sociala medier just nu. Och min spontana reaktion är att jag gillar den – artikeln hyllar nämligen kvinnor som mig, som lyfter tungt även om det går emot den kvinnliga normen. Den handlar också om hur kvinnor vågar ta för sig på gymmen och lyfta tungt, och det är ju fantastiskt. Så långt är allt bra, och något som jag själv hade kunnat skriva här.

Men den här artikeln lämnar mig ändå med en dålig eftersmak i slutändan. För i grund och botten är det här inte en artikel som uppmanar oss kvinnor till att göra det vi känner för, att vi ska stå emot ideal och bryta normer som det först kan verka. Den här artikeln befäster istället nya ideal som vi kvinnor ska förhålla sig till, även om jag förstår att det inte är skribentens uppsåt. Vi kan som exempel ta meningen: ”Jag applåderar er alla, för att ni långsamt vrider det ibland sjuka samhällsidealet mot något sunt. För det är väl klart att tjejer ska ha muskler, vara starka och få vara stolta över det?!”. Det är ordet ”ska” som jag tycker är problematisk i den meningen, eftersom vi härmed beläggs med ännu fler krav som vi ska uppnå för att bli idealkvinnan.

För mig är det enkelt att passa in i det här idealet – jag älskar att lyfta tungt och vara stark. Men samtidigt vet jag att alla inte gör det, och det behöver inte betyda att det är ”ohälsosamt”. För tänk om man hellre springer som motionsform? Kanske föredrar man att gå på Bodypump och Zumba för att hålla sig i form? Eller så trivs man med att träna lite lätt styrketräning någon gång i veckan, bara för hälsans skull och inte i syfte att bygga stora muskler och bli stark? Och de som har en sjukdom eller något annat handikapp som gör omöjligt att träna tungt? Känns det sunt och bra att de här personerna exkluderas från våra ”hälsosamma” ideal? Nej, vi har nog med krav på hur vi ska bete oss och se ut och vi behöver inte ännu ett.

Men självklart håller jag med om att det är positivt att vi tar avstånd ifrån idealen som kräver att kvinnor behöver svälta sig för att passa in. Men är det verkligen säkert att det starka och muskulösa idealet alltid är så hälsosamt? Kan inte ångesten över ett missat träningspass vara lika ohälsosam som ångesten över att man har ätit en kaka för mycket? Och så får vi inte glömma att muskler inte alltid innebär en hälsosam syn på maten – många av de muskulösa och starka kvinnorna vi ser på sociala medier följer en strikt diet för att deras väldefinierade muskler inte ska skymmas av en normal fettprocent.

Nu kanske ni tycker att jag är lite väl hård mot Sebastian Avindell som har skrivit artikeln, men det är egentligen inte riktat mot honom. Det är bara ett exempel på många artiklar med samma tema (som ”konstigt nog” ofta är skrivna av män), där syftet är att framhålla det hälsosamma idealet och främja en positiv kroppssyn men där effekten snarare blir motsatt. Det jag vänder mig mot är hela ”muskler är det nya svarta” och ”strong is the new skinny”-tänket, där kvinnor aldrig får vara precis som de vill utan alltid måste upprätthålla ett ideal.

4 mars, 2016 | 1 KOMMENTAR.
Mot tyngre lyft

Hur ska du böja?

Knäböj är en fantastisk övning som inte bara tränar benen, utan hela kroppen. Men det finns många olika sätt att genomföra en knäböj på: med benen brett, med fullt djup, med brett grepp, med stången långt ner och mycket mer, så hur ska du göra? Det finns många frågor, och ännu fler som tror sig veta de rätta svaren. Svaret är dock inte självklart, utan beror på många faktorer – hur din kropp ser ut, vilka muskler du är starkast i, om du har några skador, vilka mål du har och mycket mer. Du måste helt enkelt prova dig fram för att hitta den varianten du trivs bäst med.

Jag tänkte demonstrera tre av de vanligaste knäböjsstilarna. Det kan vara en bra idé att testa alla för att hitta den varianten du trivs bäst med. Jag måste redan nu påpeka att jag är medveten om att tekniken inte är helt perfekt i videorna, men jag tyckte att det kändes tråkigt att lägga upp videos med klockren teknik där jag använder bebisvikter. Nu när jag har 100 kg kan ni åtminstone se hur det ser ut på riktigt, och ni kommer förstå att stilarna som teoretiskt sett bör vara enklare inte alltid är det.

OL-böj
Den här typen av knäböj görs med fullt djup och en smalare fotställning. Stången ligger långt uppe, nästan vid nacken, vilket gör att det blir enklare att hålla överkroppen upprätt. Här är det framför allt framsida lår som arbetar, och den passar därför bra för dig som vill bygga benmuskler. Däremot är det oftast inte den varianten man kan lyfta mest vikt med, då är de kommande knäböjsstilarna oftast mer passande. Namnet OL-böj kommer från “olympisk lyftning”, av den enkla anledningen att tyngdlyftare traditionellt tränar den här varianten av knäböj.

http://https://youtu.be/UV9h8C0edkg

Hybridböj
En knäböjsstil som är lite mittemellan OL-böjen och SL-böjen, som ni kommer läsa om snart. Här flyttar du ner stången lite så att den ligger bekvämt på ovansidan av ryggen, och därmed lutar du också fram överkroppen lite mer. Du har fötterna lite bredare isär, vilket gör att det blir svårt att gå lika djupt som i OL-böjen men du kan ändå komma ner en bra bit. I den här typen av knäböj kommer du involvera baksida lår mer, och samtidigt kommer du förmodligen kunna använda en tyngre vikt eftersom du förkortar lyftvägen och involverar baksida lår i högre grad.

http://https://www.youtube.com/watch?v=is_59jmdlfA

SL-böj
Man kan säga att den här varianten är motsatsen till OL-böjen. Här ligger stången långt ner på ryggen och fötterna är brett isär. Den här stilen kallas för SL-böj eftersom den oftare används på styrkelyftstävlingar, där målet är att böja så tung vikt som möjligt. Det blir i princip omöjligt att gå lika djupt som i OL-böjen när du står såhär brett så därför brukar man nöja sig med att gå ner till parallellt (vilket är minimumkraven för att bli godkänt i styrkelyft). Du är betydligt mer framåtlutad och det kommer mer kännas som att du skjuter bak rumpan än att du böjer på benen, vilket gör att du förmodligen kan lyfta tyngre vikter. Förmodligen säger jag, eftersom jag själv inte är särskilt på den här typen av knäböj.

http://https://www.youtube.com/watch?v=-udgAzMa1tI

Vilken stil ska du använda?
Som jag nämnde ovan så är det svårt att säga spontant, istället bör du testa dem och se vad som passar dig bäst. De flesta anammar dock inte någon av stilarna fullt ut, utan tar det bästa från de olika varianterna – du kan till exempel stå smalt med stången långt ner på ryggen, eller böja till parallellt med stången högt. Personligen trivs jag bra med hybridvarianten, och det är nog den som passar de flesta. Nu har jag bara två avslutande saker att säga, och det är att 1. du kan skippa tanken om att “tårna inte ska över knät”, det är en felaktig myt som tyvärr många tror på och 2. du bör i alla fall böja till parallellt och inte grundare, om du inte har extremt dålig rörlighet eller några skador som begränsar dig.

Mot tyngre lyft

Nöter på

Det är ganska dåligt med träningsuppdateringar på bloggen just nu, men det har en ganska enkel anledning. Träning är helt enkelt inte så rolig. Missförstå mig inte, jag älskar min träning och tycker att det är kul – men den är inte så spännande att kolla på.

Jag är just nu inne i uppbyggnadsfasen, som innebär att jag bygger upp styrkan och tekniken från grunden för att kunna lyfta tyngre på tävlingarna. Under den här perioden är volymen  hög, repetitionerna lite fler men intensiteten längre. Här är det meningen att kroppen ska vara lite “nedtränad” efter all träning. När tävlingen sedan närmar sig sänker man volymen samtidigt som man höjer intensiteten – det är då man kommer i toppform, förhoppningsvis i lagom tid till tävlingen.

Jag trodde att jag hade en sådan toppningsperiod framför mig nu, men det visade sig att jag inte kommer kunna vara med på tävlingen i april. Så jag fortsätter nöta på en stund till och hoppas att det ger resultat på nästa tävling i maj. Redan nu märker jag faktiskt av vissa förbättringar, även kroppen är ganska så trött och sliten. Tekniken har definitivt blivit bättre i alla tre lyften och mina halvsumomarklyft börjar kännas riktigt bra. Här under ser ni dagens femte trea med 100 kg. Här är i och för sig stången ganska sned, men det kan nog bero mycket på den skeva klovningen.

 

26 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Mot tyngre lyft

Varför jag inte litar på alternativ medicin

Vevve skrev igår om skitsnacket om att ingefära skulle kunna bota cancer, som du kan läsa här. Och jag vill spåna vidare på det, för jag har också sett en sådan tendens inom hälsovärlden. Det blir mer och mer prat om att bota besvär med naturliga och alternativa metoder istället för att använda sig av läkemedel. Och det är kanske inte så konstigt – örter, grön kost och massage känns ju spontant mer hälsosamt än sterila pillerburkar med milslånga bipacksedlar.

Och jag är medveten om att jag själv kan anses aningen cynisk och torr. Jag har en klar uppfattning om vad jag anser är hälsosamt och fungerar – och det baserar jag på vetenskapligt bevisad fakta. Inget är hugget i sten och jag kan ändra mina uppfattningar, om det kommer någon ny övertygande forskning det vill säga. De flesta alternativmedicinska metoderna är visserligen inte farliga, i de flesta fallen är förmodligen de värsta konsekvenserna att man lägger pengar på dyra livsmedel eller massagekurser som grundar sig på hittepå. Men konsekvenserna kan bli så mycket värre.

Jag gjorde ett eget litet experiment för att undersöka det här. Det här är långt ifrån en vetenskaplig undersökning, utan gick helt enkelt ut på att jag googlade orden “alternativ medicin” och klickade mig in på de första sidorna som dök upp. Kanske en tveksam metod, men det får duga för tillfället. På dessa sidor sökte jag sedan på några symptom som jag själv hade för några år sedan.

Jag började söka efter vad man ska göra om man ofta har huvudvärk. Då berättade en örtterapeut (vad är ens det?) att man skulle testa att fasta. Någon annan menade att aromaterapi kunde fungera, och ytterligare någon att man skulle undvika mat med smakförstärkare, sötningsmedel och andra onaturliga tillsatser. Därefter sökte jag på ett annat symptom jag hade, nämligen trötthet. Det skulle jag kunna bota med hjälp av meditation, akupunktur och healing. Slutligen försökte jag ta reda på vad man skulle göra om man behövde kissa ofta, vilket jag behövde för några år sedan. Då skulle jag tydligen ha provat att rena ut njurarna från toxiner genom att följa ett särskilt njurreningsprogram.

Inga av metoderna ovan är direkt farliga, problemet är att det aldrig nämndes att det kunde vara en bra idé att kolla upp orsaken bakom symptomen hos en läkare. Eller ja, nu ljuger jag. På en hemsida stod det faktiskt att man skulle kolla upp huvudvärken – om man hade några specifika övriga sympyom som jag inte hade. Jag hade alltså kunnat följa ovanstående förslag och kanske till och med mått lite bättre tack vare placebo, som trots allt är ett kraftfullt verktyg.

Men risken finns att jag hade gjort det istället för att besöka min vårdcentral, och nu när jag har facit vet jag att det hade kunnat leda till två konsekvenser: jag hade 1. kunnat bli blind eller 2. dött. För det som jag inte hade fått veta då ärr att de symptomen jag sökte på var tecken på att jag hade en tumör som växte för fullt i hjärnan på mig… Men jag hade ju i alla fall sluppit alla hemska biverkningarna av medicinerna som räddade mitt liv.

Så det är därför jag är så cynisk och tråkig och vägrar tro att läkemedelsverket är någon ond organisation som vill ta över världen. För är du verkligen sjuk är det ofta det enda som kan rädda dig, och inga örter. Jag är medveten om att det finns personer som menar att de har blivit räddade av sådana här alternativa metoder, men jag vet också att det kan leda till livsfarliga konsekvenser och det är helt enkelt inte värt risken.

(Observera att bilden inte har något med saken att göra egentligen. Förutom det faktum att jag litar mer på marklyft än alternativ medicin då.)

23 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Mot tyngre lyft

6 tumörfria år

Den här dagen är speciell för mig, och ger mig mycket blandade känslor. Det är något med vädret och stämningen i luften som gör att jag inte kan låta bli att tänka på det som hände för exakt sex år sedan idag. För sex år minus en dag fick jag nämligen veta att min huvudvärk och dimsyn inte alls berodde på migrän, utan att jag hade en hjärntumör. För exakt sex år sedan, den 12 februari 2010, opererades tumören i min hjärna bort. Men det innebar inte bara att jag blev av med den golfbollsstora tumören, utan också att jag aldrig mer skulle ha någon hypofysfunktion, som jag skrev om här.

Därefter väntade ett helt nytt liv, med känslor jag aldrig trodde att en då 17-årig flicka skulle känna. Till exempel lyckan av att alltid ha minst en förpackning av alla mediciner hemma så att jag vet att jag inte behöver gå till apoteket på några veckor. Den konstanta rädslan av vetskapen att tumören kan komma tillbaka när som helst. Och frustrationen när jag måste tjata och kämpa för att få de där medicinerna som visserligen inte är livsviktiga, men som gör att min kropp blir lite mer lik en normalfungerande. Eller tanken på att jag dör inom två dagar om jag inte får mina mediciner.

Jag vet att många som har varit sjuka säger att de inte skulle vilja vara utan den upplevelsen, eftersom de har utvecklats av det – visst, jag har säkert utvecklats men jag önskar inte min värsta fiende det här. Ändå är den här dagen inte sorglig för mig. Ända sedan “ettårsdagen”, den 12 februari 2011, har jag och min familj faktiskt firat det här. För trots att jag aldrig mer kommer fungera som en vanlig människa så har jag kommit så mycket längre än vad jag trodde när bilden ovan togs, efter att jag hade vaknat upp från operationen.

När jag några dagar senare tog mina första stapplande steg utan rullstol för att läkarna skulle tro att jag var friskare än jag var så att jag kunde få komma hem till mina hundar så trodde jag nog inte att jag skulle vara här sex år senare. Att jag skulle kunna lyfta över 100 kg, jobba med det som redan då var mitt drömjobb och kunna gå ut och festa precis som mina vänner (även om jag ofta blir trött tidigare och måste gå hem innan dem). Och det är värt att fira ändå.

12 februari, 2016 | 3 KOMMENTARER!
Mot tyngre lyft

Djävulspasset

Dagens lunchpass var det tuffaste jag har gjort på länge. Antingen så är inte min coach medveten om hur svag jag är på de högre repetitionsantalen, eller så är han bara ute efter att plåga mig. Jag tycker att det är ganska tråkigt att göra fler repetitioner än tre, och därför har jag lagt väldigt lite tid på det. Konsekvensen är att jag är oproportionerligt svag så fort det handlar om mer än tre repetitioner. Det spelar ingen roll alls på tävlingarna eftersom man tävlar i en repetition i styrkelyft, men jag är medveten om att det är viktigt med balans i kroppen. Såhär såg passet ut:

  • 6 x 70
  • 6 x 75
  • 5 x 80
  • 2 x 80
  • 7 x 80
  • 3 x 80
  • 8 x 80
  • 5 x 80
  • 9 x 80
  • 6 x 80

På filmen nedan ser ni de åtta sista seten (dock kanske i fel ordning ibland) och ni får stå ut med att tekniken inte är helt perfekt. Jag jobbar på det, men idag ville jag bara ta mig igenom alla seten. Observera att jag inte är så explosiv och snabb, jag var tvungen att dra upp tempot ganska rejält på filmen för att den inte skulle bli över två minuter lång.

11 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Mot tyngre lyft

Vem är hälsosam?

Det är svårt att skriva om hälsa i tidningen och här på webben, för “hälsa” är ett så luddigt begrepp. Jo, man skulle kunna definiera det som att må bra. Men det vi ser i media – i såväl tidningar, webb, eller tv – i hälsosammanhang är oftast inte det. För vilka är det som representerar hälsan?

1. Fitnesstjejerna

De tar mycket plats på framför allt sociala medier med sina tvättbrädor och deffade muskler. Vid första anblick ser de vältränade och friska ut, men ofta är det inte särskilt hälsosamt under ytan. För bakom den stenhårda ytan ligger ofta tuffa dietperioder som kan liknas vid svält. Många ligger på en fettprocent som inte är naturlig för kvinnor, vilket kan påverka hormoner och ställa till det ganska rejält i kroppen. Det är faktiskt ganska vanligt att de som tävlar i fitness blir av med sin menstruation under hårda tävlingsperioder, och det är definitivt inte hälsosamt.

2. Styrkelyftarna

Vi kanske inte syns så mycket i tidningarna (om det inte är jag som skriver) eller i tv, men sociala medier svämmar över av tuffa brudar som lyfta tungt. Eftersom jag själv håller på med det tycker jag ju uppenbarligen att det finns mycket positivt med det – bland annat tycker jag att den här sporten präglas av en sund kroppsuppfattning och en hälsosam inställning till kost och träning. Samtidigt tränar jag styrketräning åtta gånger i veckan, och det är definitivt inget vettig träningsmängd. Det är dock det som krävs för att nå upp till tunga vikter, och jag älskar det. Men om jag ska vara ärlig så vet jag ingen styrkelyftare som inte har några skador eller krämpor, för kroppen är förmodligen inte gjord för den här volymerna.

3. Crossfitarna (vi måste hitta ett bättre ord för dem)

Här kan jag tycka att vi kommer närmare hälsa. Crossfitarna har ofta muskler och är vältränade, ligger inte på en extremt låg fettprocent och äter mycket av bra råvaror. Här ligger problemet snarare i själva träningen. För man kan inte förneka att det finns en skaderisk i att lyfta tungt i ett snabbt tempo när man redan har sprungit några kilometer. De allra bästa tränar flera gånger om dagen, och många blir övertränade. Ett stort problem här är att det är svårt att inte jämföra sig med varandra – i de flesta boxarna skriver man nämligen ofta upp resultaten från dagens pass på en tavla eller på en hemsida. För många är det motiverande, men många tar ut sig för mycket.

De här mer extrema typerna har fått mer utrymme under de sista åren, för det är de mest extrema som sticker ut och som får följare på sociala medier. Och jag menar inte att det är något fel på någon av de här typerna – jag är ju själv nummer två, och jag vet att vi alla som känner igen oss i beskrivningarna ovan gör det för att vi av någon anledning älskar det.

Problemen uppstår när de här typerna blir definitionen av hälsa. För det betyder att helt vanliga tjejer försöker se ut som Bikini Fitness-atleter, även om de inte ska tävla. Att någon som bara vill få starka benmuskler tror att hon måste böja minst 150 kilo för att räknas, och att vi tror att den som tränar hårdast, oftast och mår mest illa efteråt har lyckats bäst. När det egentligen förmodligen är hon som oftast äter nyttigt, tränar styrka några gånger i veckan, går på gruppträningspass lite då och då och mår bra i allmänhet som är mest hälsosam.

10 februari, 2016 | 1 KOMMENTAR.
Mot tyngre lyft

Hur kul ska träningen vara?

Jag tjatar ofta om hur viktigt det är att träningen är rolig, och att det inte är värt det om du inte känner någon träningsglädje. Men ärligt talat studsar jag inte upp ur sängen klockan 06:00 för att träna varje morgon, och jag njuter inte av varenda pass, set eller repetition. Om jag bara hade tränat för att det var kul hade jag aldrig gjort mer än tre repetitioner, jag hade aldrig tränat med lättare vikter än 90 procent av mitt max och jag har aldrig ALDRIG gjort plankan.
Men det hade förmodligen inte gett så bra resultat. Och en stor del av styrkelyft handlar trots allt om att slå personliga rekord och att förbättra resultaten – och för att göra det vet jag att jag måste bygga muskler, träna teknik, stärka magmusklerna och mycket annat som jag tycker är tråkigt egentligen. På samma sätt tror jag inte att alla löpare älskar varje steg i ett maraton, men när de korsar mållinjen känns det värt det. Det är det som är grejen. Jag älskar helheten och tycker att det är värt att ta mig igenom några tråkiga träningspass för att nå mina mål, för någonstans där bak gömmer sig en passion för att lyfta tungt. 
När mitt mål med träningen bara var att bli smal fanns det ingen passion där – jag tog mig igenom träningspassen varje dag utan att känna någon glädje alls. Och så ska inte träning vara. Det är okej att inte älska varenda sekund i plankan, men du bör älska helheten och förstå att det finns en mening och ett syfte med de där 1000 seten av pausböj. Annars tror jag inte att det är rätt träning för just dig. 

6 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Mot tyngre lyft

Vem kan du lita på i träningsvärlden?

Träningsvärlden är full av människor som påstår sig veta allt – många av de här personerna är kompetenta och duktiga, men många är tyvärr hycklare. Därför kan det vara svårt att veta vem man ska lyssna på. Är det den personliga tränaren på gymmet som kanske bara har gått en fem dagar lång distansutbildning? Eller är det forskaren som har studerat träning och kost i tio år och har all teoretisk kunskap i världen, men aldrig har lyft en vikt? Eller mig, som egentligen inte har några större bevis på min kunskap än att jag lyfter tungt och visserligen faktiskt är licensierad personlig tränare men aldrig har jobbat inom det? Det är inte lätt att veta, men jag har listat några riktlinjer som du kan använda dig av när du vill veta om en person är trovärdig – vare sig det handlar om en personlig tränare, bloggare eller någon jobbig typ på en fest som vill ge dig träningsråd.

Har personen källor?
Jag menar inte att alla bör vara forskare och ha full koll på alla studier, men man bör ha ett visst teoretiskt underlag för det man säger. Annars är risken stor att det handlar om så kallad bro-science, och det vill vi inte ha att göra med. Nu skjuter jag i och för sig mig själv i foten, för ibland påstår jag saker som jag tycker är självklara och därför ger jag ingen källa bakom påståendet. Men om du frågar om det kan jag förmodligen länka till någon studie som bekräftar det jag säger.

Är personen ödmjuk?
Som sagt bör den du lyssnar på ha hyfsad koll på forskningsläget. Och har man det så vet man att inget är hugget i sten. Det kan komma en studie som motbevisar allt du har trott på innan, och då måste du ta in det. Därför kan man aldrig vara helt stensäker på sin sak, man måste vara ödmjuk och öppen för att man inte vet allt. Och det vet de flesta som har följt forskningen en längre stund.

Har personen någon erfarenhet?
Dels kan det vara teoretisk erfarenhet i form av att ha läst många studier eller kanske till och med forskat själv. Det kan också vara praktisk erfarenhet – har personen i fråga arbetat med träning länge, hjälpt många att komma i form tidigare eller något annat konkret bevis på att hen faktiskt har mer kunskap än dig inom området? Det jag menar är att du inte bör lyssna på snubben som har tränat i ett halvår och nu tror att han är ett proffs för att han bar börjat få muskler. Oavsett om han har läst en fem dagar lång PT-utbildning eller inte.

Observera att utseendet inte är ett bevis på kompetens. Den där vältränade personliga tränaren kanske har världens bästa anlag för träning eller till och med använder sig av otillåtna medel. Det betyder inte att hen nödvändigtvis är bra på att ge andra råd och hjälpa dem att komma i form. På samma sätt kan en person veta allt om träning och kost, men inte själv ha tid eller motivation för att vara i toppform. Det kan också finnas bakomliggande sjukdomar som påverkar det. Så mitt råd är att kolla på mer än bara ytan innan du bestämmer dig för att följa någons råd.

Innan någon påpekar det så är jag säker på att det finns duktiga människor som inte uppfyller dessa krav, men som du ändå kan lyssna på. Gör det då. 

 

3 februari, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Mot tyngre lyft

Den oviktiga vikten

Jag blir ibland förbannad när jag tänker på hur många som har låtit sina liv påverkas så mycket av siffrorna på vågen. Jag blir förbannad när jag tänker på hur många som har mått dåligt, spytt upp maten, vägrat äta, blivit inlagda på sjukhus och till och med dött av den siffran. Tänk hur en siffra som egentligen inte berättar någonting alls kan ställa till så mycket.

Jag har verkligen varit tvungen inse hur obetydlig kroppsvikten är. Som ni kan läsa här så har jag en sjukdom som innebär att jag inte har någon naturlig hormonproduktion. Bland annat kan jag inte producera kortisol och måste därmed ersätta den funktionen med kortison. Många av er är nog bekanta med många av de biverkningar som kortison kan ge – bland annat samlar man på sig vätska, lagrar mer fett och får större aptit.

Kortison är dock direkt livsuppehållande för mig, så även om jag gärna skulle slippa dessa biverkningar så kan jag inte det. Jag tar den minsta möjliga dosen varje dag för att minimera effekterna, men ibland måste jag ta extra mycket. Ni “normala” producerar mer kortisol när ni blir stressade, sjuka eller spända på något annat sätt – vid dessa tillfällen börjar jag må dåligt och måste knapra i mig extra mycket kortison, annars riskerar jag att behöva läggas in på sjukhuset med kortisondropp eller i värsta fall dö.

Ibland kan det här ske utan att jag förstår varför – kanske har jag tränat extra hårt, kanske har det varit extra stressigt på jobbet eller så har jag bara inte sovit tillräckligt bra. Oavsett vad så märker jag det snabbt eftersom jag blir seg i hjärnan, trött och hjärtat slår snabbare. Det här skedde senast för några veckor sedan, och eftersom jag var ensam hemma och ville undvika att behöva åka till sjukhuset så tog jag en väldigt stor dos kortison. Därefter var jag tvungen att ta lite extra kortison i några dagar för att inte “chocksänka” dosen.

Resultatet? En hel del kilon extra på vågen. Och även om jag själv vet anledningen bakom kilona så är det tufft eftersom jag inbillar mig att vågen berättar hur jag mår. Att jag slapp åka till sjukhuset och kunde träna som vanligt dagen efter tänkte jag inte lika mycket på just då när viktkurvan pekade uppåt. Jag har förstått att den där extra dosen av kortison kan vara livsavgörande, men jag vet att folk har dött av kortisonbrist eftersom de inte har velat ta sina piller och därmed riskerat att gå upp i vikt. Och jag är rädd att jag också hade tänkt så om jag hade varit tio år yngre och lite mer osäker.

Det här är bara ett exempel på hur de obetydliga siffrorna på vågen påverkar oss så orimligt mycket. Vikten kan påverkas av så många faktorer – hur mycket muskler du har, hur mycket du har kissat, var du befinner dig i din menscykel, om du har druckit alkohol, hur mycket du har tränat och så mycket mer. Ändå tror vi att siffran på vikten är en absolut sanning som vi låter avgöra hur vi lever våra liv. Det jag vill säga med det här är egentligen att jag önskar att vi kunde sluta fokusera så mycket på vikten, för den berättar inte någonting om hur smal du är, hur hälsosam du är eller hur du mår. Ändå kan den göra så jävla mycket skada.

31 januari, 2016 | 1 KOMMENTAR.
Annons
Annons
1 27 28 29 34